Geskel Salomans klassiska målning »Emigration» från 1872 visar utvandrare på väg till Göteborg, den stad som de flesta svenskar avreste från.

© Göteborgs konstmuseum, Östergötlands museum och riksarkivet

Amerikabrev fick fler att emigrera

Miljoner brev skickades över Atlanten till Sverige under den stora emigrationsepoken. Ofta vandrade de mellan grannarna i byn, höglästes – och lockade än fler att flytta västerut.

16 januari 2021 av Torbjörn Wester

I åratal hade Hulda Eriksdotter hankat sig fram som piga i gränstrakterna mellan Småland och Östergötland. 

I kyrkoarkiven kan vi följa henne mellan orterna. Kättilstad, Dalhem och till sist Överums bruk. Men så den 1 april 1892 gav hon sig av ensam, via Göteborg och Hull till Nordamerika.

Första brevet hem

I de första breven hem, till en syster och en svåger, berättar hon om hur illa hon mådde ute på Atlanten: ”jag var så sjuk att jag ej trodde jag skulle leva till jag kom iland”.

Men det gjorde hon och i Phillips, Nebraska, slog hon sig ner, gifte sig med en man från samma hemtrakt i Sverige och tog sig namnet Gustafson. Hon verkar ha njutit av det nya livet:

[D]et är allt rolit att vara ute i världen vad vet en så länge en går hos bönderna” skriver hon hem i juli 1892. Arbetet var lite drägligare än hemma: ”här behöver ej fruntimrena att fara så illa som de stackars pigorna i sverge, der hade en knapt en time frit en söndag en gån.

Sammanlagt flyttade runt 1,2 miljoner svenskar till Nordamerika mellan 1845 och 1920. 

Året då Hulda Eriksdotter lämnade Sverige var ett av de absoluta toppåren under hela den svenska utvandrarepoken. Över 40.000 svenskar emigrerade 1892.

Miljontals brev skickades från USA

Det enda realistiska sättet för alla dessa svenskamerikaner att behålla kontakten med släkt och vänner hemma var genom brev. Den första transatlantiska telefonkabeln lades inte ut förrän 1956.

Ingen vet med säkerhet hur många brev som skickades hem till Sverige under emigrationsepoken, men statistik från det danska postväsendet visar att det under åren 1885–95 sändes nära en halv miljon brev per år från USA till Danmark. 1905–14 hade genomsnittet per år ökat till nära 1,3 miljoner.

Givetvis var inte allt detta emigrantbrev, men de utgjorde sannolikt en stor andel. Med tanke på att Danmark var en långt mycket mindre utvandrarnation än Sverige så torde svenskamerikanernas brev hem årligen ha kunnat räknats i miljontal under epoken.

Informationssystem över Atlanten

– Brev skickades fram och tillbaka i enorma mängder och blev en jätteviktig del i det informationssystem som skapades och som spände över Atlanten, säger Dag Blanck, professor i Nordamerikastudier vid Uppsala universitet.

Ofta cirkulerade de mellan gårdarna och lästes av många i hembygden. Ibland publicerades de till och med i lokaltidningarna.

En annan viktig del i detta transatlantiska informationssystem var enligt Dag Blanck den svenskamerikanska pressen. 

Bland de hundratals tidningar som gavs ut i de amerikanska svenskbygderna nådde många också en svensk läsekrets, tidningen Hemlandet hade till och med en speciell ”europeisk upplaga”. 

En tredje informationskanal, speciellt under emigrationsepokens senare del, var återvändande svenskamerikaner.

Konstnären Jakob Kulles målning »Amerikabrevet» från 1881 skildrar hur det kunde se ut i ett hem när ett brev från en emigrerad släkting lästes upp.

Det brukar ibland, lite tillspetsat, sägas att folk i Småland, varifrån många emigrerade, visste mer om Chicago än om Stockholm.

– Det är såklart svårt att leda i bevis att det verkligen var så men det fanns en mycket hög medvetenhet om Amerika tack vare det här informationssystemet, säger Dag Blanck.

Bidrog till emigrationsfloden

Denna medvetenhet, där breven spelade en stor roll, var sannolikt ett starkt skäl till att emigrationsfloden fortsatte när den väl på allvar hade tagit fart i slutet på 1860-talet.

Det har inte gjorts så mycket kvantitativ forskning i Sverige på brevmängdens inverkan på flyttströmmarna, men den danske historikern Kristian Hvidt har undersökt detta i sitt hemland. 

I sin doktorsavhandling Flugten til Amerika från 1972 jämförde han det danska postväsendets statistik över brev från Amerika med migrationsstatistiken. 

