År 1904 tog sig Carl Pettersson i land på en ö i Söderhavet efter ett skeppsbrott. Snart hade han gift sig med hövdingens dotter och blivit kung. I Sverige väckte hans öde stor uppmärksamhet – och inspirerade Astrid Lindgren.
Carl Pettersson och hans första fru, Sindy, med sex av sina barn utanför hemmet på ön Simberi. Alla är klädda i Österåkerdräkter.
Författaren Astrid Lindgren hämtade mycket av sin inspiration till personer och händelser i sina böcker från verkligheten – det kunde vara egna erfarenheter eller sådant hon läst om.
På 1920- och 30-talen skrev svenska tidningar mycket om sjömannen Carl Emil Pettersson. Han väckte sensation då han blivit kung på Simberi, en mindre ö i Bismarckarkipelagen i västra Stilla havet som i dag tillhör landet Papua Nya Guinea.
Det är inte svårt att tänka sig att Astrid Lindgren var en av dem som läste om den svenske ”kungen i Söderhavet”. Han förmodas vara förebilden till Pippis pappa Efraim i boken Pippi Långstrump i Söderhavet som gavs ut 1948.
Carl Emil Pettersson föddes 1875 i Skogstorp, Sollentuna församling, i en barnrik familj. Han levde ett torftigt liv och drömde om en bättre framtid.
Äventyrslysten var han också, och 1892, då han var 17 år, gick han till sjöss och började färdas runt världen på olika fartyg. Efter några år, 1898, valde han att stanna kvar i Söderhavet, närmare bestämt på Tyska Nya Guinea.
Han arbetade för det tyska handelsföretaget Nya Guineakompaniet som ägde och förvaltade stora områden på Nya Guinea och omgivande ögrupper. Petterssons jobb var att åka mellan de många öarna med fraktfartyg och hämta upp odlingsprodukter som tobak, bomull och framför allt kopra (den torkade frövitan hos kokosnöten).
Under en resa juldagen 1904 förliste hans fartyg vid Tabar Island i Bismarckarkipelagen. Carl lyckades rädda sig i land på ön och bosatte sig på den intilliggande ön Simberi. Där byggde han upp en egen kokosnötplantage och började sälja kopra till tyskarna.
Carl Petterson hade goda relationer till den tyska och engelska överhögheten i området. Eftersom han talade tyska och var från Sverige betraktades han som ”hederstysk” under den tyska kolonialtiden och hade inget problem med arbete eller ägande av mark.
Kokosnötplantagen på Simberi.
Efter första världskriget beslagtog Storbritannien de tyska kolonierna och tyska medborgares markområden övergick till australiensare. Men Carl, som arbetat åt tyska företag, kunde ändå behålla sina plantager då han var svensk medborgare.
Han arbetade hårt och skaffade snart ytterligare plantager på närliggande Lihiröarna och började bygga upp en mindre förmögenhet.
Carl sägs ha blivit mycket omtyckt av lokalbefolkningen och arbetarna på plantagerna, då han till skillnad från tyskarna behandlade dem som jämlikar och respekterade deras seder.
År 1907 gifte han sig med lokalhövdingen Lamys 16-åriga dotter Sindy (egentligen Singdo-Misses). Hans status ökade ytterligare och när Sindys far dog blev Carl kung över Simberi; lokalbefolkningen kallade honom Masta Sale.
Carl, eller ”Kung Kalle”, trivdes på Simberi men längtade hem emellanåt. Sverige fanns i hans tankar och vid varje större högtid klädde han och hustrun sig i folkdräkt, Österåkerdräkten, troligtvis som en hyllning till Carls mamma som kom från området.
Enligt äldre berättelser i svenska tidningar levde Carl isolerad från omvärlden, utan kontakt med hemlandet, modern Johanna och sina syskon.
Men det stämmer inte. Redan 1907 gjorde han ett kortare besök i Sverige och besökte sin mor. Han kom hem för att ordna med affärer och tog med sina bröder John och Gunnar till Söderhavet.
Brodern John stannade i Australien, där en syster, Maria, redan bodde. John blev fårklippare och skaffade sig med tiden en egen fårfarm.
Gunnar följde med Carl till Nya Guinea och blev även han plantageägare på ön Simberi, men dog någon gång under första delen av 1920-talet.
Vid nästa besök i hemlandet 1912 tog Carl med brodern Johns kvarlämnade fästmö till Australien. Paret gifte sig där men återvände till Sverige 1927.
Carl höll fortsättningsvis kontakt brevledes med släktingar och andra personer i sitt gamla hemland.
Till ombudsmannen Ragnar Fleege i Göteborg, som arbetade för Riksförbundet för svenskhetens bevarande i utlandet, skickade han brev och berättelser som publicerades i tidskriften Allsvensk Samling. Carl skickade också hem träfigurer, tillverkade av lokalbefolkningen på Simberi, som i dag finns på Världskulturmuseet i Göteborg.
