Bondelivet på 1800-talet – året på gården

En annan, mer vetenskaplig skildring av bondelivet i Småland gjordes 2004 av Aadel Vestbö-Franzén.

Målet med avhandlingen Råg och rön – om mat, människor och landskapsförändringar i norra Småland, cirka 1550–1700 var att kartlägga hur det gick till när tresädet infördes i landskapet.

Tresädet innebar att en tredjedel av den odlade marken lades i träda och att man sedan genom växelbruk alltid lät en del av marken vila medan resten odlades.

Som en del av sin forskning studerade Vestbö-Franzén också bondedagböcker från småländska gårdar för att kartlägga arbetstidsfördelningen under några år på 1800-talet. Bland dessa bondedagböcker finns 14 årgångar skrivna av bonden Jonas Pettersson på Virkesbo Svensgård i Nye socken, sydost om Vetlanda. Hans anteckningar härrör från olika år under perioden 1809–61, en epok när mycket förändrades i det svenska jordbruket.

I de första dagböckerna beskrivs hur gårdens grödor korn, havre, råg, lin, kål och rovor fått sällskap av jordpäron, alltså potatis. Av de senare dagböckerna framgår att odlingen av råg och havre har utökats på kornets bekostnad.

När Jonas började skriva dagbok drevs gården fortfarande av hans far och brodern Sven arbetade också där. De båda bröderna gjorde också dagsverken på herrgården Trollebo i grannsocknen. Även skjutsningar av soldater ingick i arbetsuppgifterna. Men när fadern dog 1816 fick Jonas ärva gården och huvudansvaret för arbetet där.

Utifrån dagböckerna för åren 1811 och 1819 har Vestbö-Franzén räknat ut hur många dagsverken som har lagts på gårdens sysslor under olika perioder av de åren. Här framgår det tydligt att tiden för slåtter och skörd – det vill säga juli, augusti och september – var de mest arbetsintensiva även om också våren krävde stora insatser på kort tid.

Enligt studien bestod arbetsåret på Virkesbo Svensgård av följande uppgifter: I januari och februari handlade mycket om vedhuggning och olika transporter, men mot slutet av februari kunde jorden börja förberedas om tjälen hade gått ur jorden. Resten av vårmånaderna ägnades åt mer jordbearbetning samt reparationer av byggnader och inhägnader.

I april, maj och juni såddes olika grödor, ett arbete som förstås fick följas upp med ogräsrensning. Sedan kom lövtäkt och slåtter i juli innan skörden satte igång i augusti och fortsatte in i september, när också en del jord skulle beredas för höstsådden. I oktober togs potatisen upp och då ägde även slakten rum innan vinterns sysslor med ved och reparationer satte igång igen i november–december.

Beräkninen bygger på en mans dagboksanteckningar och det nämns inte mycket om gårdens djur som i stor utsträckning sköttes av kvinnorna, och inte heller om kvinnornas övriga uppgifter på gården.

Vestbö-Franzén har även intervjuat den småländske bonden Ingemar Karlsson som själv minns jordbruket på 1940-talet, men också mycket av vad hans föräldrar och farföräldrar berättade om gångna tiders jordbruk.

Ingemar Karlsson kände igen mycket av det arbetsår som beskrivs i Jonas Petterssons bondedagböcker, men han höll inte med om att tiden för skörd och slåtter upplevdes som jäktigare än vårbruket.

På våren fanns det datum när sådden måste vara färdig för att säden skulle få en tillräckligt lång växtperiod. Vädret var ofta också osäkrare på våren än på sensommaren. Ingemar Karlsson mindes det alltså som mer stressande att få sådden än skörden klar.

En äldre källa till bondens arbetsår härrör från Västernorrland där länets landshövding, Per Abraham Örnsköld, år 1764 skickade ut en lista med frågor till länets bönder. Landshövdingen hade ambitiösa planer på att reformera jordbruket, men innan något förändrades ville han först veta hur bönderna använde sin arbetstid.

Böndernas svar finns sammanställda i boken Norrländskt arbetsliv under 1700-talet – länsmännens berättelser 1764 om allmogens årliga arbeten i Medelpad, Ångermanland och Jämtland. I boken redovisas svaren från Undersåkers tingslag i Jämtland och Bjärtrå socken i Ångermanland över arbetsåret.

