Historien flätar samman Norden

År 1906 publicerade den danske författaren Martin Andersen Nexö sin stora roman Pelle Erövraren, om en far och hans son från Tomelilla i Skåne som planerade att utvandra till Nordamerika.

Eftersom pengarna inte räckte så valde de att först flytta till Bornholm för att tjäna ihop till båtbiljetterna. Där fick fadern arbete på ett storgods och hamnade lägst i den sociala hackordningen.

Verkligheten bakom romanen, och filmatiseringen från 1987, är en del av flyttströmmarna mellan de nordiska länderna – som hamnat i skuggan av den stora Amerikaemigrationen. Men faktum är att migrationen mellan de nordiska rikena under hundratals år påverkat Norden. Därutöver har även gränserna mellan länderna förändrats.

Nordiska krigen drev människor på flykt

Den medeltida nordiska Kalmarunionen (1397–1523) var en rent politisk historia och fick inga direkta konsekvenser för människors flyttrörelser. Det var en personalunion (en union mellan stater som har gemensam statschef) och inga gränser ändrades. En del adelsfamiljer som Tott och Trolle etablerade sig dock på olika sidor om riksgränserna.

Efter Kalmarunionens sammanbrott började de svensk-dansk-norska krigen som återkommande skulle komma att rasa mellan 1523 och 1814. Strider i gränsområdena drev människor på flykten, i olika riktningar. Det är en orsak till att en släktforskare i exempelvis Sverige kan finna rötter i något av grannländerna.

Flytt efter freden i Brömsebro

Men ibland bytte människor också nationalitet utan att själva flytta på sig. Så skedde när gamla riksgränser flyttades, oftast till följd av krig och fredstraktat. År 1645 blev Jämtland, Härjedalen, Idre och Särna socknar, Gotland och det estniska Ösel svenska. Dessutom blev Halland svenskt på 30 år.

Mängder av danskar och norrmän blev nu svenskar och bytte nationalitet utan att för den skull byta bostad, levnadsvanor eller kontaktnät.

Försvenskning av Skåne

Vid nästa stora fred, den i Roskilde 1658, blev Skåne, Blekinge och Bohuslän svenska, liksom Halland för gott. Dessutom kom Trondheims län och Bornholm under svenskt styre, men både trönder och bornholmare gjorde sig fria efter något år och 1660 bekräftades deras återgång till den danska kronan.

Efter nästa skandinaviska krig 1675–79 försökte man från svensk sida förhindra allt danskt inflytande i Skåne, och en hårdför försvenskningsprocess inleddes. Redan före kriget, 1666, hade Lunds universitet grundats med det uttalade målet att erbjuda ett alternativ till Köpenhamn för bildningstörstande skåningar.

Fortsatt utbyte efter gränsförändring

De vardagliga kontakterna med grannar som plötsligt fått en ny nationstillhörighet betydde förstås mycket även efter en ny gränsdragning, till exempel mellan Bohuslän, Dalsland och det norska Östfold 1658, eller över Tornedalen 1809.

Jämtarna fortsatte att efter 1645 besöka Levangermarknaden i det norska Tröndelagen, vilket de gjort sedan åtminstone 1530, men möjligen ända sedan tidig medeltid. Här mötte man den norska kustbefolkningen och bytte varor som sedan spreds vidare på Frösö marknad.

Först när järnvägen 1881 nådde Östersund och året efter Trondheim började Levangermarknaden förlora sin forna attraktionskraft, men den överlevde som hästmarknad, och har idag återupplivats som en turistföreteelse. Exemplet kan mångfaldigas.

Norrmän till Danmark

År 1814 övergick Norges några månader korta självständighet i en personalunion med Sverige. Unionen varade till 1905. Den fick inga direkta demografiska följdverkningar. Men mot slutet av 1800-talet flyttade många norrmän över till Sverige, samtidigt som långt fler gav sig av västerut över Atlanten.