En ung Carl Emil Pettersson när han gått till sjöss.
Trots hårt arbete och problem med malaria var det en lycklig tid för Carl och hans fru Sindy. De kom att få nio barn, men ett, Anna, dog kort efter födseln.
Barnen gick i katolsk internatskola på den större ön New Ireland; de fick även lära sig svenska och uppfostrades på svenskt vis. Sorgligt nog dog drottning Sindy kort efter att hon
fött sonen Max 1921 och Carl blev ensamstående med de åtta barnen.
Han beslutade att resa hem till Sverige och söka efter en ny kvinna som kunde följa med honom till Söderhavet och hjälpa honom att ta hand om barnen. Under tiden han var borta skulle brodern Gunnar se till hans plantager.
När den 47-årige Carl Pettersson anlände till Sverige 1922 blev han mycket omskriven i dags- och veckopress och gjorde succé i Stockholms nöjesliv. Det stod en massa överdrifter och helt påhittade saker om honom i tidningarna, bland annat att han levde bland farliga kannibaler och att han var mångmiljonär.
Det berättades om hur kannibalerna skulle äta upp honom när han tog sig i land på Simberi första gången, men att Sindo-Misses vädjade till sin far hövdingen om att skona Carl. Han friade sedan till den till 16-åriga dottern och de gifte sig och Carl ärvde tronen och blev kung av Simberi.
Vid besöket i Sverige hade Carl inte några problem att hitta kvinnor att umgås med. Hur han träffade sin blivande fru, den mörkhåriga engelska skönheten Jessie Simpson, 40 år, från Gävle, är osäkert, men kärlek uppstod i alla fall och hon följde med Carl tillbaka till Söderhavet.
Paret gifte sig 1923 på Simberi. Jessies två barn från ett tidigare äktenskap, 17-åriga Margit och 18-åriga Otto, stannade kvar i Sverige.
Under Carls frånvaro hade plantagerna skötts sporadiskt och nu krävdes mycket arbete för att återställa dem i gott skick. Men så gick världspriset på kopra ner och det lönade sig knappt att driva odlingarna längre.
Ekonomin ordnade sig ändå för Carl och familjen – han hade börjat vaska efter guld och hittade en guldfyndighet som han kunde försörja sig på!
Festklädda invånare på Simberi. Bilden är tagen 1929.
Men de lyckliga tiderna hade ändå vänt honom ryggen både när det gällde ekonomin och hälsan. Carl hade byggt upp en förmögenhet, men det mesta av sina pengar hade han placerat i Kreugeraktier.
I och med den svenske finansmannens död 1932 och den efterföljande Kreugerkraschen förlorade han sin förmögenhet och var plötsligt nästan lika fattig som när han en gång i tiden gav sig iväg hemifrån. Dessutom drabbades både han och hustrun av svår malaria.
Som om inte det var nog drabbades Jessie av cancer och blev tvungen att resa till Australien för dyr sjukhusvård som kostade familjen alla kvarvarande pengar.
Carl och Jessie beslöt att Jessie skulle återvända till Sverige och han komma efter när han sålt sina plantager. Men så blev det aldrig – Jessie dog kort efter att hon återvänt till Sverige, den 19 maj 1935 i Stockholm.
Carls hälsa hade också blivit stadigt sämre på grund av malarian och han hade varken pengar eller kraft för att kunna resa till begravningen. Istället sökte han sig till Sydney, där hans syster Maria bodde, för att få vård. 1937 dog han av en hjärtinfarkt, 61 år gammal, och begravdes i staden.
Pippi, spelad av Inger Nilsson, ger sin pappa, spelad av Beppe Wolgers, en stor kram sedan hon befriat honom ur sjörövarnas fångenskap i filmen Pippi Långstrump på de sju haven från 1969.
Äldre människor på Simberi kommer fortfarande ihåg hur de som barn hörde talas om Carl och hans bedrifter.
En historia som berättas handlar om hur han, som kallades för The Strong Charley, lyfte upp en engelsk officer på raka armar och kastade honom i en hibiskusbuske, efter att engelsmannen uttryckt sig rasistiskt om Carls hustru Sindy.
Pippi Långstrumps pappa som var kung i Söderhavet var ju också väldigt stark, stor, och snäll mot alla. Han hade hittat guld och drack en del. Lite alkoholiserad var ju även Carl, så visst finns det likheter mellan verklighetens kung Kalle och bokens Efraim Långstrump. En liten ö i närheten av Simberi heter för övrigt Kurudu – kanske är det Pippi-böckernas Kurrekurreduttö?
Hur som helst är Carl Petterssons liv i Söderhavet under kolonialismens tid en otrolig historia – precis som kapten Långstrumps.
Publicerad i Släkthistoria 1/2016
