Bergsbrukens betydelse – en stormakt byggd av järn

Det svenska bergsbruket är förknippat med två begrepp som låter lika men ska hållas isär: bergslag och Bergslagen. Ett bergslag var ett avgränsat område med eget styre – ungefär som en kommun – med särskilda rättigheter och skyldigheter. De bestämdes av staten i privilegiebrev.

Sådana utfärdades redan i mitten av 1300-talet av kung Magnus Eriksson, samtidigt som han skapade sin mer kända landslag och stadslag. Enligt Magnus Erikssons privilegiebrev skulle ett bergslag styras av ett råd på tolv personer, under kontroll av en kunglig fogde. Bergslaget fungerade också som en domstol som avgjorde både brottsmål och tvister med koppling till bergsbruket.

Olika bergslag fanns runtom i landet, men låg tätast i den region vi idag kallar för Bergslagen. Den saknar bestämda gränser och politiska eller juridiska funktioner, men hålls samman av sin gemensamma historia och kultur, kretsande kring bergsbruket. Till Bergslagen brukar vi räkna Västmanland, södra Dalarna, östra Värmland, samt delar av Gästrikland, Närke och Uppland.

I Bergslagen fanns de nödvändiga naturtillgångarna för bergsbruk i rikliga mått: järnmalm i bergen, stora skogar för träkolsproduktionen (i milor) samt forsande strömmar, som gav energi till hyttornas masugnar och smedjor.

Under medeltiden drevs de flesta gruvorna och hyttorna (där malmen smältes till järn) hantverksmässigt och småskaligt av bergsmän. Dessa verkade samtidigt som bönder, och många av dem blev med tiden välbärgade och uppförde vackra bergsmansgårdar.

Produktionen av stångjärn, som skulle bli den ekonomiskt viktigaste produkten i flera hundra år, startades av Gustav Vasa på 1540-talet. Han kallade in tyska specialister och startade hammarsmedjor och gjuterier i kronans regi. Så skedde bland annat vid Kungshammaren i Noraskog och på Kvarnbacken vid Wedevåg i Linde.

Kungen grundade också Guldsmedshyttan, med Sveriges första tillverkning av gjutna kanoner och kanonkulor. Efter Gustav Vasas död 1560 togs hans drivande roll inom järnhanteringen över av hans nästan fyrtio år yngre änka, Katarina Stenbock.

I enlighet med Carl Bondes plan kom många av de nya storbruken att ägas av ståndspersoner. Den mest kände blev den mäktige industrimannen Louis De Geer (1587–1652), som hade de uppländska bruken Österby, Löfsta och Gimo i sin ägo. De Geer, som var vallon och kom från Liège i nuvarande Belgien, tog initiativet till den mycket betydelsefulla importen till Sverige av skickliga vallonska smeder.

Kronjuvelen i De Geers företagsimperium var kanonbruket i östgötska Finspång, vars produkter dundrade på trettioåriga krigets alla slagfält.

Den nya strukturen ledde till en kraftig ökning av järnproduktionen och även exporten av järn och järnvaror. Under 1600-talet utvecklades Sverige till världens enskilt största producent och exportör av järn.

Bergskollegium stimulerade också den tekniska utvecklingen av bergsbruket, och knöt till sig framstående uppfinnare och forskare som Christopher Polhem och Emanuel Swedenborg. Till kollegiets mer spektakulära verksamheter hörde industrispionage. En rad "kunskapare" sändes ut i Europa för att ta reda på vad konkurrenterna där hade för sig.

En av de mest framgångsrika spionerna var Erik Odhelius (1661–1704) som bedrev sin verksamhet kring sekelskiftet 1700. Han hade fått sin metallurgiska utbildning i Tyskland och hade praktiserat vid gruvor och järnbruk både där och på andra håll i Europa.

Nu utnyttjade han sina gamla kontakter som intet ont anande dörröppnare. Odhelius fick studera produktionsanläggningar, liksom granska företagens bokföring och räkenskaper. I hamnarna lyckades han även få tillgång till tullmyndigheternas uppgifter om in- och utförseln av järn. För sina insatser adlades han 1698 och fick namnet Odelstierna.

Den nya företagsstruktur som Bergskollegium drev fram ledde alltså till att Sverige blev världsledande som järnproducent. Och med utvecklingen följde nya stora klasskillnader.

De gamla bergsmännen, som hade samarbetat i hyttelag och själva deltagit i det praktiska arbetet, försvann till stor del. Och försvann de inte så reducerades de till underleverantörer av billigt tackjärn, som användes som råvara vid de stora stångjärnsbruken.

De arbetande inordnades i ett hierarkiskt system med brukspatronen i toppen, och stora inbördes skillnader mellan olika arbetargrupper. Och den makt och de rikedomar som de nya bruksägarna representerade, manifesterades i byggandet av slottsliknande herrgårdar i anslutning till produktionsanläggningarna.

Men trots klasskillnaderna och den fattigdom som fanns i systemets bottenskikt, ter sig de svenska bruken och hyttorna som idylliska vid en jämförelse med förhållandena på kontinenten och i England. Där låg de stenkolseldade järnverken samlade i tätbefolkade industridistrikt. Där skymde röken från hundratals anläggningar himlen, och sot lade sig över allt och alla.

Utländska resenärer i Sverige vittnade om stor förvåning av sina upplevelser i Bergslagen. Detta efter att först ha färdats genom en i det närmaste öde skogsbygd, plötsligt stå inför en anslående syn av bruksorterna.