I övrigt har den regelrätta migrationen mellan olika delar av Norden varierat mycket beroende på tid och plats. I det dansk-norska riket flyttade exempelvis många norrmän, inte minst båtsmän inom den danska flottan, till Köpenhamn, medan danska tjänstemän etablerade sig och sina familjer i de norska städerna.

Ständig flytt mellan Sverige och Finland

Medan det danska riket ursprungligen hade bestått av två kungariken, där det norska så småningom tynade bort och från 1536 var en del av det danska kungariket, så var Finland en integrerad del av det svenska riket. Något Finland i politisk mening fanns inte före 1809, möjligen om man undantar Södra Finland som hertigdöme inom det svenska kungariket mellan 1556 och 1563.

Under Sveriges och Finlands gemensamma historia flyttade människor hela tiden över Ålands hav – man uppskattar att mellan fem och tio procent av Stockholms befolkning fram till 1809 hade sitt ursprung i den finska riksdelen eller på Åland.

Kring sekelskiftet 1600 lockades bönder från Savolax och Karelen att öppna svedjebruk i glesbefolkade delar av Sverige. Under den ryska invasionen av Finland 1713–14 flydde uppemot 30 000 människor till den västra riksdelen, varav många blev kvar när de ryska trupperna drogs bort efter freden 1721.

Nya, men mindre flyktingskaror sökte sig västerut under krigen 1741–43 och 1808–09. Efter freden 1721 återuppbyggdes krigsmakten i den finska delen delvis med hjälp av hundratals soldater som flyttades över från den västra riksdelen, främst Uppland.

Ångfartyg ökade nordiskt utbyte

Men i freden med Ryssland 1809 stadgades att alla svenskar och finländare inom tre år måste bestämma sig om de ville bo väster eller öster om Ålands hav. Ingen fick från 1812 äga egendom eller bedriva verksamhet på båda sidor om den nya riksgränsen. Trots de nya reglerna fortsatte kontakterna över Ålands hav, om än inte lika intensivt som tidigare.

Med ångfartygens tillkomst från 1800-talets mitt växte en ny kontaktyta fram mellan de nordiska länderna, först över Öresund, sedan mellan Danmark och Norge och över Ålands hav. Turandet mellan länderna blev så småningom en folkrörelse.

Nya och effektivare förbindelser betydde naturligtvis i längden mycket för folkströmmarna mellan de nordiska länderna, inte minst för den som ville söka arbete i ett annat nordiskt land. Mot slutet av 1800-talet inleddes en inte obetydlig sydsvensk emigration till Köpenhamn.

Nordiska passunionen

De omfattande kontakterna över de nordiska gränserna har fortsatt in i våra dagar, inte minst underlättade av den nordiska passunion som började gälla 1954. Den stora vågen av finländare som flyttade till Sverige under 1950- och 60-talen, och svenskar som under senare tid flyttat till Norge för att arbeta i restaurangnäring och sjukvård är bara ett par exempel på detta.

De många svenskar och danskar som idag, tack vare broförbindelsen, arbetar på andra sidan sundet är ett annat exempel. Men, viktigast av allt, den kulturella och språkliga närheten har varit grundläggande för kontakterna över gränserna, tillsammans med de ofta korta avstånden.

Eller som författaren Hjalmar Söderberg, som från 1917 till sin död 1941 var gift och bosatt i Köpenhamn, konstaterade när han blickade över sundet genom en kikare i Dragör:
”I Malmö stod posthuset lysande i rött och gull, och det varma aftonljuset smekte Petrikyrkans torn. Den vita röken över fabrikerna i Limhamn skiftade i rosa.” Längre bort var det inte ”hem”.

Läs mer: Så hittar du släkten i Norge

Läs mer: Så hittar du släkten i Danmark

Läs mer: Så hittar du släkten i Finland

Läs mer: Så hittar du släkten på Island

Publicerad i Släkthistoria 6/2017