Timmer lossas vid ett vattendrag där stockarna flottas nedströms när isarna smälter framåt våren. Stensele socken, Väster­botten, 1905.

Baggböleri: Skogsbolag lurade bönderna

Baggböleri blev under 1800-talet en benämning på alla slags skumma skogsaffärer. Först var det staten som lurades på det lönsamma timret, sedan drabbades fattiga småbrukare.

21 september 2019 av Karl-Olof Andersson

Under senare delen av 1800-talet övergick 20. 000 gårdar i Norrland från att ha ägts och brukats av enskilda bönder till att hamna i bolagens händer. I pressen och människor emellan cirkulerade uppgifter om att många hemmansägare hade lurats av bolagen att sälja sina gårdar till ett pris långt under deras verkliga värde.

Det var skogstillgångarna som bolagen, oftast sågverksföretag etablerade längs Norrlandskusten, var ute efter. De ofta små åkerlappar som nybyggarna i Norrlands inland under hårt slit hade odlat upp var ointressanta för bolagen. Smarta representanter för bolagen hade utnyttjat böndernas ovana vid affärer och okunnighet om skogens verkliga – och framför allt framtida – värde. De hade lockat hemmansägarna med till synes betydande penningbelopp och förelagt dem kontrakt som var svåra att förstå.

Det berättades också om hur bolagens ombud hade supit bönder fulla. När dessa vaknade upp dagen därpå befann de sig inte bara ha huvudvärk, utan också kopior på kontrakt som visade att de hade sålt sina gårdar för en spottstyver.

Sågverk i Baggböle bakom uttrycket 

Företeelsen kom att kallas baggböleri. Uttrycket hade myntats på 1860-talet, men då haft en annan betydelse: olaglig avverkning och försäljning av timmer ur statens skogar i Norrland.

Debatten och de juridiska processerna om den olagliga avverkningen hade koncentreras till ett företag: sågverket i Baggböle vid Ume­älven 7 kilometer väster om Umeå. Därav ut­trycket baggböleri.

Baggböle sågverk ägdes av handelsfirman James Dickson & Co i Göteborg. 1843 dömdes
företaget till höga bötesbelopp för att det, med­ kännedom om att de hade avverkats olagligt på statens mark, köpt 13 000 timmerstockar. Men bolaget överklagade domen och i hovrätten lyckades firmans huvudägare James Robertson Dickson genom så kallad värjemålsed svära sig fri.

Satirisk kommentar i tidningen Fäderneslandet till rättegången mot Baggböle sågverks ägare 1867, då ordet baggböleri myntades. Högste chefen Oscar Dickson ses sitta på en skattkista dragen av två flottningschefer. Oscar Dickson är också mannen på det undre porträttet. Ovanför honom är James Robertson Dickson som åtalades 24 år tidigare för att ha stulit timmer.

Strid om olagligt avverkat timmer

Då väckte rättegången och utslaget ingen större uppmärksamhet. Desto mer rabalder blev det nästa gång då Baggböle sågverk hamnade i rampljuset.

Vintern 1867 avslöjades att stora mängder timmer olagligt hade avverkats på kronans mark. När flottningssäsongen kom igång på våren fångades 100 000 stockar in med flytande bommar på älven och beslagtogs.

Det blev inledningen till ett krig om timret. Bommar bröts upp och stockar försvann. Myndigheterna trodde sig veta vart de tog vägen. Det fanns bara ett företag vid älven med kapacitet att såga så stora kvantiteter: Baggböle sågverk.

MER OM LIVET FÖRR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

Men man kunde inte bevisa något. Inte förrän frampå sommaren när en bom i Djupskol­avan vid Lycksele öppnats och 117 stockar flutit iväg, samtidigt som Baggbölebolagets flottningschef Jonas Ström hade setts på platsen. Det var en i sammanhanget obetydlig kvantitet, men det gav möjlighet att väcka nytt åtal mot den Dicksonska firman.