Av dessa kan man utläsa ett liknande mönster som den ovan nämnda beräkningen för Jonas Petterssons småländska gård, men det finns också skillnader. Här redovisas även en del av kvinnornas arbete, till exempel att beredning av lin och spinning av garn utfördes under januari, februari och mars.

Andra skillnader är att man i Bjärtrå socken, som ligger nära Bottenviken, ägnade samma månader åt tillverkning och reparationer av fiskeredskap och strömmingstunnor.

I Undersåker ägnar man sig under samma del av året också åt hampbräkning och vadmalsvävning. I maj är det dags för sådd samtidigt som boskapen släpps ut på bete. För juni månad nämns bland annat bakning, vävning och nävertäkt. Juli och augusti innebar skörd och slåtter även i Västernorrland, men också skötfiske i Bjärtrå.

I september plöjdes fälten efter skörden, samtidigt som man skördade kål och rovor. Löv och även granris samlades in. Det senare hackades och användes som strö under djuren i ladugårdarna. Årets sista månader ägnades åt gödselutkörning och vedhuggning, men även åt tröskning och beredning av lin och hampa inomhus.

Både Småland och Västernorrland var landskap med många relativt små gårdar till skillnad från slättlandskapen Västergötland, Östergötland och Skåne. Även om säsongerna för sådd och skörd var desamma så kunde bondens arbetsår skilja sig åt en hel del mellan gårdar i olika delar av landet.

Patrick Svensson, som är professor i agrarhistoria på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), kan med sin överblick skissa vilka variationer som fanns.

– Hur arbetsåret för en bonde såg ut varierade, vilket berodde dels på vilken typ av jordbruk han ägnade sig, dels på var i Sverige gården låg. Småbruk är inte en väldefinierad term. Den kan syfta på gårdens storlek, men också handla om att man inte kan försörja familjen på jordbruket utan måste ha andra sidoinkomster. I det senare fallet var det framförallt så under vintern att mannen i familjen måste ta andra arbeten för att kunna sätta mat på bordet. Detta var mer regel än undantag i Norrland, eftersom det inte fanns så mycket som gick att göra på gården under de kallaste månaderna.

Patrick Svensson tillägger att det egentligen fanns mindre att göra på alla gårdar under vintern. Längre söderut kunde man ofta börja förbereda marken redan i slutet av februari om vintern var mild. Vintern användes också till tröskningsarbete. En del av säden tröskades direkt efter skörden för att säljas, medan resten sparades i lador där den sedan kunde tröskas inomhus.

Ända fram till slutet av 1800-talet tröskade man för hand med slagor. Dessa ersattes successivt av maskiner. Först kom ångtröskverken som ofta köptes in till en lite större gård och som sedan nyttjades av andra bönder mot betalning. Tidigare fanns det dessutom på vissa platser vandringströskverk som drogs runt av en hästar eller oxar.

Vinterdagarna användes också till att reparera och tillverka verktyg. Därtill måste djuren tas om hand på alla gårdar även vintertid och det var mycket arbete med veden som skulle hålla husen varma.

– I Mellansverige och Bergslagen arbetade bönderna väldigt mycket med skogen. De producerade kol i kolmilor och utförde transporter åt bruken. Sådana transporter skedde ofta på vintern, eftersom föret var bättre för slädar i snön än för vagnar på dåliga vägar. Bönderna åkte till bruken både för att sälja den kol man hade producerat och för att ta sig an olika transportuppdrag.

Bönder i trakter där det fanns många bergsbruk kunde vara sysselsatta stora delar av vintern med sådana uppdrag. Det kunde till exempel handla om att transportera koppar från Avesta till Gävle, berättar Patrick Svensson.

Liknande uppdrag fanns inte i södra Sverige. Djurhållningen krävde visserligen arbete året om även här, men den vet man mindre om eftersom mycket av arbetet med djuren utfördes av kvinnor som sällan skrev ner vad de gjorde.

– På de allra flesta gårdar var det nog så att själva bondefamiljen hade något att göra även på vintern, men de hade sällan några anställda under den årstiden. På våren, under april och maj, bearbetades jorden och grödorna såddes. Under juli och augusti var det slåtter och skörd och under denna arbetsintensiva period måste de allra flesta familjejordbruk hyra in extra hjälp.

