Officersdottern blev fantasifull författare

Maja Stina Walter föddes 1923 i Vaxholm, där pappa Hugo var löjtnant på regementet vid fästningen. Där hade han träffat Maria Abrahamsén, dotter till en sjökapten från Roslagen, men bosatt i Farsta. De gifte sig och fick i snabb följd tre barn på fyra år, efter Maja Stina kom John Hugo och Brita.När familjens äldsta dotter var sex år lades Vaxholms regemente ner och familjen flyttade till Örebro. Fadern blev föreståndare på en restaurang i den statliga SARA-kedjan – eller en BARA-restaurang, som de kallades i Bergslagen. Modern blev husmor.

Maja Stina började snart skolan, där hon kom att vantrivas. Hon var inte bara vänsterhänt och vägrade att träna bort det, utan hade även en livlig fantasi som kunde fresta på omgivningen. Ofta blev hon tillsagd att sluta ljuga. Sina syskon tråkade hon ut med ändlösa muntliga berättelser. Maja Stina fick stänga in sina fantasier, men fortsatte att läsa kopiöst stora mängder böcker.

Maria Gripes pappa Hugo Walter föddes 1891 i Västerås, där hans far John (egentligen Johan) Valter var folkskollärare. Denne var med 1904 och bildade Västerås skollovskolonier, som skulle erbjuda fattiga och tbc-sjuka barn en sund miljö fjärran från staden. Den karismatiske läraren förespråkade också renlevnad och föreslog tobaksförbud för dem under 18 år i hela Västerås. Rökning var förbjuden på skoltid, men många bolmade på fritiden och blev loja, menade han. Besjälad av folkbildning for han även runt och föreläste för vuxna i ämnen som landet Schweiz och det franska skolväsendet. Det var kunskaper som han hade inhämtat under flera resor på kontinenten. Både barn och barnbarn kom att återvända till Frankrike gång på gång. John Valter föddes i Hallingeberg nära Västervik, som son till sjökapten Johan Alfred Jansson. Denne var delägare i ett rederi med både gods- och persontrafik. Hans far Jonas Jönsson var gästgivare i grannsocknen Blackstad, och gift med Helena Gustava Dahlström. Hennes pappa Jonas Dahlström var ställmakare och tillverkade underreden till vagnar.

Sjökaptener fanns även bland Maria Gripes morsanor. Berättelser om skeppsbrott och haverier gav henne som barn en skräck för havet, vilket hon skildrar i boken Skuggan över stenbänken. Det hon hade hört om Titanics undergång gjorde starkt intryck, men även berättelser i släkten måste ha spelat in.

Maria Gripes mamma Maria var dotter till John Laurentius Abrahamsén. Släkten kom från orten Kragerø på västra sidan av Oslo-fjorden och efternamnet var en mild försvenskning av det norska Abrahamsen. John L:s far Abraham Abrahamsen var också sjökapten, likt en rad andra män i släkten. Flera av dem var inblandade i skeppsbrott och annan dramatik.Under 1860-talet hade Abraham Abrahamsen flera gånger räddat fiskare och sjömän i nöd, men råkade 1868 själv ut för en vådlig olycka. Under en orkan utanför hälsingekusten i Bottenhavet kantrade hans fartyg, skonerten Fröken, på 14 fots djup och blev liggande på sidan med masttopparna på botten. Orkanen kom så hastigt att Abrahamsen och en besättningsman fick slå sönder kajutans tak för att rädda livet, enligt lokalpressen.

Sonen John Laurentius skulle råka ut för ännu fler haverier. I juni 1912, bara två månader efter Titanickatastrofen, inträffade en dödlig olycka när John L Abrahamséns fartyg Ångermanland kolliderade med en bogserångare i Sundsvalls hamn. Ångaren, som hade dragit timmerflottar, försökte snedda förbi framför fartyget, men hann inte, utan kördes på midskepps ”och gick inom några sekunder till botten, dragande med sig sju människor i djupet”, enligt Dagens Nyheter. De gick inte att rädda, men däremot klarade sig tre personer som hade fått på sig livbälten.