Bolagsägarna Dickson måltavlan

Den här gången var det Jonas Ström som svor sig själv och bolaget fritt från ansvar. Det betraktades i vida kretsar som mened, och indignationen flödade i pressen. Måltavlan för upprördheten var inte Ström – han sågs bara som ett redskap – utan bolagsherrarna Dickson. Familjen hade invandrat från England och tjänat en stor förmögenhet på svenska naturtillgångar, vilket hade väckt ont blod.

Tidningen fäderneslandet, som gick i spetsen för "mediedrevet" mot familjen Dickson skrev: "Skamlösheten synes här verkligen redan ha öfverskridit alla gränser, att det nu blott torde återstå för herrar Dickson att, i förlitande på de tillroffade millionerna, förklara Sverige öppet krig." Det var också tidningen Fäderneslandet som den 14 augusti 1867 myntade ordet "baggböling" med de ytterligare formerna "baggböla" och "baggböleri".

Timret transporte­rades via de norrländska älvarna till kuststäderna. Flottare såg till att stockarna inte fastnade längs vägen.

© Pål-Nils Nilsson

Baggböleri bytte innebörd

När stölderna av timmer ur de statliga skogarna avtog under de kommande årtiondena fick orden sin nya innebörd, alltså som beteckning för bedrägliga metoder när bolag köpte enskilda skogsegendomar. Också nu var det pressen som gick i spetsen för kritiken mot bolagens agerande. 

Det liberala Aftonbladet skildrade i en serie stora reportage hur skogsbolagen – ofta genom bedrägliga metoder – la under sig en allt större del av skogen i Norrland, samtidigt som överlevnadsmöjligheterna för de enskilda bönderna rycktes undan. Andra tidningar följde efter och "Norrlandsfrågan" blev ett av de stora politiska debattämnena.

Försvararna av bolagens agerande hade främst två argument. Det ena var att skogsbolagen svarade för hela en tredjedel av Sveriges export, och att deras verksamhet därför var ett nationellt intresse. Det andra var att skogen i Norrlands inland fick sitt värde först när bolagen hade bekostat utbyggnaden av flottningslederna.

Ville förbjuda bolagsköp av bondejord

Vid 1900-talets början ägde bolagen en tredjedel av all privatägd mark i Norrland. I Jämtland var hälften av all enskild mark i bolagens händer. 

1901 motionerade den liberale riksdagsmannen Carl Lindhagen (som senare blev socialdemokrat) i andra kammaren om att förbjuda skogsbolagen att förvärva bondejord i Norrland och en statlig utredning, Norrlandskommittén, tillsattes.

En grupp skogshuggare har ställt upp sig för kameran någonstans i Västerbottens län. Fotot är troligen taget runt sekelskiftet 1900.

© Skogsmuseet i Lycksele

Rapporter till utredningen, som lade fram sitt betänkande 1904, bekräftar att det hade förekommit en hel del lurendrejeri. Så skriver till exempel jägmästaren i Norra Jämtlands revir: "Många bondehemman hafva äfven kommit i bolagens händer på det sättet att bolagens ombud genom falska förespeglingar och fagra löften intalat eller rentav förlett bönderna att sälja." Hans kollega i Åsele revir skriver "att bolagen genom ett simpelt tillvägagångssätt narrade bönderna att sälja sina hemman."

Vissa rapporter speglar en annan, överlägsen och nedlåtande attityd mot bönderna. Lantmäteriet i Gävleborgs län skriver: "Genom skogsavverkning stegrande pris på hemman, njutningslystnad, lättja och beqvämlighet hos bondsönerna, hvilka anse bondeståndet för simpelt och derför vilja blifva herrar, samt föräldrarnes svaghet att glömma sin gamla torfva och följa barnens omogna råd."

Krav på statligt tillstånd för att köpa

I sin helhet ger utredningen en nyanserad bild av orsakerna till att bönder sålt sina hemman. Det kunde, för att ta några exempel, också handla om problem vid arvsskiften, emigration och önskan att köpa en bättre belägen jordbruksfastighet. Utredningen föreslog att det
i fortsättningen skulle krävas statligt tillstånd vid bolagsköp av skogsfastigheter från privatpersoner i Norrland och delar av Dalarna. Det blev också riksdagens beslut 1906.

Publicerad i Släkthistoria 4/2019

Läs också

Kanske är du intresserad av...