Emigrationen – bygderna som tömdes på invånare

En av de allra första att lämna landet var den fritänkande tjänstemannen Gustaf Unonius som med fru, en husa och två studentkamrater emigrerade till Amerika våren 1841. Den lilla gruppen grundade en bosättning i Wisconsins urskogar som de döpte till New Upsala, efter hemstaden i Sverige. Unonius blev präst i den amerikanska episkopalkyrkan.

Gruppens brev med hyllningar och överdrivna skönmålningar av nybyggarlivet publicerades i svenska tidningar och lockade fler att flytta efter. Framförallt anslöt personer med samma sociala bakgrund som Unonius själv till svenskkolonin – studenter, officerare och köpmän från Uppsala och andra större städer. Många av dem, även Unonius själv, fick dock svårt att klara nybyggarlivets påfrestningar och återvände till Sverige efter en tid.

Repressalier mot frikyrkor fick hela grupper att lämna Sverige. Mjölnaren Peter Cassel sökte politisk och religiös frihet och var troligen den förste självägande bonden som emigrerade. Med hela sin familj, släktingar, tjänstefolk och en annan mjölnare med hustru lämnade totalt 21 personer Kisa i Östergötland 1845.

I den amerikanska delstaten Iowa grundade de nybygget New Sweden. Flera hundra personer från Östergötland och Småland anslöt sig till Cassels koloni de kommande åren. De hade en helt annan bakgrund än de som hade följt Unonius, och lyckades mycket bättre med att bygga upp ett eget jordbrukssamhälle. Efter drygt två år bodde femtusen svenskar i New Sweden – de allra flesta från Kisatrakten.

På 1840-talet emigrerade 3 917 personer från Sverige till Amerika, varav inte mindre än 1 810 från Gävleborgs län, och av dem 382 från Alfta. Att var tionde utvandrare kom från en enda socken de här åren berodde till största delen på den religiösa sekten erikjansarna.

Jordbrukaren och frikyrkoprofeten Erik Jansson drog till sig anhängare från Uppland, Gästrikland och Hälsingland. Med sitt väckelsearbete kom de snabbt i konflikt med rättvisan, inte minst för sina bokbål, där de brände Luthers skrifter.

År 1846 lyckades sektledaren fly från en fångtransport på väg till fängelset i Gävle och fick totalt med sig 1 500 anhängare till Amerika. I Illinois bildade de ett eget samhälle som döptes till Bishop Hill efter Erik Janssons födelseort Biskopskulla i Uppland.

De religiösa grupperna räknas som starten på Sveriges första utvandringsvåg. Och från Alfta och andra socknar fortsatte stora grupper att utvandra under hela 1800-talet. Genom att titta bakåt på hur det svenska samhället har utvecklats, och vilken verklighet man befann sig i, blir det lättare att förstå vad som fick män och kvinnor att lämna sin hembygd.

Första halvan av 1800-talet var en händelserik och omvälvande period i svensk historia. I samband med finska kriget hade Sverige förlorat Finland till Ryssland och istället erövrat och bildat union med Norge. Sverige miste inte längre män i krig, men tusentals människor avled i epidemierna som härjade – koleran var värst och tog 26 413 offer. Fattigdomen var stor och även barnen arbetade långa dagar.

Medicinska framsteg bidrog successivt till att fler barn överlevde till vuxen ålder. Bättre skördar och nya grödor som potatis bidrog dessutom till att befolkningen ökade explosionsartat och att det blev svårare att försörja sig.Med skiftesreformerna förändrades jordbrukets villkor, vilket gjorde att byar splittrades, åkerlappar slogs ihop och gårdar flyttades.

Men slitet på de steniga åkrarna fortsatte för bönder, bondsöner och drängar. De mindre jordbruken fick svårt att försörja de stora barnkullarna. Självägande bönder ville ogärna dela gårdarna, utan de ärvdes oftast av äldste sonen. De andra barnen blev jordlösa och fick hitta andra sätt att försörja sig. Även torpare drabbades hårt när de inte längre fick tillgång till byns gemensamma jord. Allt detta gjorde att den fattiga och jordlösa befolkningen på landsbygden växte.