Tre år senare hände något liknande på Ålands hav, när en mötande ubåt försökte dyka ned under Ångermanland, men skrapade i fartygets botten med ”ett krasande ljud”. En katastrof befarades, men ubåten tycks ha klarat sig. Det är oklart ifall den var svensk eller utländsk. En tredje incident inträffade under första världskrigets sista vinter, 1918, när Abrahamsén var befälhavare på ångaren Vineta. Den gick i Gotlandstrafik jämte fartyget Hansa, som under andra världskriget kom att sprängas av en sovjetisk torped. Vineta och andra civilfartyg hade rekvirerats av försvaret för att hämta hem svenskar från det inbördeskrig som rasade i Finland. Men på väg hem fastnade Vineta i packisen och fick svår slagsida. Medan besättningen försökte få fartyget på rätt köl evakuerades passagerarna, som gick över isen till en medföljande isbrytare. En del av lasten kunde också räddas, men till sist bröts Vineta sönder och sjönk på trettio meters djup.

Skepparsläkten hade förts till Sverige på 1860-talet av Abraham Abrahamsen. Kanske var det på en av sina resor som han träffade sin blivande hustru Elisabeth Augusta, dotter till Hudiksvalls danskfödde stadsläkare Lauritz Blume. De gifte sig 1861 i staden och flyttade 1863 till Östhammar, där deras fem barn – alla söner – föddes.

Först ut var John Laurentius, född på årets första dag 1863. Han döptes efter sin morfar, stadsläkaren Blume. Dennes förnamn skrevs Laurids eller Lauritz när han och tolv kollegor kallades från Danmark till Sverige 1834 för att hjälpa svenska läkare att få bukt med en stor koleraepidemi. Sex av dem stannade kvar i landet. Blume blev stadsläkare i Strömstad, sedan provinsialläkare i Lindesberg, Hudiksvall, Östhammar och Billingsfors i Dalsland. Han beskrevs som en lättsam och livlig person som spred ”danskt gemyt” omkring sig.

Laurentius Blume var son till en kronofogde i Roskilde och gift med Johanne Koefoed, dotter till en godsägare och präst från Södra Jylland. Båda deras släkter stammade från Bornholm. Dottern Sophie kom att gifta sig med kyrkoherden Jonas Söderblom och fick sonen Nathan. Denne var alltså kusin till John L Abrahamsén, och kom att bli svensk ärkebiskop med hög profil. Nathan Söderblom var en av svenska kyrkans stora förgrundsgestalter och en stark röst i samhällsdebatten under 1910- och 1920-talen. Han tog initiativ till en ny psalmbok, skrev melodin till ”I denna ljuva sommartid” och verkade för internationellt kyrkligt samarbete. Han valdes även in i Svenska Akademien och fick Nobels fredspris 1930.

Även på Maria Gripes farssida finns prästanor – i hela tre grenar – så att romanfiguren Josefin var prästdotter är kanske inte så märkligt. Temat i boken Josefin från 1961 är ett barns fantasier som kraschar mot en strikt vuxenvärld, skriven med Maria Gripes egna erfarenheter som barn. Tillsammans med uppföljarna Hugo och Josefin och Hugo blev den hennes genombrott. Filmen Hugo och Josefin från 1967 innebar i sin tur ett epokskifte i svensk barnfilm, med det konsekventa barnperspektivet. Efter några mer sagobetonade romaner, bland dem Glasblåsarns barn, kom på 1970-talet de fem böckerna om Elvis Karlsson. Även han var ett barn med stor integritet, som försökte ta sig fram i en komplicerad vuxenvärld. Att förstå sig på jämnåriga barn var inte heller det lättaste. Maria Gripes barnvärldar var inga idyller.

Mellan två Elvisböcker stack hon emellan med Tordyveln flyger i skymningen, sedd som hennes mästerverk. Den handlar om tre ungdomar som dras in i ett mystiskt och invecklat händelseförlopp med kopplingar till Carl von Linné på 1700-talet och det antika Egypten. Även boken Agnes Cecilia kretsar kring ett mysterium, med spökerier och magiska händelser. I grund och botten handlar den om hur en flicka försöker komma till rätta med förlusten av föräldrarna. Fantasier utan koppling till verkligheten blir mindre bra, förklarade Maria Gripe.

En viktig del av böckerna var illustrationerna, som gjordes av hennes make sedan 1946, Harald Gripe (tillsammans fick de dottern Camilla 1947). Bilderna bidrog starkt till stämningarna och hjälpte Maria att utveckla karaktärer och berättelser. Totalt skrev hon 36 böcker och belönades med en lång rad utmärkelser, bland annat Astrid Lindgren-priset och H C Andersen- medaljen. Under nästan hela sitt vuxna liv bodde hon i Nyköping och gick bort år 2007
efter en längre tids demens.

Publicerad i Släkthistoira nr 1/2025