Påskens historia – sträng religiositet och onda makter

I över tvåhundra år stod Jesus lutad mot en vägg på Riddarholmskyrkans vind i Stockholm, bortglömd och dold bakom bråte och damm. Men för ett par år sedan fick han äntligen stiga ned till kyrkorummet, där han sexhundra år tidigare hade spelat huvudrollen i påskens medeltida mysteriespel.

Ja, i själva verket rör det sig naturligtvis om en skulptur som föreställer Kristus, men den gav ett nog så verkligt intryck när den var nymålad: slutna ögon, en panna rynkad av smärta och törnekronan på huvudet. Från spikhålen på händer och fötter strömmade blod och på kroppens ena sida fanns ett djupt sår – det var här som den romerske soldaten hade genomborrat den korsfäste med sin lans.

Föreställ dig en kyrka som är mörk så när som på något fladdrande ljus. I en sådan suggestiv atmosfär var det lätt att den manslånga statyn fick liv. Under långfredagens gudstjänst var Kristusbilden del av ett drama. Jesus lades ned i en kista och de församlade kunde med egna ögon se att nu var frälsaren död. Men när de återvände till kyrkan på påskdagen var kistan mirakulöst tom, Kristus var uppstånden!

För att församlingen skulle leva sig in i Jesus lidande och död kunde rekvisita som denna användas, tillsammans med skådespel, ord och sång. Ett fåtal kyrkor har kvar sin ”Kristi grav”, som en sådan här Jesus-skulptur i en kista kallas. I Riddarholmskyrkan finns bara själva skulpturen kvar, kistan som den numer vilar i är nytillverkad efter ett gammalt original.

Överlag var det mycket ”reenactments” under medeltiden, det vill säga att menigheten själv deltog och återskapade händelser ur Bibeln, i synnerhet kring påsktid som var och är årets största kyrkliga högtid.

Idag talar vi svepande om påsk, den rör helgdagarna i stort, men förr var påsken liktydig med påskdagen. På kyrkomötet i Nicea år 325 bestämdes att den skulle infalla den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen. Det gäller än i dag och innebär att påskdagen som tidigast kan infalla den 22 mars och som senast den 25 april.

Påskfirandet inleds på allvar under stilla veckan, alltså veckan före påsk, som börjar på palmsöndagen när Jesus enligt Nya testamentets berättelse gjorde sitt intåg i Jerusalem. Han hade då nyligen uppväckt Lasarus från de döda och många var nyfikna på att få se honom. När Jesus red in i staden på sin åsna hyllades han av folk med palmblad i händerna.

– I Norden fanns inga palmblad så här användes videkvistar i stället. Man gick i procession till kyrkan där kvistarna välsignades. Enligt folktron skyddade dessa mot onda makter, därför kunde de hängas upp i hemmet eller ladugården, säger Anders Fröjmark som är docent i historia vid Linnéuniversitetet.

Några dagar senare var det dags för dymmelonsdag. Så kallas dagen eftersom man använde en dymmel, det vill säga träkläpp, för att slå på kyrkklockorna. Denna dag fick nämligen ingen vanlig klockringning ske. Man kunde också vira in klockornas metallkläppar med tyg.

Även skärtorsdagen firades med symboliska handlingar. Under torsdagen före påsk hade Jesus och lärjungarna delat sin sista måltid tillsammans och nattvarden instiftades. Jesus tvättade också lärjungarnas fötter, en handling som visade vilken stor roll tjänande har inom kristendomen.

Därefter begav sig sällskapet vidare till Getsemane, örtagården i Jerusalem där Jesus blev förråd av Judas och där han greps av de romerska soldaterna.

Dessa dramatiska händelser uppmärksammades naturligtvis i kyrkan under skärtorsdagen. Man firade nattvarden och altaret kläddes av för att symbolisera hur utelämnad Jesus blev i Getsemane.

Man tvättade också fötterna på varandra – verbet ”skära” betyder just rena. Ljusen släcktes ned i en ceremoni och inga kyrkklockor ringde.