Torpare, backstugusittare och statare höll sig hemmavid, flyttade man så var det ofta inte längre än till grannsocknen. De var hänvisade till böndernas välvilja och beroende av arbete hos dem. Många längtade säkert till Amerika, men biljetterna var dyra och de ägde inget som kunde omsättas i pengar. Så för de fattigaste förblev drömmen om Amerika en dröm.

Med den växande befolkningen kom också fattigvårdsproblem som blev betungande för socknarna. Den fattigaste arbetskraften var därför inte välkommen till andra platser i Sverige. Socknarna ville inte ha inflyttning som kunde tänkas belasta fattigkassan. Fram till 1860 krävdes det pass både för resor in och ut från Sverige, och för resor mellan svenska orter.

Vid mitten av seklet bodde närmare 90 procent av Sveriges befolkning på landsbygden. Arbetarnas och statarnas boendemiljö präglades av fattigdom och tristess. I ett enda rum bodde hela familjen med många barn – och ibland även några inackorderingar. Den kraftiga befolkningstillväxten och de svåra levnadsförhållandena var bidragande orsaker till att över en miljon människor emigrerade – en fjärdedel av dåvarande Sveriges befolkning. Men det var inte många statare eller fattighjon som hade råd att emigrera. De fattigaste fick helt enkelt stanna kvar, om man inte kunde låna till en prepaied ticket som betalades av genom arbete.

Utvandringen berörde hela Sverige, men de lokala skillnaderna var stora. Strömmen av emigranter från en viss socken gick till de platser dit tidigare emigranter hade begett sig och starka band knöts med hemlandet.

De flesta emigranterna på 1850-talet kom från länen Jönköping, Östergötland, Kristianstad, Kronoberg och Älvsborg. I andra regioner var man mer van vid säsongsarbete på annan ort och fortsatte med det istället för att emigrera till något okänt. I Skåne och Halland var det till exempel vanligt med arbetsvandring till Danmark. I Bohuslän och Värmland sökte man sig ofta till Norge. Och från Kalmar län begav man sig på arbetsvandring till Stockholm.

När passtvånget för resor släppte 1860 blev det enklare att utvandra från Sverige. Under 1800-talets andra del hade Östergötland över 70 000 emigranter, vilket var högre än riksgenomsnittet. Liksom i de andra länen var de regionala skillnaderna stora. Man ser till exempel att färre flyttade från kustbygderna och östra delen av östgötaslätten och många fler från skogsbygderna som gränsar mot Småland. En stor utvandring förekom också från de norra bergs- och skogsbygderna.

Vid slutet av 1860-talet inträffade en mycket svår missväxtperiod i hela Sverige till följd av extrema väderförhållanden. 1866 regnade skörden bort och sommaren 1867 drabbades landet av en oerhörd torka. Det var en kamp mot vädret, många svalt och tvingades att tigga. De omöjliga odlingsförhållandena, dåliga skördarna och den växande befolkningen gjorde att maten tog slut.

Allra värst drabbades norra Sverige, men hela landet berördes och det var så illa att folk svalt ihjäl. Hungern som drabbade en så stor del av befolkningen drev fram massemigrationen.

Vid den här tiden hade också kommunikationerna inom landet förbättrats. Stockholm blev en viktig knutpunkt för det svenska järnvägsnätet och många nya järnvägslinjer byggdes. Västra stambanan mellan Stockholm och Göteborg var färdigbyggd 1862 och södra stambanan mellan Falköping och Malmö blev klar två år senare. I de större kuststäderna byggde man ut hamnarna så att de kunde ta emot ångfartyg. Att man kunde ta tåget direkt till utresehamnarna underlättade resan för utvandrarna.

