Baltisk adel i händelsernas centrum

Hennes förste make David Reimers fick tillnamnet von Rosenfeldt när han fick svenskt adelskap 1645. Han var född 1603 i Estland och dog 1664 i Stockholm – hans liv spände således över sextioett år. David Reimers och Maria Magdalena von Krusenstjerna gifte sig 1653 i Reval, Estlands huvudstad, och fick dottern Catharina.

Med en tidigare hustru hade David fem barn. David var lantkommissarie med erfarenhet av administrationen av de svenska Östersjöprovinserna. Det hade renderat honom ett adelsbrev, men hans ätt introducerades inte på Riddarhuset i Stockholm förrän 1680 när en av hans söner såg till att det blev gjort.

David avancerade snart till krigskommissarie i Estland, tillika generalmajor. Han dog den 22 december 1664, strax före julhelgen, och skulle begravas i Riddarholmskyrkan i Stockholm, som ett av hans barn framhöll i ett brev.

I bokverket som kallas Elgenstierna uppges att Maria Magdalena von Krusenstjerna dog före augusti 1682. Hon blev alltså cirka femtio år.

1690 gifte sig dottern Catharina med en amiralitetskapten i Karlskrona, Markus Wernle (1663–1710), född och död på Vallda söder om Göteborg, adlad med namnet Wernle och slutligen viceamiral. Om honom skriver forskaren Bengt Nilsson:

”Marcus Wernle var en av de officerare som under det stora nordiska kriget var verksam vid eskadern i Göteborg. Han hade redan 1684 blivit underlöjtnant vid flottan efter att under ett par år ha varit i holländsk tjänst. När fyra överlöjtnantsposter blev lediga 1689 var Wernle uppenbarligen inställd på att få en av dem. Detta förefaller också ha skett, men inte utan vissa komplikationer.”

I ett brev till amiralen Hans Clerck omtalar Markus Wernle att han blivit förbigången vid tillsättningen av de fyra lediga tjänsterna som överlöjtnant.

Han framhåller samtidigt sitt brinnande engagemang för svenska flottan och vädjar slutligen om att tilldelas en tjänst vid flottan som motsvarar hans kvalifikationer. Här återges ett stycke av brevet på originalets 1600-talssvenska:

”Jagh hade wäll lefwat i den ödmiukaste förhåpning, att i föllje af Högwällborne H:r Admiral och Gouverneurens nådiga försäkring och tillseijelse medh någon af dhe vacerande 4: öfwerLieutenantz Charger skohla accomoderat blifwa, hälst emedan Jag så wäll som andre haar employerat Min ungdom, och största dhelen af Min timmelige Wällfärd, att giöra mig i Siöfarten Capabel, och sedan effterhanden någon opkomst och avancemente wärdig.”

Markus Wernles vädjan gav resultat. Möjligen fick han en av de fyra lediga tjänsterna som överlöjtnant, men redan samma år avancerade han till amiralitetskapten. Catharina och hennes Markus fick inalles nio barn. Catharina som var cirka 85 år när hon dog 1749 överlevde sin make med hela 39 år.

Fadern till Maria Magdalena, som den här berättelsen började med, hette Philip von Krusenstiern. Han levde och verkade i Reval. Om honom finns det en artikel i Svenskt biografiskt lexikon. Här sägs att Philip var född i Eisleben i Sachsen-Anhalt, Tyskland, den 1 maj 1597 som son till Barbara Kreijer och diakonen, magister Johannes Crusius, som var pastor vid S:t Johanniskyrkan.

Philip studerade juridik och avlade en licenciatexamen i Tyskland, tjänstgjorde som diplomat hos hertigen av Holstein-Gottorp och kejsar Ferdinand II innan han 1644 kom i svensk tjänst vid det estniska guvernementet och borgrätten i Reval.

Han adlades 1649 med ett namn som slutligen blev von Krusenstierna och introducerades på Riddarhuset i Stockholm året därpå. Efter olika uppdrag, bland annat som legationsråd vid den svenska beskickningen i Moskva, utnämndes han till ståthållare i Reval 1659. Där verkade han till sin död 1670.

Maria Magdalenas bror Johan Philip von Krusenstiern (1626–59) engagerades 1656 av Afrikanska kompaniet – ett företag som hade grundats 1649 av Louis De Geer. Syftet var att driva handel med guld, elfenben och slavar. Drottning Kristina utfärdade 1649 ett privilegiebrev (så kallad oktroj) till bolaget, som gav det ensamrätt till all svensk handel söder om Kanarieöarna.

En expedition sändes söderut för att undersöka handelsmöjligheterna. Under ledning av holländaren Arent Gabbe och en besättning på trettio holländare, styrdes kosan till Guldkusten, som Gabbe kände till sedan sin tid i holländsk-afrikansk kolonialtjänst.

