Livet förr: Hårt jobb och många fester

Minns ni landsbygdens dansbanor? Snickarglädjen, de knarrande tiljorna och all förväntan som låg i luften?

Vid sekelskiftet 1900 byggdes de upp vid en sjö, i en glänta i skogen eller uppe på en höjd med vacker utsikt. Men eftersom alkoholen flödade kunde idyllen plötsligt förbytas i fylleslagsmål. Dessutom lär det ha förekommit en del okontrollerade kontakter mellan könen.

”Dansbaneeländet” debatterades högljutt och till slut försvann de lantliga festplatserna, bland annat till följd av ändrade skatteregler.

Formerna för svenskarnas festande har förstås påverkats av samhällets övriga utveckling. Precis som med dansbanorna avgör ibland lagstiftning formerna för festandet. Men också kyrkans inflytande och inflyttningen till städerna har varit avgörande.

Jordbruket och kyrkan styrde festligheterna

Under 1800-talet bodde en stor majoritet av svenskarna på landsbygden. Samvaron var ofta kopplad till arbetsåret och jordbrukets skiftningar, men också till kyrkliga helgdagar. Några av de naturligt återkommande festtillfällena delade in året i kvartal: julen i december, Jungfru Marie bebådelsedag i mars, midsommar i juni och Mickelsmäss i september.

MER OM LIVET FÖRR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

December var på sina håll en enda räcka av småfestande. På Annadagen den 9 december skulle julölet smakas av, på lucianatten vakade man och åt för att hålla onda krafter på avstånd och på Tomasdagen den 21 december provsmakades julbrännvinet.

När trettondagen avslutade helgen hade skolgossar eller djäknar fram till 1835 rätt att gå sockengång. Det betydde att de sjöng vid gårdar mot betalning och gåvor in natura; på så vis fick de hjälp till sitt uppehälle.

Senare drog även skrålande stjärngossar och Staffanssångare runt på landsbygden för att samla in mat och dryck till en avslutande julfestlighet. Ofta var de rejält påstrukna och de sjöng nog inte lika disciplinerat som djäknarna.

Husen låg tätt i oskiftade byar

Det är svårt att föreställa sig hur tätt man bodde i byarna på landsbygden vid 1800-talets början. I oskiftade Äskhults by i Halland syns hur fysiskt nära man faktiskt hade till sin granne före de stora skiftesreformerna på 1700- och 1800-talen.

Ett par steg mellan husen bara, tvärs över den smala och leriga bygatan. Samtal måste ha varit omöjliga att hålla hemliga, ögon bakom de bubbliga fönsterrutorna kontrollerade och registrerade allt. Mysigt om man kunde hålla sams – svårare att klara av om det var osämja.

När de smala tegarna slogs samman till större åkerlappar och gårdarna flyttade ut från den gamla bykärnan, var samarbete fortfarande nödvändigt för att klara av slåttern och skörden och hålla efter ängar och diken.

Dyngdans, ystegille och päregille

Arbete fanns det gott om – och många anledningar att fira när allt var klart. Gille väntade när syllarna för ett hus lagts ut, när väggarna rests och när taket var färdigt.

Det anordnades dyngdans när gödseln var spridd på våren. När osten var tillverkad väntade ystegille. Ett rejält kardegille skulle hållas när ullen var beredd. Och så ett ”päregille” när potatisen var upplockad.

Inga löner betalades ut, pengar förekom sparsamt i bondesamhället. De som hjälpte till utfodrades rikligt istället. Om inte detta skedde kunde man bokstavligen få äta upp sin snålhet och bli utfryst. Författaren August Strindberg skildrar ett slåttergille i romanen Hemsöborna så här:

Klockan är tre på morgonen en julidag i början av månaden. Det röker redan ur skorstenen, och kaffepannan är påsatt; hela huset är vaket och i rörelse och ute på backen står ett långt kaffebord dukat. Slåtterfolket, som kommit aftonen förut, har sovit på skullar och logloft, och tolv resliga skärkarlar i vita skjortärmar och halmhattar står i grupper utanför stugan väpnade med liar och brynen.

Mikaelidagen viktig festdag

Mikaelidagen den 29 september var först en kyrklig helgdag men senare en av de viktigaste profana festdagarna under året. I norra Götaland och södra Svealand var firandet knutet till bärgningen av skörden.

Lite längre upp i landet flyttades betesdjuren ner från fäbodarna. Fäbodkullorna klädde sig fina inför det obligatoriska kyrkobesöket och för många par lyste det under Mickelsmäss. Det dansades, åts och dracks.

Kring Mickelsmäss hade också anställda vid gårdarna rätt till en frivecka, Sveriges första lagstadgade semestervecka. Senast två månader före Mikaelidagen kunde tjänstefolket säga upp sig, annars fick man stanna ännu ett år.

Fram till 1885, enligt legostadgan, var man tvungen att ta tjänst som tjänstehjon, annars hamnade man på tukthuset. Såvida man inte var egen företagare eller hade en egen förmögenhet, förstås.

Inför det nya arbetsåret betalade husbonden ut städjepenning till tjänstehjonen, ett slags handpenning. Därför var mer pengar än vanligt i svang i slutet av september; detta var en av orsakerna till att kommersen på marknader flödade.

"Höstedöns" i Sydsverige

I Sydsverige bärgades skörden tidigare än vid Mickelsmäss, ”höstedöns” hölls i stället i början av september. Långbord dukades upp i det fria på herrgårdarna och det bjöds på fläskdopp, fårstuvning och risgrynsgröt.

Folkloristen och etnologen Jan-Öyvind Swahn berättar i boken Svenska traditioner att man till en sådan fest på renässansslottet Skarhult utanför Eslöv i Skåne kokade gröt på 100 liter mjölk och 15 kilo risgryn. Kanske kunde det ha varit till ett hundratal personer?

I Norrland däremot hade man ”skärakalas” så sent som vid allhelgona, eller helgamäss, som det också kallades.

Sommarexercisen festtillfälle

Sommarexercisen för soldaterna var ett annat festtillfälle. Fram till början av 1900-talet samlades årligen indelta knektar och beväringar. Under några veckor övades de i att lyda order, marschera och hantera skjutvapen. Det hela avslutades med en hejdundrande fest.

Astrid Lindgren berättar så här om när Emil på egen hand åkte till Hultsfreds slätt för att se när drängen Alfred ”exercerade beväring”:

Där fanns fullt med roliga saker för den som ville leva loppan. Cirkus och dansbana och tivoli med karusell och andra roligheter tänk, där fanns en svärdslukare som kunde sluka svärd och en eldslukare som kunde sluka eld och så en präktig dam med helskägg som inte kunde sluka nånting alls mer än kaffe och bullar en gång i timmen.

Urbaniseringen ändrade festerna

Skiftesreformerna förändrade formerna för festandet, men det gjorde också urbaniseringen under sista delen av 1800-talet och början av förra seklet.

Det var främst tjänstefolket som flyttade från landsbygden; jordbruket började skötas av personer som inte var fast anställda. Vid första världskriget var de flesta torp och backstugor på landet fortfarande bebodda. Men många försvann definitivt under andra världskriget, då husvirket behövdes till annat. Detta påverkade förstås sättet att umgås.

Gemenskap under festliga former har varit viktig genom hela mänsklighetens historia. Festerna har fungerat som ett sammanhållande kitt, i dåliga tider som i goda. Mitt i en förändring av sättet att leva är det svårt att tydligt se vad som egentligen sker, det ser man först efteråt. Hur kommer framtidens folklivsforskare att analysera var, när och hur
vi festar i dag?

Publicerad i Släkthistoria 4/2016