Införandet av obligatorisk folkskola förbättrade läs- och skrivkunskaperna hos det svenska folket. Allt fler kunde skriva brev och läsa tidningar. Det blev enklare att hålla kontakt med släktingar längre bort och tidningarna berättade om vad som hände i världen. På så sätt kunde man också enklare planera sin resa.

När amerikanska inbördeskriget var över 1865 spreds snabbt positiv informationen om Amerika genom brev, agenter, annonser, broschyrer och handböcker. Rederiernas affischer spikades till och med upp på timmerväggarna hemma i torpen. Det var ett sätt att hålla drömmen vid liv medan man arbetade ihop pengar för att kunna köpa biljett.

Amerikabreven handlade om lycka och framgång och fick tveksamma att bestämma sig. Lyckosamma emigranter kunde skicka pengar och biljetter till släktingar hemma i Sverige för att få dem att komma efter. Budskapen i breven spred sig som ringar på vattnet bland släktingar och vänner. Detta gjorde att vissa socknar nästan totalt avfolkades och samhällen löstes upp för att sedan återuppstå i Amerika.

Svenska Amerikaemigranter sökte sig ofta till delstaterna Minnesota, Illinois, Wisconsin, Iowa och Michigan. Där mötte de ungefär samma klimat och natur som i Sverige. Man kände sig hemma i ett landskap med vidsträckta skogar, många sjöar, fiskrika floder och odlingsbara slätter.

Det som lockade med Amerika var att det fanns gott om jobb, nästan gratis mark, religionsfrihet, ett demokratiskt politiskt system och ingen allmän värnplikt. Det var också enklare att vara anonym om man behövde fly av personliga skäl. Många emigrerade för att de inte såg någon annan utväg, medan andra var sugna på äventyr eller ville tjäna ihop pengar.

Agenterna konkurrerade med varandra och jobbade hårt med att värva resenärer från både städer och landsbygd. En svensk generalagent för ett rederi kunde dela in landet i ett tjugotal olika distrikt, vart och ett med en huvud-agent. Dessa hade i sin tur många underagenter för att det skulle finnas minst en agent i varje socken. Det kunde vara skolläraren, handlaren, en soldat eller någon annan i behov av en sidoinkomst. Det var den här personen som sålde biljetterna och förmedlade all information om Amerika och resan dit.

Nybyggarstaterna i väst lockade med gratis mark för de som ville odla – den så kallade Homested Act tillkom 1862. De amerikanska järnvägsbolagen, gruvorna och jordbruken värvade också folk med hjälp av rederiernas agenter. Vid den här tiden var lönen för en anställd i USA cirka femtio procent högre än i Sverige.

Emigrationen ändrade karaktär under 1860-talet – de samlade grupperna som tidigare hade rest tillsammans ersattes till större del av ensamstående män och kvinnor. Det var unga pigor, drängar och lärlingar som gav sig iväg. Trots missväxten var inte emigrationen direkt kopplad till just de områden där nöden var som störst. På 1860-talet utvandrade totalt 11 890 personer från Jönköpings län, och nästan lika många från de enskilda länen Värmland, Malmöhus, Kristianstad och Östergötland.

Nödåren följdes av relativt goda tider i Sverige samtidigt som Amerika drabbades av en lågkonjunktur. 1870-talets högkonjunktur medförde att emigrationen stannade av, och det dröjde tio år innan den på nytt satte fart. Men när svensk industri drabbades av en kris 1879, och även jordbruket fick stora problem, var det fler än någonsin tidigare som ville emigrera.

Sverige var fortfarande ett fattigt land, med en stor andel av befolkningen som levde på landsbygden och var beroende av jordbruket. En majoritet av emigranterna var bondsöner och bonddöttrar som fortfarande bodde hemma, samt drängar och pigor. De flesta var ogifta och med dåliga framtidsutsikter i det överbefolkade jordbrukssamhället.