Så inföll långfredagen, när församlingen i en mörk kyrka knäföll inför korset, därav yttrycket att ”krypa till korset”. Det var ett sätt att visa botfärdighet, sorg och ödmjukhet. Långfredagens gudstjänst kunde avslutas med en gravläggningsrit.

– En grav grävdes och i den lade man ner ett kors eller en oblat, säger Anders Fröjmark.

Påskaftonen ägnades åt att minnas att Jesus låg i graven, det var inga särskilda gudstjänster som ägde rum denna dag. Direkt efter midnatt kunde påskdagen och uppståndelsen börja firas. Nu grävdes oblaten eller korset upp ur jorden och prästerna kunde dramatisera hur de tre Mariorna upptäckte att graven var tom. Nu var det ljus och jubel som gällde!

– Man gjorde upp en eld utomhus där man troligen tände sina ljus. Därefter gick församlingen in i den mörka kyrkan som tändes upp. Man tog nattvarden och firade att lidandet var slut, berättar Anders Fröjmark.

Påskdagen var också den stora dopdagen framför andra, dopvattnet byttes ut och vigdes för hela det kommande året.

Följande vecka, påskveckan, präglades av lättnad och fest. Inte minst för att man äntligen hade fått börja äta vanlig mat. Påsken föregicks nämligen av en 46 dagar lång fasteperiod när man varken fick äta kött eller ägg. Fast egentligen var antalet fastedagar före påsk fyrtio dagar, eftersom man fick äta som vanligt på söndagarna.

Den sista dagen före fastan inföll fettisdagen som ursprungligen kallades fastlagen. Uttrycket kommer från tyskans ”Fasten-abend”, det vill säga faste-afton. Numera har det gått inflation i ordet, först utsträcktes den till tre dagar, men nu används ibland ”fastlagen” för att beskriva perioden från fastesöndagen (49 dagar före påsk) fram till och med påskafton.

Men i själva verket är fastlagen en motsats till fastan. På fastlagen ska man nämligen frossa och kalasa. Det är därför som vi fortfarande äter fastlagsbulle, eller semla, på fettisdagen. I katolska länder arrangeras karnevaler före fastan, ordet kommer från latinets carne vale och betyder ungefär ”köttet adjö”.

Fasteperioden inleds med askonsdagen, en dag när man skulle beströ sig med aska, eller teckna ett korstecken på pannan med aska, som ett tecken på att man var botfärdig. Istället för kött och ägg serverades fisk under fastan.

Sannolikt innebar detta inga större problem för vanligt folk, sill stod ju ändå på bordet så gott som dagligen. Värre var det för de välbärgade som var vana att smörja kråset. Men det var inte bara fromt kyrkogående som stod på påskprogrammet i historisk tid. Denna tid var också full av folktro.

Från och med dymmelonsdagen var det tystnad och lugn som eftersträvades, buller och höga ljud skulle undvikas. Allt arbete som krävde att något fördes runt, som att spinna och mala, var uteslutet. Det gällde att få slut på det som ”rullade på”, annars skulle frälsarens lidande aldrig upphöra.

På långfredagen nåddes kulmen, då skulle allt arbete helt upphöra, man fick inte ens göra rent i ladugården. Den mat som åts skulle helst vara kall.

Under skärtorsdagen menade man att häxorna var fyllda med extra stor kraft och ondska. De ansågs ha samröre med djävulen och var redan i vanliga fall skräckinjagande. Man trodde att de med magi tjuvmjölkade andras kor och att de kunde förtrolla både människor och djur.

Det gällde att förhindra häxornas Blåkullafärd genom att gömma undan de ”fordon” som de kunde ta sig dit på, som bakspadar, hötjugor och kvastar.

Spjäll stängdes och dörrar låstes för att slippa ovälkommet besök. För att skydda boskapen målades kors eller femuddiga stjärnor på fähusens dörrar. En annan åtgärd var att skrämma bort häxorna med påsksmällare, skott och eldar.

Det är lätt att skratta åt eländet, men vi vet ju att många oskyldiga kvinnor dömdes och avrättades under 1600-talet för sitt påstådda samröre med hin håle.

