Folkets park i centrum för 1900-talets nöjesliv

Att Godtemplarnas nya vaktmästare skulle bli en sådan tillgång hade ingen anat. Men när snickaren och mångsysslaren Axel Johansson kom till Tillberga blev han genast en centralfigur i arbetet med att bygga ortens Folkets park.

Johansson flyttade in med fru och son till logens vaktmästarbostad. Lokalerna hade de senaste åren utvecklats till ett Folkets hus, med en liten scen och mötesrum för ortens föreningar. I februari 1924 valdes han in i styrelsen för byggnadsföreningen Framtiden. Där blev han genast involverad i arbetet med en rad byggen i folkparken, som invigts i ganska ofärdigt skick två år tidigare.

Så gick det till överallt. Man skaffade en markplätt, stängslade in den någorlunda, spikade ihop en dansbana och en kiosk. Sedan förädlade man steg för steg, med gemensamt och ideellt arbete. Staketet bättrades på och vägen till parken jämnades.

Port till Tillberga Folkets park

Vaktmästaren fick genast sin första uppgift: ”Axel Johansson fick i uppdrag att göra någon skiss till portar och grindar i parken i samråd med den övriga kommittén.”

– Han kunde det mesta och jobbade som båtbyggare, lärare och jag vet inte allt. Han både ritade och byggde en stuga på Tidö. Den låg alldeles vid stranden med en lång trapp ned till vattnet, berättar barnbarnet Siv Tällberg.

Axel Johansson ritade en port helt efter eget huvud, även om han säkert sneglat på portar i parker han själv besökt, till exempel i Västerås. Men innan det blivit dags att bygga den fick han rycka in och göra snyggare skyltar till dansbanan och måla trädgårdsmöbler vita – plus ordna värmeledning och elektrisk fläkt till Folkets hus, måla om lokalen och olja golven.

En skjutbana byggdes också, men större arbeten fick anstå eftersom föreningen ville köpa mer mark för att bygga en teaterscen. Det skulle bli Axel Johanssons stora uppgift.

Första folkparken i Malmö

Sveriges första folkpark öppnades i Malmö 1891, sedan kom Helsingborg, Lund, Ystad och Trelleborg. Parallellt byggdes många Folkets hus med möteslokaler för de växande arbetar- och nykterhetsrörelserna. Samma föreningar tog initiativ till parkerna.

I Ådalen var det sågverksarbetarna som drev på, i Bohuslän stenarbetare, i Skåne grov- och fabriksarbetare, i Bergslagen järn- och metallarbetarna, i malmfälten gruvarbetare. I Tillberga gick tre nykterhetsloger samman, sedan anslöt andra medan parken växte. Parkerna spreds upp genom landet och tyngdpunkten försköts till Mälardalen med tidiga parker i Eskilstuna och Västerås.

Folkparkernas centralorganisation bildades 1905 med säte i just Eskilstuna. Gottfrid Palm från bruksorten Kolsva blev senare ordförande och utvecklade rörelsen starkt under 1920- och 1930-talen.

Det gick fort. En park kunde byggas på ett par månader. Man jobbade på kvällar och helger, vid strejker eller lockouter under konflikter med arbetsgivare. Alla som kunde drog sitt strå. Det första som ordnades i Tillberga var provisorisk väg, biljettkiosk och läskkiosk. Sedan följde dansbana och staket.

Lokala förmågor på scen

Så mycket mer än dansbana och kiosk fanns inte i de tidiga parkerna. Underhållningen bestod ofta av en lokal trio på dragspel, gitarr och fiol som spelade musik att dansa till – för dem som hade löst dansbiljett!

Ibland uppträdde lokala bondkomiker och vokalister. På midsommar sjöng godtemplarnas eller bruksarbetarnas kör och en föreningsorkester spelade, det sköts fyrverkerier och dansen var gratis. Men det räckte inte för de nöjessuktande arbetarna. De ville ha dans, revyer och bländande tricks av illusionister och akrobater. Men nivån på det som erbjöds – ofta lokala förmågor – var stundtals ganska låg.

Centralorganisationen började skriva kontrakt på turnéer med artister av högre kvalitet. Men smakar det så kostar det. Tillberga folkets park valde att stå utanför organisationen eftersom gagerna var för höga. Men publiken svek och intäkterna sjönk.

Vid årsmötet 1925 föreslogs därför ”att även några ädlare nöjen ock anordningar i Parken borde försökas. Exempelvis skulle det vara lämpligt om det kunde bli någon god teater någon gång.” Året efter beslöt styrelsen ”att ej taga några undermåliga artister utan hellre hava längre tid mellan uppträdandena och bättre artister.” Därför anslöts föreningen till centralorganisationen.

En annan fråga som ständigt återkom var den om ideella arbetet i parken. På årsmötena fanns alltid de som ifrågasatte att man förväntades arbeta ideellt, men de fick aldrig stöd av någon majoritet. Däremot beslöts att vakterna skulle få betalt. Parkerna var alkoholfria, men många smugglade med sig pluntor in och andra halsade utanför. Bråk och fylla var en del av livet i och kring en folkpark.

Teaterscen i Tillberga

För att uppmuntra byggandet av teatrar i parkerna skapades 1926 en statlig teaterlånefond. Just det året byggdes scenen i Tillberga. Det var ett för stort bygge för att Axel Johansson skulle rita det själv. Det beställdes typritningar från centralorganisationen, som snickaren modifierade efter den lokala terrängen. Teatrarna är därför mer likartade i olika parker än dansbanor och entréer, som inte krävde lika mycket byggtekniskt kunnande.