Nästan hälften av alla som utvandrade reste på 1880- och 90-talet. Toppåret 1887 emigrerade 46 252 svenskar till USA – 8 procent av befolkningen. Nu tillkom även tusentals gifta män som lämnade fru och barn i Sverige. En del kom tillbaka med eller utan pengar, och en del blev kvar. Ibland skickade de efter familjen. Många tragiska öden utspelades när familjefäder rånades på flera års besparingar under hemresan till Sverige. När en make inte hade hörts av på många år kunde hustrun få honom dödförklarad eller ta ut skilsmässa.

När ångbåtarna kom blev resorna från Europa till andra världsdelar bekvämare och mindre riskfyllda. Mot slutet av 1800-talet ökade konkurrensen mellan de olika rederierna och båtbiljetterna blev billigare. Men det var inte bara till Amerika man utvandrade.

Man uppskattar att över 10 000 svenskar utvandrade till Sydamerika – främst fattiga fabriksarbetare från städerna. Där fick många det tuffare än väntat med hårt arbete på fälten, översvämningar och tropiska sjukdomar. I Brasilien hade man avskaffat slaveriet och behövde ny arbetskraft. Man erbjöd därför gratis båtresor, förmånliga jordlotter och hjälp med mat under första halvåret. I Malmö fanns ett särskilt emigrationskontor som kallades ”Brasilianska kontoret”.

Även Norge tog emot svenska emigranter. Norrmännen emigrerade till Amerika 10–15 år tidigare än svenskarna och det gjorde att vissa regioner i vårt västra grannland var nästan utan arbetskraft. Svenskar fyllde upp dessa luckor och arbetade framförallt inom jordbruk och byggindustri. Över 60 000 svenskar flyttade till Norge under andra halvan av 1800-talet och merparten av dem kom från Bohuslän, Älvsborg och Värmland.

Många emigranter från Skåne, Blekinge och Kronoberg reste till östra Danmark och norra Tyskland. Köpenhamn attraherade framförallt kvinnlig arbetskraft, men lockade även till sig yrkesutbildade arbetare och hantverkare. Det var vanligt att svenska kvinnor som hade emigrerat till Danmark rekryterade arbetskraft från sina hemtrakter. Runt sekelskiftet 1900 arbetade cirka 15 000 svenskar i Köpenhamn och över 2 500 på Bornholm.

I Tyskland arbetade kvinnorna främst med hushållsarbete, männen med jordbruk, handel och inom industrin. Under femtio år emigrerade 25 000 svenskar till Tyskland och 80 000 till Danmark. De flesta kvinnorna återvände till Sverige medan många män blev kvar. Andra länder med svensk invandring var Finland, Ryssland och Australien.

När man tittar på vilka regioner i Sverige som flest utvandrare från, så var det framförallt den fattiga landsbygden i södra och mellersta Sverige som drabbades – Värmland och Småland hade hög andel utvandrare. I Värmland kom största delen från området runt Karlstad. Här fanns en lång tradition av jordbruk och skogsbruk, men här var också arbetslösheten hög och levnadsförhållandena dåliga.

En värmländsk by med ovanligt många utvandrare var Gunnarskog. En orsak till det anses vara skogsbolagens framfart i bygden – och samma sak utspelade sig på många andra skogsrika platser. Bolagen köpte upp mark, begränsade böndernas försäljning av timmer och hindrade dem från att använda flottlederna. Till slut gav man upp, sålde och reste iväg.

I Småland var det främst områdena runt städerna Växjö, Kalmar och Jönköping som avfolkades. Här var man starkt beroende av jordbruket, och många bönder hade svårt att försörja sig på de steniga åkrarna. Närmare 200 000 smålänningar emigrerade totalt. Även från Norrland var utvandringen periodvis stor. Skogsbruket och gruvnäringen kunde inte försörja alla.

Ser man till vilka län som flest utvandrade från under perioden 1851–1910 ligger Malmöhus län i topp följt av Värmland, Älvsborg, Kalmar och Stockholms län. Av de 100 000 personer som utvandrade från Malmöhus län skulle bara ungefär hälften till USA. Lägst utvandring hade Gotland, Västernorrland och Uppsala län.