Enda undantagen från den regeln var de gårdar som var så små att de inte kunde försörja sig, och då måste de istället jobba några veckor på någon större gård för att dryga ut familjens inkomster, konstaterar Patrick Svensson.

Han tilllägger att befolkningen i en by i praktiken maximerades till det antal människor som behövdes till slåtter och skörd. Detta innebar att de människor som inte hörde hemma på ett självförsörjande familjejordbruk ofta hade svårt att försörja sig under de delar av året när de inte fick jobba åt någon annan bonde.

Efter sommaren arbetade man med höstrågen och potatisen. När den sistnämnda grödan introducerades i slutet av 1700-talet förlängdes bondens arbetssäsong, eftersom man hade arbete med den ända in i oktober.

Vädret styrde också vad bönderna producerade. I södra Sverige dominerade rågen medan norrländska bönder på grund av de långa vintrarna var hänvisade till korn som såddes i maj och skördades sent i augusti.

Vetet var inte vanligt på svenska gårdar före 1850-talet, men introducerades då som det fina sädesslaget och odlades framförallt för en kommersiell marknad. Under århundradets sista decennier drogs fler och fler svenska bönder in i marknadsekonomin.

– Kommersialiseringen av jordbruket tilltog under andra halvan av 1800-talet, men jag menar att bönderna alltid har odlat så mycket de har kunnat och gärna sålt ett eventuellt överskott. Men produktionen begränsades av hur mycket mark och arbetskraft man hade tillgång till.

Dessutom måste man ha både åker och äng där man kunde få hö till djuren. Och djuren var nödvändiga på alla gårdar för att få den gödsel som behövdes till odlingarna, påpekar Patrick Svensson.

I huvudsak präglades dock de svenska jordbruken länge av självhushåll i olika grad. Det mesta som användes tillverkades på gården även om vissa saker, som det viktiga saltet, alltid har behövt köpas in. Denna situation förändrades successivt i slutet av 1800-talet när många människor lämnade landsbygden och flyttade in till städerna.

Länge hade nästan hela den svenska befolkningen varit sysselsatt inom jordbruket och bosatt på landsbygden, men nu gick flyttlassen in till städerna. Befolkningsökningen på landsbygden som hade pågått länge bröts i samband med hungeråren på 1860-talet när också emigrationen tog fart.

Sedan det sista stora kriget hade avslutats 1721 hade den svenska folkmängden ökat, men det var framförallt antalet drängar, pigor, torpare och backstugusittare som ökade.

Under frihetstiden (1719–72) hade de jordägande bönderna stort politiskt inflytande och kunde se till att skatten på jord hölls oförändrad, vilket gjorde det möjligt för dem att satsa på nyodlingar. Den här trenden fortsatte under Gustav III:s envälde eftersom kungen sökte stöd hos bönderna i sin maktkamp med adeln.

Ända sedan 1600-talet hade Sverige haft ett underskott på spannmål. De svenska bönderna hade inte kunnat odla tillräckligt mycket för folket i städerna som därför tvingades importera säd. Detta trots att det under samma period hela tiden producerats överskott i de bästa jordbruksbygderna i Skåne, på de väst- och östgötska slätterna samt i Mälardalen.

Jordbruket i dessa bygder levererade framförallt mat till Stockholm, men även till bruken i Bergslagen. Fram till mitten av 1700-talet bodde de flesta svenska bönderna i byar som omgavs av odlingsmarker uppdelade i smala tegar för byns invånare. 1757 kom den första storskiftesförordningen som gav varje jordägande bonde rätt att ansöka om skiftning av byn, vilket grannarna då var tvungna att gå med på. Målet med skiftet var att få större och mer sammanhållna marker som kunde odlas på ett effektivare sätt.

Skiftesreformen var en långsam process som höll på i årtionden, men i och med att befolkningen ökade kunde man anställa arbetskraft på gårdarna istället för att odla markerna gemensamt med andra bönder som man tidigare hade gjort. 1827 kom förordningen om laga skifte som gjorde skiftesreformen mer enhetlig.

Många byar splittrades eftersom gårdarna flyttades för att ligga i anslutning till den mark som varje bonde hade fått sedan byns marker hade skiftats. En annan följd var att djuren, som tidigare hade betat fritt utanför de inhägnade åkrarna, nu hölls tjudrade eller betade på inhägnade ängar.