Likheterna var slående, när det är en topp i brevskrivandet följer en migrationstopp ett par år senare. Danskamerikanerna var särskilt flitiga brevskrivare under högkonjukturer och när tiderna försämrades gick brevskrivandet ner.

Enligt Kristian Hvidt verkar det alltså som att när de positiva signalerna i breven tilltog, då tilltog också emigrationen.

Cassel grundade kolonin New Sweden

Redan under Amerikaemigrationens tidiga fas, på 1840-talet, spelade breven hem en stor roll för att fler skulle ta steget och flytta. 

Från Kisatrakten, samma bygd i södra Östergötland som Hulda Eriksdotter växt upp i, hade några decennier tidigare hemmansägaren Peter Cassel tillsammans med ett tjugotal andra flyttat till Iowa, där de grundade kolonin New Sweden. 

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

Det är ett av de tidigaste svenska exemplen på grupputvandring och Cassel kan ha varit den förste svensk som sålde sin lantbruksegendom för att flytta till Nordamerika.

Några av de många svenskar som började ett nytt liv i Amerika. Den här gruppen kom från Närkes Kil och utvandrade cirka 1880 till Rush City, Minnesota.

I brev hem, som spreds bland vänner och bekanta i Kisatrakten och även publicerades i tidningar, berättar han om ett förlovat land:

En svensk bonde, uppfostrad under förtryck och förtrolig med nöden och behofwet, finner sig här liksom uppflyttad till en ny werld, der alla hans fordom orediga begrepp om ett bättre, med naturens lagar mera öfwerensstämmande samhällslif på en gång finnas realiserade.

Peter Cassels brev hem på 1840-talet påverkade sannolikt fler att emigrera från Kisatrakten och även i allt vidare cirklar i Småland och Östergötland. Vad forskarna kallar för en emigrationstradition grundlades lokalt och regionalt och levde i allra högsta grad när Hulda Eriksdotter utvandrade. 

Trots att områden i Sverige kunde ha ganska lika sociala och ekonomiska förutsättningar kunde emigrationen vara mycket större från den ena trakten än från den andra, säger Dag Blanck.

– När migrationen väl hade kommit igång så fortsatte informationen att flöda fram och tillbaka mellan specifika avsändar- och mottagarområden och då tror jag att just breven var en väldigt viktig del i det, säger han.

Push- och pullfaktorer

Migrationsforskare talar om att push- och pull-faktorer driver på flyttströmmarna. 

Pushfaktorerna är de negativa förhållandena på hemorten, såsom hungersnöden i Sverige under 1860-talets andra halva, arbetslöshet eller religiös förföljelse. 

Pullfaktorerna är det som lockar människor till ett nytt land. Högre löner, bättre arbetsvillkor och personlig frihet. Sådant som förmedlades genom tidningar, brev och hemvändare.

När massemigrationen verkligen tog fart i Sverige och blev till en industri fanns det såklart gott om agenter som såg till att marknadsföra dessa pullfaktorer. 

Som exempelvis när delstaten Minnesota 1867 bestämde sig för att försöka locka fler nybyggare och anställde den skånskfödde Hans Mattson som emigrantvärvare.

Positivt filter

Han insåg de transatlantiska personkontakternas vikt och delade gladeligen ut brevporto till alla Minnesotasvenskar som ville skriva hem och berätta om delstatens alla fördelar.

I en stor del av de miljoner brev som skickades över Atlanten under emigrationsepoken framställdes livet i det nya landet i positiva ordalag. För en del kanske det handlade om att övertyga dem därhemma om att hon eller han verkligen gjort det rätta valet som flyttat. 

Det går att ana att de negativa erfarenheterna ibland gömdes undan. Bilden av Nordamerika i Sverige silades på så sätt genom ett positivt filter.

Christina Williams från Viprödsle i Östergötland skickade i ett brev 1902 mer än bara ord till Sverige. En apelsinkvist fick också följa med.

© Riksarkivet

Berättade om misären i Illinois

Emellanåt letade sig dock också berättelser om slit och armod hem till Sverige. Som i ett brev författat av Karl-Johan Ellington och senare publicerat i historikern Arnold Bartons bok Brev från Löftets land, Svenskar berättar om Amerika 1840–1914

Ellington, född 1863 i Elings socken nära västgötska Vara, berättar i drypande sarkastiska ordalag om misären i Illinois. På ett jobb hos en svensk farmare, ”en såndär mönstergill kristen girigbuk”, väntar ”djuriskt knog, skräpig mat, nakna, smutsiga väggar, usla, otillräckliga sängkläder och gångkläder, samt en stor rikedom av smuts i de usla kalla rummen”. 

Ellington drar på sig tyfoidfeber, men repar sig och tar senare anställning på en orgelfabrik bara för att åter mötas av usla förhållanden. 