Här möttes de av vackert timrade industribyggnader vid ett forsande vattendrag, prydliga smedbostäder – med trädgårdstäppa och hushållsgris – i rad längs en bruksgata, och så en ståtlig herrgård, tronande i en vacker park ett stycke bort.

Vid 1800-talets mitt hade det gamla Bergskollegium, som hade reglerat och styrt i över tvåhundra år, spelat ut sin roll. Tidens liberala idéer krävde näringsfrihet och frihandel. Bergskollegium avskaffades 1857, och fick uppföljare i form av dagens två samordnade myndigheter: Bergsstaten och Sveriges geologiska undersökning (SGU).

Med 1800-talet kom också nya metoder för framställningen av järn och stål. Svenskarna fick lära sig nya, och från utlandet importerade begrepp som lancashiresmide, bessemerprocessen och martinmetoden.

De svenska ingenjörerna och företagsledarna var snabba med att tillgodogöra sig de nya metoderna och omsätta dem i praktisk produktion. Nya storföretag som Sandviken och Domnarvet i Borlänge och Fagersta tillkom.

Under 1800-talets sista decennier inträffade en lång rad strejker och lockouter vid bruksföretagen. De flesta ledde till nederlag för arbetarsidan, som vid denna tid saknade starka fackföreningar.

Mest känd är Norbergsstrejken 1891–92. Den började när arbetsgivaren vid Kallmora gruva sänkte arbetarnas löner med 16 procent. Konflikten spred sig sedan till hela Norbergs bergslag. Arbetarna tvingades till slut ge upp när arbetsgivarna satte in strejkbrytare och hotade med militär.

Efter urladdningen med storstrejken 1909, första världskrigets krisår, och det konfliktfyllda 1920-talet, blev bruksföretagen, bruksorterna och "bruksanda" en viktig del i det begynnande folkhemsbygget. Den sysselsättning och de exportinkomster som bruksföretagen skapade gav en ekonomisk grundval för välfärden.

Dessutom blev bruksandan en förebild för det som kom att kallas "den svenska modellen" med fredlig konfliktlösning mellan arbetsgivarnas respektive löntagarnas fackliga organisationer.

På bruksorterna blomstrade förenings- och kulturlivet i Folkets hus och i Folkparken. Alla gladdes gemensamt när det egna fotbolls- och bandylaget klättrade i serietabellerna.

Samförståndsandan mellan företag och anställda tog sig rentav ljudliga uttryck. Bruken satte ofta upp sina egna blåsorkestrar. Dessa hade bildats av musikintresserade arbetare som övade i Folkets hus, ställde upp sig i herrgårdsparken och tutade igång när företagsledningen tog emot gästande dignitärer till fest. Bruksorkestrarna angav också takt och ton vid första maj-demonstrationerna.

Storhetstiden för bruken och bruksorterna kulminerade med 1960-talets rekordår. I spåren av 1970-talets ekonomiska kriser härjade bruksdöden. Malmen i de mellansvenska gruvorna sinade och brytningen övergick nu till de stora malmfälten i norr.

Under de följande årtiondenas internationalisering inlemmades de kvarvarande och framgångsrika bruksföretagen i världsomspännande koncerner. Detta ledde till att produktionen inom landet koncentrerades till ett fåtal orter. Brukseran var över, patronerna försvann och kontrollen övergick till aktieägare långt från verksamheten.

Men runtom i landet hålls minnet av brukstraditionen levande. Åtskilliga av de gamla hyttorna har bevarats av kulturhistoriska skäl och blivit populära utflyktsmål. Och där hårt och svettigt arbete en gång bedrevs, råder nu en rofylld idyll.

Hjulhus, kolhus och smedjor speglar sig i stilla dammar och kanaler. De stora vattenhjulen är fastlåsta, eller rör sig makligt och knarrigt för en långsamt flytande ström. De gamla bruksmiljöerna minner om hur allting började i en avlägsen medeltid.

Järn har smälts i Sverige i omkring två och ett halvt årtusende. De äldsta fynden som indikerar detta har av arkeologer daterats till omkring 400 f Kr, under äldre järnålder. Under forntiden användes myrmalm – som togs ur sjöar och tjärnar – eller malm från järnrik så kallad rödjord. Malmen smältes i stensatta gropar
i marken.

Från tidig medeltid övergick man till att smälta malmen i blästerugnar. Dessa var runda, ungefär en meter höga och en halv meter i diameter. Under 1300- och 1400-talen ersattes blästerugnarna av masugnar. De var mycket större, och bränningen kunde ske kontinuerligt. Bälgarna som höll igång elden gjordes så stora att de måste drivas mekaniskt av vattenhjul.

Vid den här tiden började man också bryta malm i gruvor och dagbrott. Det skedde med hjälp av så kallad tillmakning, som innebar att berget hettades upp med eldar och översköljdes med kallt vatten. Då uppstod sprickor och malmhaltiga bitar och block kunde spettas loss.

Först på 1700-talet började man spränga i gruvor med krut, och under de sista årtiondena av 1800-talet med dynamit. Järnet framställdes i tre former. Först kom så kallade osmundar, som var knytnävsstora järnstycken. Sedan följde tackjärn som tillkom genom att det smälta järnet fångades upp i gjutformar.

Från slutet av medeltiden blev stångjärnet den viktigaste produkten, inte minst för exporten. Det framställdes genom att järntackor upphettades och bultades ut till stänger med stora stångjärnshammare, som också drevs av vattenhjul. Stängerna var lättare att smida till vapen, redskap eller andra produkter än tackjärnet.