Axel Johansson utformade däremot dekorationer på och kring scenen själv, efter att han gjort studiebesök i Västerås och Surahammar. En ganska grovhuggen utsmyckning sitter kvar ovanför scenen än i dag.

Teatrarna gav inte bara parkerna möjlighet att ta emot teatersällskap, utan även baletter och operor från huvudstaden! Utbudet ökade och kvalitén höjdes, allt fler kända artister gav sig ut i landsorten.

Thor Modéen och Sigge Fürst

Från huvudstaden och från Norge, Danmark och Tyskland kom revy­artister, sångsolister, komiker, illusionister, atleter och akrobater. Stjärnor som Thor Modéen, Gustav Lövås, Sigge Fürst och Emy Hagman turnerade, musiken blev mer professionell med kända orkestrar.

Folkparkernas centralorganisation skapade ett eget operettsällskap, Centraloperetten, som blev mycket populärt. Den hade två avdelningar som turnerade parallellt med stycken som Värmlänningarna, Carmen och Czardasfurstinnan. Turnéplanerna hade en klar tyngdpunkt på Bergslagen och västra Mälardalen, där en tredjedel av alla stopp gjordes.

Tillberga bokade sällskapet 1926, men inte året efter. Över huvud taget bokade parken ytterst sparsamt från centrala listan, kanske på grund av ansträngd kassa efter teaterbygget.

Centralorganisationen varnade i början av 1930-talet parkerna för att boka via agenter, ett nytt fenomen som till exempel trissat upp Gustav Lövås gage från 225 till 600 kronor: ”Att det finns parkstyrelser som nappa på dylikt är oförklarligt. Om sådana belopp begärdes härifrån skulle vi säkert bli mycket hårt dömda”, skrev Gottfrid Palm.

1950-talet parkernas storhetstid

Ett rejält uppsving kom med jazzen under 1940- och 50-talen. Den stora stjärnan var Alice Babs och den populäraste orkestern Thore Ehrlings, som även spelade dansmusik. En annan stor orkesterledare var Seymour Östervall som spelade på Nalen, men turnerade i parkerna på somrarna med solister som Arne Domnerus. Han tog också hit stjärnor som Count Basie, Duke Ellington och Quincy Jones.

Parkernas storhetstid var 50-talet, då Gösta ”Snoddas” Nordgren gjorde succé med sin Flottarkärlek, Little Gerhard, född i Tillberga, kom med rocken och Lill-Babs blev schlagerdrottningen. Det gick inte längre att konkurrera med lokala artister, även om både Snoddas och Lill-Babs hade en framtoning som gick hem även på landsbygden.

Störst succé gjorde ”exotiska” Delta Rhythm Boys med jazzversioner av folkvisor på bruten svenska! Frank Sinatras turné 1953 blev däremot ett magplask på grund av bland annat uselt väder och undermålig orkester.

Kraftig nedgång på 1990-talet

På 60-talet turnerade folkmusikinspirerade grupper som Hootenanny Singers. Från pojkbandet med hitten Omkring tiggarn från Luossa kom Björn Ulvaeus och slog sig ihop med Benny Andersson från rockgruppen Hep Stars. Resten är historia.

Det sena 70-talets kung blev Jerry Williams, som varje år började och avslutade sin turné i Hallstahammars folkets park, inte långt från Tillberga.

På 80-talet kom Magnus Uggla, Tomas Ledin med Rocktåget, Gyllene tider, Carola och Lena Philipsson. På 90-talet var Lars Winnerbäck stor, men då hade musikturnerandet i parkerna redan börjat dala kraftigt.

256 folkparker som mest

Som mest fanns i slutet av 1950-talet 256 folkparker, men sedan kom en lång nedförsbacke. Tillberga folkets park angav konkurrens från TV och närheten till Västerås som orsak till nedgången under 1960-talet, men det finns viktigare faktorer: Inflyttningen till storstäderna och avregleringen av musikbranschen i slutet av 60-talet öppnade för privata konsertarrangörer. Samtidigt blev discon populär och på 80-talet kom musikfestivalerna.

Idag turnerar bara enstaka artister i de cirka 100 parker som finns kvar. Föreningen Folkets hus och parker producerar idag en till två musikturnéer per sommar, men annars mest barn- och familjeteater.

Folkparksbyggaren Axel Johansson var min morfars far. In i det sista byggde han; enligt bouppteckningen hade han under sitt sista levnadsår, 1934, byggt ett hus till familjen på en tomt tvärs över vägen till folkparken. Men hans livsverk, den stora scenen och porten, räddades när Tillberga folkets park lades ned 1971. De står nu vid ingången till Vallby friluftsmuseum i Västerås.

Publicerad i Släkthistoria 9/2019

Fakta: Folkparkerna i arkiven

Material om folkparkerna finns i länens folkrörelsearkiv. Dessa är inte kompletta, men man kan hitta protokoll från styrelse- och årsmöten, räkenskaper, säsongsprogram, artistbokningar, reklammaterial för artister och utskick från centralorganisationen.

Det är inte alltid lätt att hitta rätt via nätet. Nationella arkivdatabasen, NAD, är bästa starten, men det är till exempel svårt att veta att byggnadsföreningen Framtiden drev Folkets hus och Folkets park i Tillberga. Bäst är att fråga aktuellt folkrörelsearkiv.

Folkparkernas centralorganisations arkiv förvaras vid folkrörelsearkivet i Flemingsberg. Utöver källmaterialet finns mycket nyttig information i rörelsens tidning Folkparken, utgiven från 1915. Den bytte 1941 namn till Scen och salong, och finns på Kungliga biblioteket.

Publicerad i Släkthistoria 9/2019