Sju icke namngivna gruvarbetare har tagit en paus i arbetet för att fotograferas vid Gulgonggruvan i New South Wales. Bilden är tagen någon gång mellan 1871 och 1875. 

Bortglömda svenskar grävde guld i Australien

I skuggan av Kaliforniens guldrush reste uppskattningsvis 1 500 svenskar till Australien för att bli rika. I dag är de flesta av dem glömda. Kanske för att svenskarnas slit i Ballarat gav så lite utdelning.

9 november 2019 av Karin Jansson

Kvinnan som står bakom disken på guldmuseet i Ballarat skakar på huvudet när jag frågar om hon eller någon annan där vet något om de 1 500 svenskar som enligt uppgift ska ha jobbat på guldfälten här under 1800-talet.

– Vad sa du, skandinaver? Svenskar? Aldrig hört talas om.

När jag frågar om det finns någon litteratur eller andra källor tipsar hennes kollega om att de borde kunna besvara mina frågor på rådhuset.

Okända skandinaver

Guldmuseet är en fyrkantig byggnad på Sovereign Hill, ett slags guldgrävar-Skansen där en fiktiv värld byggts upp som visar hur guldgrävarna arbetade och levde med gågator, salooner, vaskrännor och lavar (överbyggnader till gruvschakt). Här berättas historien om de hundratusentals tyska, engelska och kinesiska immigranter som arbetade på guldfälten. Men av skandinaver syns inga spår på Sovereign Hill.

Personalen på rådhuset skakar också på huvudet och hänvisar vidare till bibliotekets släktforskningssektion. Där får jag ett par böcker tilldelade av en ganska trumpen man.

– Kan jag hitta svenskar här? frågar jag.

– Du kan ju prova. Men det är som att hitta en nål i en höstack, svarar han, låser sitt kontor och går på lunch.

Guldruschen startade 1851

Vem som upptäckte den första guldklimpen i Victoria är omtvistat. Egentligen var det urbefolkningen, men för aboriginerna var guldet vackra stenar och inte fladdrande dollarsedlar. Enligt utsago sprang en engelskättad fåraherde på en guldklimp 1850, medan andra källor anger att guldfyndigheterna upptäcktes 1851. Det var i alla fall det år som de första guldgrävarna slog läger och började gräva. Snart bildades en helt ny guldgrävarstad: Ballarat.

Utomhusmuseet Sovereign Hill i Ballarat i delstaten Victoria är en bra start för den som vill lära sig mer om guldruschen. Den gamla laven, tornet över gruvschaktet, vittnar om en svunnen tid. Men här är svenskarnas historia bortglömd.

© Karin Jansson

Svenskar emigrerade till Victoria

I februari 1852 skrev Växjö-Bladet om guldrushen i Victoria, att den skulle ”komma att fördunkla sin systerkoloni i Ny Syd Wales.” Man hade alltså även hittat guld i delstaten New South Wales, men inte i samma mängd och det var främst till Victoria de första svenskarna emigrerade. Tidningsannonser om båtresor till Melbourne och Sydney började dyka upp i den svenska pressen, bland annat från firman Morris & Co som erbjöd fyra resor i veckan från Hamburg till Hull, vidare till utskeppningshamnen Liverpool och sedan till ”alla kända hamnar i Australien”.

Karlshamns Allehanda beskrev guldfebern i en artikel från 1853: ”Guldförrådet synes vara outtömligt. Ställen som blivit övergivna såsom uttömda hava givit en rik skörd. Från alla håll berättas om upptäckter av nya minor. Man har nu också hittat diamanter i detta nya Eldorado.”

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

Det är svårt att veta exakt hur många svenskar som arbetade på guldfälten, eftersom många inte reste direkt från Sverige, utan först sökte lyckan i Kalifornien. Några var också deserterade sjömän.

En siffra, 1 500 personer, kommer från den svenska journalisten Corfitz Cronquist, som startade en nordisk tidning i Melbourne i slutet av 1800-talet. Den har bedömts som trovärdig av flera senare källor.

Ivan Billmanson rymde från sitt skepp 

En av de avhoppade sjömännen var Ivan Feodor Billmanson från Limsta Säteri i Kila utanför Sala. 1857 rymde han och flera andra i besättningen från en tyrannisk kapten på skeppet Commodore Perry i Melbournes hamn. Han vandrade till fots till samhället Sandhurst, där han fick tillfälligt jobb i en gruva. Senare hade han råd att köpa en egen inmutning. I ett av många brev hem till Sverige beskriver han att han är ”digging for gold, men var ej lycklig nog att erhålla mer än mitt uppehälle.”

Ivan Feodor Billmanson kom till Melbourne 1857.

© Foto: Svenska Emigrantinstitutets Samlingar. Grafik: Christoffer Rehn

Efter att ha jobbat som tegelbruksarbetare i några år och tröttnat på det hårda slitet flackade Ivan Feodor runt i hela Australien och gjorde nya försök med inmutningar, men förgäves. Istället för att kunna resa hem förmögen, som han hela tiden önskade, tvingades han tigga sin familj om att skicka pengar. Han utvandrade sedan till Nya Zeeland och bodde ensam och utfattig i ett tält tills han avled 1872.

