Kristina Ekero Eriksson är en av Släkthistorias experter som regelbundet svarar på läsarnas frågor.

Kristina Ekero-Eriksson: På jakt efter mikrohistoria

Enskilda människoöden är oerhört viktiga och ofta själva nyckeln till intresset för historia. Det menar historikern och författaren, tillika Släkthistorias expert, Kristina Ekero Eriksson.

18 maj 2019 av Thorsten Sandberg

– När jag blev mamma blev jag nästan besatt av tanken att finna alla mina anmödrar, jag såg navelsträngarna som en kedja som band oss samman.

Det säger Kristina Ekero Eriksson, författare, arkeolog och historiker och presenterar sin egen navelstränglinje så långt hon känner den:

Mamma Anna-Kerstin Svensson, född 1936, mormor Anna Victoria Nilsson (1890–1986), mormors mor Kristina Blomqvist (1861–1940), mormors mormor Maja Stina Johansdotter (1821–1879), mormors mormors mor Maria Nilsdotter (1789–1867) och mormors mormors mormor Lena Pärsdotter som föddes 1766 och dog 1843.

Mormors mormor föddes på torp i Kymbo

– Mormors mormor Maja Stina och hennes livsöde berörde mig alldeles speciellt, säger Kristina Ekero Eriksson.

Maja Stina Johansdotter föddes på torpet Broliden under gården Lilla Stockabäcken i Kymbo i Västergötland.

Hennes första äktenskap med Johannes Jeansson, blev mycket olyckligt. Paret fick två döttrar som dog i späd ålder. Johannes övergav tidigt Maja Stina och vistades ”å okänd ort”. I husförhörslängden för åren 1852–57 står det att han är ”bortgången”.

FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

– Jag har letat som en tok efter odågan Johannes för att få uppgifter om hans familj och vart han tog vägen när han rymt från hemmet. Jag vet att han föddes i Åsaka. Men vilket Åsaka? Det finns mängder, säger Kristina Ekero Eriksson.

Son utom äktenskapet

Men lyckan vände för Maja Stina Johansdotter.

– Hon träffade änklingen Anders Jonsson som levde med tre små döttrar på gården Stommen i Saleby. Maja Stina började arbeta som hushållerska i familjen, en tjänst som förmedlats av en gårdfarihandlare. På hösten 1853, samma år som hon tog ut skilsmässa från Johannes, födde Maja Stina en son utom äktenskapet.

Från vänster till höger: Kristina Ekero Erikssons mormors mor Kristina Blomqvist, mormor Anna Wiktoria Nilsson och mor Anna-Kerstin Svensson.

I januari 1854 begav sig Maja Stina Johansdotter till prästgården i Valstad, som Kymbo hörde till, för att få utflyttningsattest till Saleby. Officiellt var hon fortfarande skriven i barndomshemmet torpet Broliden.

– Jag ser framför mig hur Maja Stina går den långa vägen i vinterkylan med sitt lilla spädbarn på armen. I utflyttningsattesten framkommer det att hon inte fått sitt ”skiljobrev”, och kanske är det därför som hon och Anders Jonsson ännu inte kunnat gifta sig. Väl gifta fick de ytterligare fyra barn, bland dem min mormors mor lärarinnan Kristina Blomqvist.

"Mikrohistoria som leder till makrohistoria"

Enskilda människoöden är superviktigt och själva nyckeln till intresset för historia, menar Kristina.

– Närkontakten med släktingar och andra människor som man träffar på i kyrkböcker och annat arkivmaterial väcker intresset för en socken och en bygd, samhällsförhållanden och levnadsbetingelser. Mikrohistoria som leder till makrohistoria, för att använda ett par vetenskapliga begrepp.

Kristina, du som är arkeolog och historiker, hade man koll på genealogin även i äldsta tid?

– Ja, det hade man. Under vikingatiden var man noga med att knacka in släktförhållanden på runstenar, och ibland verkar runstenarna fungera som arvsdokument.

Kan du ge ett exempel på en vikingatida släkt som dokumenterats?

– Någon gång på 1000-talet lät en mamma vid namn Gerlög rista in sin släkthistoria på en berghäll på Färingsö i Mälaren. I första äktenskapet fick hon en son som drunknade, och sedan blev hon änka.

Vikingatida bakarv

Vad berättade Gerlög mer om sin släkt?

– I andra giftet födde hon flickan Inga som gifte sig med Ragnfast i Snåttsta i Vallentuna. Efter att Ragnfast dött avled även deras barn ”och modern kom i arv efter sin son”, som ristningen lyder.

– När även Inga gått hädan var det Gerlög som ärvde sin dotter. Arvsregeln kallas ”bakarv” och visar att äkta makar inte ärvde varandra, men att man kunde ärva sin makes tillgångar genom ett avlidet barn.

Maken Bo Eriksson är en ständig diskussionspartner till Kristina Ekero Eriksson. Historiefrågor behandlas under avspända former, som här på promenad i Gamla stan i Stockholm.

© Kate Gabor

”Bakarv” gällde även på medeltiden. Regeln fanns med i Upplandslagen som skrevs ner i slutet av 1200-talet med heliga Birgittas far lagman Birger Persson som drivande kraft. När denna landskapslag började gälla 1296 hade bygget av Uppsala nya domkyrka pågått några decennier.

Gamla Uppsala i fokus

År 1273 flyttades ärkesätet från Gamla Uppsala till dagens Uppsala. Samma år flyttades Erik den heliges reliker från sin första viloplats i Gamla Uppsala kyrka, strax intill kungshögarna, till den påbörjade nya domkyrkan. Det såg mörkt ut för den gamla kultplatsen i Gamla Uppsala.

– Här fanns bara en raserad kyrka, utan helgon och ärkebiskop. Inte ens namnet Uppsala fick platsen ha kvar. Namnet ansågs ha en så stark symbolisk betydelse att det övertogs av Östra Aros någon mil söderut vid Fyrisån. Nu var marken vid kungshögarna fråntagen sin gamla glans, säger Kristina.

I sin bok Gamla Uppsala – människor och makter i högarnas skugga berättar hon historien om denna unika plats från storhetstidens början på 600-talet fram till tillbakagången och förfallet under medeltiden.

Under 600-talet uppfördes bland annat två kilometerlånga stolprader – en upptäckt arkeologerna gjorde så sent som 2013 och som väckte sensation – och naturligtvis de väldiga högarna i Gamla Uppsala där kungarna av Ynglingaätten härskade.

Kungarnas namn listas i Ynglingatal som skrevs ned runt år 900 av Tjodolf, skald vid den norske kungen Harald Hårfagres hov. Tjodolf hävdade att Ynglingaätten var släkt med fruktbarhetsguden Frej, även kallad Yngve-Frej, därav namnet ynglingar som namn på regenterna.

– Man vet inte med säkerhet om kungarna i Ynglingatal funnits i verkligheten, men ett viktigt indicium är att några av dem även nämns i det engelska Beowulfkvädet som skrevs ned på 1000-talet men muntligen traderats sedan 500-talet, säger Kristina Ekero Eriksson.

Nästa projekt 1800-talets Stockholm

Vad kan läsarna härnäst vänta från din författarverkstad?

– Efter boken om Gamla Uppsala har jag tagit ett stort steg framåt i tiden och hamnat i 1800-talets Stockholm. Jag har hittat spännande källmaterial om förrförra seklets huvudstad, där skenet från gaslyktor och klappret från hästdragna ekipage skapade atmosfären, säger Kristina Ekero Eriksson.

Publicerad i Släkthistoria 11/2018

Läs också

Kanske är du intresserad av...