Oavsett varifrån människorna kom så är utvandringen under 1800-talet en stor del av vår historia, och ett viktigt bidrag till landets utveckling. Nu 150 år senare är det svårt att föreställa sig vilka utmaningar och möjligheter som våra förfäder ställdes inför.

Jordbruksbefolkningen i Sverige minskade efter 1890 och det berodde i första hand på en kraftig nedgång av antalet obesuttna. Man talar om en formlig flykt från torpstugorna runt om i landet – torparna minskade mellan 1870 och 1910 med en tredjedel. Till en del berodde det på att vissa blev småbrukare eller flyttade in till städerna för att arbeta i industrierna. Men i huvudsak var det ett resultat av utvandringen.

Det fria livet och löften om rikliga förtjänster lockade. Både i städerna och på landsbygden märktes att unga, ogifta män och kvinnor försvann. Många söner och döttrar arbetade hemma för brödfödan. När de hörde om anhörigas framgångar frestades de att resa efter.

En av alla utvandrare var 19-åriga Hilda Gustafson som gav sig av från Landa socken i Halland i april 1892. I en bandad intervju från 1967 berättar hon att hennes mor hade dött och att fadern arrenderade en liten gård. Hilda arbetade själv som barnflicka hos häradshövdingen Svensson i Varberg. Många pratade om emigration och alla kände någon som hade rest. Hildas bror hade varit i Ketner, Pennsylvania, men återvänt till Halland när fadern behövde honom på gården.

När Hilda fick reda på att hennes syster och svåger skulle resa bestämde hon sig direkt för att följa med. Hon berättade att fler från hemtrakten åkte med samma båt och alla åkte till samma plats i Amerika. Det var så man gjorde – kände man någon åkte man efter. Därför var det vanligt att de från samma bygd hamnade tillsammans även i Amerika.

I och med den framväxande industrialiseringen i Sverige gavs nya möjligheter för den rörliga arbetskraften som tidigare inte hade varit välkommen i städerna. Stora skaror av landsbygdens arbetslösa lockades in till städerna. Men även för dem som hade turen att få arbete såg framtidsutsikterna inte ljusa ut där heller. Antingen man bodde på landsbygd eller i stad fick man stå ut med oändligt långa arbetspass, social otrygghet, låga löner, trångboddhet och en allmänt osäker tillvaro. Av dem som hade prövat lyckan i städerna och misslyckats var emigration en utväg.

Hantverkarna tillhörde en mer priviligerad klass. Kring 1880 var det många smeder från hela landet som emigrerade. Andra stora yrkesgrupper som utvandrade var skräddare och skomakare. Sågverksarbetarna var också väldigt många i slutet av 1800-talet, framförallt då det var kris i den norrländska sågverksindustrin.

1880-talet var det årtionde när flest utvandrade – 376 401 stycken. I topp låg då länen Malmöhus, Värmland, Älvsborg, Östergötland och Kalmar. På 1890-talet tog sig även Stockholms län in på listan.

Emigranterna lämnade sina fattiga hem och tog farväl av föräldrar, syskon och vänner. Ett avsked var ofta för livet. Många hoppades säkert i avskedets stund kunna återvända en dag, gärna med pengar på fickan. För de allra flesta blev det inte så, även om en del återvände för att tillbringa sina sista år i Sverige. Man räknar med att cirka en femtedel av utvandrarna kom tillbaka.

På 1900-talet blev det vanligare att åka fram och tillbaka till USA. Man arbetade några år för att tjäna ihop pengar, sedan åkte man hem för att köpa en gård, renovera eller investera i annat. Det var inte ovanligt att göra många sådana arbetsresor fram och tillbaka över Atlanten. Då utvandrade man framförallt från storstadsregionerna, och länen med störst utvandring var på 1910-talet Stockholm, Malmöhus, Värmland, Göteborgs och Bohuslän samt Älvsborg. På 1920-talet låg Stockholms län fortfarande i topp, då med 14 576 utvandrare.