Där fanns det en gammal portugisisk handelsstation som för tillfället var nerlagd, Cabo Corso. Man köpte mark av den afrikanske kung Breweda av landet Fetu.

Kompaniet fick tillstånd att uppföra en borg och driva handel, fröet till en ny svensk koloni. Gabbe begav sig därefter med 260 slavar till Barbados i Västindien, där slavarna såldes. Med last av socker återvände han till Sverige där bolagsstyrelsen beslöt att grunda en svensk koloni och starta handel med Cabo Corso.

Expeditionsledaren Heinrich Carloff från Rostock utsågs till guvernör och avseglade med två fartyg till Cabo Corso. Där lät han uppföra en fästning, Carolusborg, två mindre kastell och faktorier. Han fick emellertid frånträda sin tjänst för att 1656 efterträdas av Maria Magdalenas bror, guvernören Johan Philip von Krusenstierna.

Denna svenska koloni, nuvarande Cape Coast i Ghana väster om huvudstaden Accra, erövrades 1663 av en brittisk styrka och tillhörde därefter Storbritannien.

Carloff, som måste ha insett att han var illa behandlad, begav sig till Danmark, där han organiserade en motoffensiv för att med dansk hjälp ta över Cabo Corso. På Carolusborg blev man överrumplad och snart vajade Dannebrogen över fästningen.

Krusenstierna tillfångatogs den 23 januari 1658 och fördes till Kronborgs slott vid Helsingör. Men redan efter ett halvår blev han frigiven. Danmarks erövring av Cabo Corso blev en av anledningarna till att kung Karl X Gustav i augusti 1658 angrep Köpenhamn och inledde en två år lång belägring av huvudstaden.

Syftet med detta andra svenska fälttåg mot Danmark var att försöka få fullständig kontroll över landet. Men med holländskt bistånd lyckade danskarna härda ut svenskarnas bombardemang och den 27 maj 1660 slöts freden. Danmark fick då avträda Trondheims län och Bornholm – och Cabo Corso återlämnades till Sverige.

Redan i början av Köpenhamns belägring hade Maria Magdalenas bror Johan Philip von Krusenstierna anslutit sig till den svenska armén. I Öresund möttes en holländsk flotta och en svensk under Carl Gustaf Wrangels befäl.

Under sjöslaget den 29 oktober 1658 var Johan Philip ombord på ett av de svenska fartygen. Han återvände aldrig till Cabo Corso, men synes ha blivit tillfångatagen en andra gång, eftersom han dog 1659 på danska Kronborgs slott. Han begravdes i S:t Mariakyrkan i Helsingör.

Maria Magdalena hade blivit änka strax före julhelgen 1654. Hon ingick ett andra äktenskap omkring 1666 med Moritz Breitholtz, som hade varit vid förbandet Adelsfanan i Livland när han 1653 fick svenskt adelskap av drottning Kristina.

Deras äldste son Evert föddes omkring 1667 och den yngre sonen Philip omkring 1670. Det hade varit trevligt få se något porträtt av familjen, men det lär inte finnas. Det finns emellertid ett bevarat porträtt av Maria Magdalenas far.

Maria Magdalenas make Moritz hade 1646 upptagits som medlem av det så kallade Schwarzenhäupterbrödraskapet i Reval, som hade sitt stamlokus i ett medeltida köpmanshus på Langstrasse. Maria Magdalenas far Philip Crusius (von Krusenstiern) var då redan medlem i detta brödraskap.

Fem år senare blev även hennes bror Johan Philip medlem. Denne bör ha varit nära nog jämnårig med Moritz. Det var nog genom umgänge med schwarzenhäupterbröderna som Moritz och Maria Magdalena lärde känna varandra.

Moritz och Maria Magdalenas båda söner gick tidigt i militärtjänst. Evert och Philip var uppkallade efter farfadern respektive morfadern. Den förstfödde, Evert Breitholtz, uppges ha varit förare vid Estniska infanteriregementet i Riga 1689, 22 år gammal, och kallades ”ein schwedischer Edelman”.

Philip Breitholtz återfinns under en följd av år i rullorna för Guvernörsregementet i Riga. Han var förare vid regementet – kallas 1687 ”ein liefflenscher Edel Man 17 Jahr alt” och 1689 ”ein Liefflendischer von Adell, Alt 19 Jahr”. Ännu 1694 var han vid regementet och var då sergeant. Om deras senare liv vet vi idag ingenting.

Maria Magdalenas far Philip jordfästes i Revals domkyrka på Domberget, där hans epitafium hängdes upp. Hennes svärfar, ståthållaren Evert Breitholtz, min anfader, hade begravts 1646 i Sankt Olaikyrkan. Han hade 1631 fått godset Weibstfer i Gross-Sankt Johannis socken i kretsen Fellin i donation i pant för en fordran.

Efter hans död gick godset i arv till Moritz, som bodde där med sin fru Maria Magdalena och deras barn.

Publicerad i Släkthistoria 8/2023