För några andra svenskar gick det bättre. Bröderna Albin och Per Gustaf Ekström utvandrade från Göteborg till Sydney 1858. Tillsammans med en finsk kompanjon vaskade de ihop guld till ett värde av tusen riksdaler inom loppet av några månader.

Detta framgår av Ivan Feodor Billmansons brev hem till Sverige, där han beskriver hur de båda bröderna ”aquirerat en viss grad av högfärdighet.” Vad som hände med dem sedan är okänt.

Hårt och dåligt betalt arbete

Hur var det då att jobba på ”the diggings”? De vittnesmål som finns beskriver hur arbetet var obarmhärtigt varmt under den australiensiska solen, hårt och ofta dåligt betalt. I ett av sina många brev till Sverige beskriver Ivan Feodor Billmanson hur han sliter vid en utgrävning intill Lower Turon River: ”Min arbetstid är tio timmar om dagen, det är hårt och strängt och driver svett ur kroppen till den grad, att ens kläder äro genomblöta när man kommer hem och aptiten ganska ofta förlorad.”

Lika varmt som det var sommartid, lika kallt och rått kunde det kännas på vintern. Så här beskriver guldgrävaren Carl Axel Egerström från Söderköping sitt arbete med en inmutning i Ballarat 1856:

”Mitt och kamraternas hårda arbete bestod länge i bergsprängning, vattenhalning, grävning genom sandlager och vattendrag vid vilka schaktets sidor måste beklädas med uppskrädda timmerstycken (slabs), innanför vilka väl arbetad lera pressades in för att hindra vattnets inströmmande. Under den i södra Australien rådande kalla årstiden med blåst, regn och frost var detta arbete särdeles svårt och prövande. Genomvåt av vatten och svett samt översmetad med lera uppkom man ofta, liksom ur en smutspöl, och den vila vi mellan arbetstimmarna erhöll i de bristfälliga tälten var ej heller avundsvärd.”

På den gamla kyrkogården i Ballarat har mången gruvarbetare slutat sina dagar. 

© Karin Jansson

Bushrangers förde bort Egerström

Efter att ha grävt i fyra månader kom Carl Axel Egerströms grupp ner till bottenlagret och det visade sig, tvärtemot vad han hade trott, inte alls vara guldhaltigt. Han tvingades ta jobb som gruvarbetare åt ett annat bolag och fick futtiga ett pund om dagen i lön. Det täckte knappt hans uppehälle.

Från Amerika kom rapporter om laglösa som drev runt och rånade och mördade, men även i Australien kunde guldgrävarlivet många gånger vara farligt. Carl Axel Egerström blev vid ett tillfälle bortförd av bushrangers, ett slags stråtrövare som drog runt till häst. Han följde frivilligt med till deras läger och väntade sig att bli rånad. Men rövarna drack och senare på kvällen, när de blivit redigt berusade, kunde Carl Axel rymma till fots.

Guldet fick Melbourne att blomstra

Under tolv år efter upptäckten av guld i Victoria tredubblade delstaten sin befolkning, till 1,2 miljoner. Guldfyndigheterna var de största i världen efter Kalifornien. Mellan 1851 och 1896 hittades nära 2 000 ton guld, där merparten exporterades till Storbritannien. 

Det lade grunden för ett nytt välstånd och gjorde att region­huvudstaden Melbourne snabbt växte till en blomstrande storstad. Vid sidan av Ballarat uppstod även andra guldstäder som Bendigo och Creswick.

Men varför gick det inte bättre för svenskarna? Kanske var de helt enkelt för få, i förhållande till den stora majoriteten tyskar, engelsmän och kineser. Kanske kom de för sent. Kanske hade de bara otur. Och kanske fanns det de som, liksom bröderna Ekström från Göteborg, hittade guld men aldrig skrevs in i historieböckerna.

Register över guldgrävare kom sent

Att de är svåra att hitta beror på att inga register över guldgrävarna i Ballarat upprättades före 1855. I boken Ballarat and district Pioneers and old residents directory 1837–1855, hittar jag ett par svenskar: Otto Erecesen, John Swedenborg, Andrew Swanson, Carl Andersson, Olaf Christansen. Det står inte så mycket om dem, mer än att de kom från Sverige, var gruvarbetare och dog i Ballarat.

På Victoria Library i Melbourne hittar jag boken One Way Passage, Swedish Migrants to Australia in the James Sanderson Archive. Där finns en mer komplett lista över svenska emigranter. Registret tar upp 29 personer som var gruvarbetare i Victoria.

Publicerad i Släkthistoria 4/2019

Fakta: Så släktforskar du på Australien

Alla australiensiska delstater har egna statliga arkiv. Övervägande flest svenskar har emigrerat till Victoria, New South Wales och Queensland. På deras webbsidor finns nyttiga länkar till passagerarlistor, register på födslar, dödsfall och giftermål och landpropriering.

Tänk på att söka på olika varianter av namnen. Det var inte ovanligt att svenska namn stavades på engelskt vis: Larsson blev Lawson, Eriksson blev Erecsen, Svensson Swanson, Sundqvist Sundquest och så vidare.

Publicerad i Släkthistoria 4/2019

Läs också

Kanske är du intresserad av...