Han jobbar i ett rum där det sipprar ner ånghetta från rör i taket samtidigt som iskyla kommer upp från det gistna golvet. Förkylning blir hans normaltillstånd och därtill ådrar han sig reumatism, hävdar han i brevet. ”Håll käften, proletärer, och när ni bli stela af reumatism så dra åt helvete och baka benen i svafvelgrytorna!” avslutar han ironiskt.

Men de allra flesta Amerikabrev är långt ifrån så underhållande. Ofta är de istället relativt stereotypiskt formulerade, torftiga och fyllda med långdragna hälsningsfraser, väderleksrapporter, religiösa plattityder, redogörelser för hälsoläget inom familjen och referat av nyhetsartiklar i tidningar.

Intresset för Amerikabrev har väckts igen

På 1960-talet startade ett stort emigrationshistoriskt forskningsprojekt i Uppsala. 

Till en början hoppades forskarna att Amerikabreven skulle bli värdefulla källor för att få fram statistik och besvara kvantitativa socialhistoriska frågeställningar om levnadsvillkor.

– Men de här socialhistorikerna blev besvikna och släppte breven lite grand. De tyckte inte att de gav så jättemycket information och frågan var också om man kunde lita på det som stod eller om det var försköningar, säger Dag Blanck.

Under 2000-talet har dock intresset för Amerikabrev väckts igen i forskarvärlden. En ny generation historiker tittar med andra ögon än tidigare forskare på de tiotusentals brev som finns bevarade. 

En sådan forskare är Jennifer Eastman Attebery vid Idaho State University som i avhandlingen Up in the Rocky Mountains från 2007 analyserar runt 300 brev som svenskamerikaner i Klippiga bergen skickade hem. 

Hon ser en kraft i breven, trots det repetitiva, klichéartade språket och avsaknaden av detaljer och känslor. De blir istället till en folklig litterär genre, kväden vars främsta syfte är att hälsa dem därhemma att vi här borta lever och mår bra. 

Nils Bengtsson (tredje från vänster) skickade sitt första brev hem till Sverige efter 40 år i USA. Här syns han som nybliven änkling 1936. Till vänster står hans systerbarn Alma och Hulda, till höger dottern Anna mellan sina barn Fred och Marie.

© Eleanor Sander

Ibland låter brevens text som en gammal och välbekant svensk folkvisa som hörs över havet: ”för det får jag så mycket tacka eder för det kärkomna bref som vi har bekommit ifrån eder hvarti vi ser att ni alla äger en god helsa hvilket är en god gåva af Gud vi får även tacka Gud för samma goda gåva” skriver Mary Carlson i ett brev från Iowa 1888 till morbror, moster och kusin i Tidersrum i Östergötland.

Det finns ingen statistik över hur många brev varje svensk emigrant årligen skickade hem, men det danska postväsendets siffror tyder på att danskamerikanerna skickade mellan tre och fyra brev årligen per person.

Skrev första brev efter decennier

Men så fanns det också de emigranter som dröjde i åratal, ja decennier, innan de skrev hem. Som Nils Bengtsson från skånska Västra Torup. 

1881 hade han som 19-åring emigrerat till Amerika, men först 1921 skickade han de första raderna till sina svenska släktingar. ”Jag fick för meg att skriva några ord o låta Dig veta att pågen lefver än. Nu är det närmar 40 år sedan vi såg varandra och talas vid” skriver han då i ett brev. 

Ytterligare fyra brev och några fotografier skickade han hem under den senare delen av sitt liv.

Nils Bengtssons barnbarnsbarn, släktforskaren Eleanor Sander, gav för några år sedan ut boken Cirkeln är sluten, där dessa och 130 andra familjebrev finns återgivna. 

Hon har funderat mycket på varför Nils Bengtsson dröjde så länge med att skriva hem. Ville han vänta tills han hade lyckats i sitt nya liv?

– Det är svårt att säga, det kan mycket väl hända att det var så. Men samtidigt verkar han och hans familj ha haft det bra ekonomiskt tidigt, redan på 1890-talet, säger hon.

Kanske kände han att han fick den information han behövde om det gamla hemlandet genom andra, eller så hade han inte tillräckligt starka känslomässiga band med släkten i Sverige för att skriva. Eleanor Sander berättar att Nils Bengtssons fru hade livlig brevkontakt med sin mor och sina systrar i Sverige och tillägger:

– Kanske är det en manlig egenskap att inte sätta pennan till papper i första hand. Det är inte alla män som skriver brev nuförtiden heller.

Publicerad i Släkthistoria 7/2020

Läs också

Kanske är du intresserad av...