Ser man till hela Europa utvandrade över 60 miljoner människor under åren 1821–1960. Av dem hamnade ungefär 40 miljoner i Nordamerika. Sverige är på sjunde plats i Europa om man räknar antal utvandrare.

Statistiska centralbyrån (SCB) grundades 1858 och varje år skulle församlingarna sända in avskrifter av kyrkoböckerna och en förteckning över utvandrare. Under vissa perioder hann inte prästerna i Stockholm, Göteborg och andra storstäder med att uppdatera bokföringen. En del som skaffade utflyttningsbetyg för utvandring kom aldrig iväg och andra rymde utan att ta ut flyttattest – detta gör att det finns en viss osäkerhet i statistiken om hur många som verkligen utvandrade.

När utvandrarna auktionerade ut bostäder och lösöre gynnade det andra bybor. Att många av emigranterna skickade pengar till sina familjer hemma i Sverige bidrog till att förbättra deras levnadsstandard. Även om inflyttningen från andra byar ökade, var det ett hårt slag att förlora unga människor och barn – den kommande generationen som skulle ta över.

Det ledde till en minskning av befolkningen och en brist på arbetskraft i vissa sektorer. Av dem som var födda under senare hälften av 1800-talet emigrerade ungefär 20 procent av männen och 15 procent av kvinnorna.

Efter en mindre nedgång på 1890-talet tilltog utvandringen på 1900-talet. Länge ansåg de svenska myndigheterna att ju fler som reste desto större plats och möjligheter för dem som stannade. Men när hela socknar avfolkades insåg man problemet. I tidningarna kunde man läsa att utvandrarna var lata och att de saknade patriotism och moralisk styrka.

Åtgärder för att motverka utvandringen diskuterades, och 1907 tillsatte den svenska riksdagen en emigrantutredning. Man lät bland andra intervjua hundratals utvandrare. Merparten berättade att de kände stor entusiasm för det nya hemlandet och var tacksamma för att slippa ifrån den svenska fattigdomen och klassamhället.

En kvinna från Värmland som hade arbetat som piga svarade att hon hade varit tvungen att gå upp klockan fyra på morgonen och fått äta rutten sill och potatis. Hon hade inget hopp om att kunna spara pengar till sin framtid. När hon var 17 år skickade hennes bröder, som redan emigrerat, en betald biljett till Amerika och då ”slog befrielsens timme”.

Professorn och statistikern Gustav Sundbärg var ansvarig för emigrantutredningen, och hans personliga åsikt var att det behövdes en ekonomisk uppryckning hos svenska folket Orsakerna till den stora emigrationen ansåg han var att vi i Sverige hade dröjt tjugo år för länge med järnvägarna och trettio år för länge med den allmänna rösträtten. Han betonade också att utvandringen drevs på av dem som hade rest före och berett vägen – de som sände pengar till biljetter och ordnade arbete och bostad till släktingar och vänner.

En bit in på 1900-talet var det inte längre överbefolkning och fattigdom som fick folk att emigrera, utan det var arbetsmarknaden i USA, Kanada och Tyskland som lockade. När första världskriget bröt ut 1914 hejdades dock emigrationen. Efter krigets slut några år senare kom återigen en kraftig uppgång när mest unga, ogifta män gav sig av.

Mot 1920-talets slut ebbade emigrationen ut. Den svenska industrin gick på högvarv och även lantbruken var i stort behov av arbetskraft. Det gynnsamma arbetsläget medförde också att många emigranter återvände. Man brukar säga att den stora börskraschen som inträffade 1929 och den följande depressionen definitivt satte punkt för Amerikaemigrationen.

Trots att utvandringen var en tragedi för de familjer som splittrades så var det också en chans till ett bättre liv för många. Utvandringen bidrog till att forma det moderna Sverige och den svenska kulturen, och den har också påverkat utvecklingen i USA och andra delar av världen.

Publicerad i Släkthistoria 8/2023