Förändringar i lagstiftningen, det låga skattetrycket och skiftet bidrog tillsammans med "freden, potäterna och vaccinet”, som Esaias Tegner pratade om, till att den svenska befolkningen växte.

Jordbrukets expansion ledde också till att fler kunde sysselsättas på landsbygden. Många bönder började omvandla äng till åker och tillämpa växelbruk för att få bättre skördar. Dessutom togs våtmarker och andra områden i bruk med hjälp av dikning.

Under 1800-talet ökade jordbruksmarkens värde, delvis tack vare förbättrade kommunikationer som gjorde det möjligt att exportera spannmål och skogsprodukter. De höjda markpriserna gav i sin tur de jordägande bönderna chansen att utveckla sina gårdar.

Sedan uppstod efterfrågan på spannmål även från utlandet, framförallt på havre som behövdes till engelska hästar som användes i kollektivtrafiken. Korn blev också en exportvara till nederländska bryggerier under samma period.

Trenden med nyodlingar bröts på 1860-talet på grund av missväxt och industriell lågkonjunktur. Efter hungersnöden 1867 emigrerade tiotusentals svenskar varje år. De flesta som lämnade jordbrukssektorn under denna period hade arbetat med att bruka jorden, men inte ägt den.

Där fanns också ägare till små gårdar som inte kunnat försörja sig på sin mark och därför tvingats välja mellan att flytta in till en stad och söka jobb eller emigrera för att hitta försörjning i USA eller något annat land.

Nästa utvecklingsfas kom på 1870-talet när järnvägsnätet på allvar började byggas ut. Därmed kunde billigare amerikanskt och ryskt vete importeras, vilket gjorde spannmålsproduktionen mindre lönsam för många svenska bönder som istället övergick till animalieproduktion.

Framförallt blev smör en viktig produkt som också lättare kunde transporteras tack vare de förbättrade transporterna.

Nu inleddes även mekaniseringen av jordbruksarbetet, men inte främst för att delar av arbetskraften hade lämnat landsbygden, utan för att fler familjejordbruk hade fått ekonomisk möjlighet att expandera.

Maskiner för sådd, skörd och tröskning utvecklades för att klara de mest arbetsintensiva perioderna i jordbruket. Därmed kunde bönderna bruka mer mark samtidigt som de behövde ha färre anställda.

De första maskinerna var relativt enkla och hästdragna. De var inte dyrare än att de flesta familjejordbruk hade möjligt att investera i dessa. Mer avancerade maskiner som skördetröskor och traktorer kom först långt in på 1900-talet och dessa introducerades ofta på stora gårdar innan de spreds till mindre jordbruk.

Kommersialiseringen och mekaniseringen av jordbruket var två trender som påverkades av industrialiseringen och urbaniseringen. När fler flyttade till städerna för att arbeta i industrin ökade mängden människor som måste köpa sin mat.

Till att börja med var det framförallt större jordbruk som hade resurserna att öka produktionen med hjälp av maskiner.

En hel del småbruk nådde sällan särskilt högt över självförsörjningsnivån, men tack vare att bönderna slog sig samman och bildade olika föreningar som fungerade som kombinerade inköps- och försäljningsorganisationer kunde många ändå få in en fot på den växande livsmedelsmarknaden.

I slutet av 1800-talet etablerades många kvarnar, mejerier och slakterier och livsmedelsindustrin blev allt mer maskindriven. Vid sekelskiftet stod den för en tredjedel av den svenska industrins hela tillverkningsvärde, men sysselsatte bara tio procent av industriarbetarna.

Under 1900-talet har antalet sysselsatta i jordbruket krympt mer och mer av flera skäl. Mekaniseringen, kommersialiseringen och skattepolitiken är några av dem. På 1960- och 1970-talet försvann de sista småbönderna som försökte försörja en familj på ett tiotal kor, några andra djur och lite skog.

Året på gården präglas fortfarande av sina givna inslag – jordbearbetning, sådd och skörd. Samt djurskötsel året om på de gårdar där man har djur. Alla gårdar behöver inte längre ha djur för att få tag i den förr så nödvändiga gödseln.

Konstgödsel och maskiner sparar mycket arbete och ger bättre resultat. Trots allt detta är bondens arbetsbörda som störst under sommarhalvåret. Och vädret oroar även moderna bönder.

Publicerades i Släkthistoria 07/2023