– Blåkulla behövde inte vara Blå Jungfrun i Kalmarsund. Man har förlagt det på olika ställen lokalt och regionalt, berättar etnologen Jonas Engman, intendent på Nordiska museet Enligt den folkliga uppfattningen var djävulen ett väsen som man kunde stöta på överallt.

Kvinnor kunde anklagas för samröre med djävulen, till exempel att han hade lärt dem sjukdomsbot eller hur man kunde ta död på folk. Det handlade också om sexuellt umgänge som resulterade i djävulens avkomma.

De små påskkäringar med kvast och kaffepanna som ibland fortfarande knackar på dörren om påsken är en kvarleva av dessa häxor. Kaffepannan ska föreställa häxornas smörjhorn, och i de fall de har en svart katt med sig får man se upp. Katten är nämligen ingen mindre än den onde själv.

Traditionen med utklädda påskkärringar fanns i Västsverige under tidigt 1800-tal, men blev vanlig i resten av landet först under 1900-talet.

Annars är framförallt ägg något som förknippas med påskfirandet – och så har det varit under lång tid. Det kan bero på att ägg var förbjuden föda under den långa fastan. Men det är också kopplat till att hönorna återigen började värpa efter vintern. Det fanns gott om ägg, inte bara från höns utan också från vilda fåglar.

Till äggens popularitet hör också en symbolik. Precis som kycklingarna hade pickat sig ut ur äggskalet, hade Jesus trotsat döden och tagit sig ur gravkammaren.

Ägg gavs bort i present under påsken, både till tjänstefolk och till barn som ville leka ägglekar. Stor möda lades ned på att dekorera dem. För att få ett fint mönster kunde man fästa växtdelar på dem och koka dem tillsammans med växter som gav färg. Dit hörde till exempel bark från vildapel och björklöv.

Man kunde rista in personliga hälsningar på äggen och slutligen gneds de in med en fläsksvål för att glänsa. Under tidigt 1900-tal förenklades processen i och med att särskilda äggfärger började säljas.

Hönan som motiv letade sig in i Rörstrands och Gustavsbergs porslinstillverkning. Från 1860-talet var äggkarotter med en ruvande höna ett uppskattat inslag, men så småningom pryddes locken av ett tupphuvud.

Tuppen var för övrigt flitigt avbildad med sin lilla familj på påskkort som blev vanliga kring sekelskiftet 1900. Den spelade också en roll i påskens nytestamentliga dramatik: efter den sista måltiden sa Jesus åt sin lärjunge Petrus: ”Sannerligen, i natt innan tuppen gal skall du ha förnekat mig tre gånger.”

Om seden att ge bort ägg är en gammal företeelse är traditionen med godisägg av betydligt yngre datum, pappägg dyker upp först under slutet av 1800-talet. Numera äter vi i snitt ett och ett halvt kilo godis per person under påsken. Men det dröjde innan högtiden förknippades med sötsaker.

– Under 1800-talet hade de flesta barn bara hört talas om godis. I borgerliga hem förekom det, i alla fall under julen när man hängde julgotter i granen, som till exempel kanderade frukter. Men det var först under 1970- och 1980-talen som det blev vanligare med påskägg, och den stora godisexplosionen skedde så sent som på 1980-talet, säger Jonas Engman.

Påskharen som leverantör av ägg är en tradition som har hoppat in i Sverige från Tyskland under sent 1800-tal. Där hade man åtminstone sedan 1600-talet skämtat om att det var haren som gömde ägg.

Jämte ägg står fisk i fokus på påskafton. Det kan tyckas lite motsägelsefullt att påskborden dignar av sill, lax, böckling och Jansons frestelse. Fisk var ju fastemat! Men på de finare borden under slutet av 1800-talet var det inte den vardagliga salta sillen som ställdes fram, nu var den i stället inlagd i socker- och ättikslag.

Laxen kom senare in i bilden. Ända in på 1970-talet menadee man på sina håll att denna fisk var fattigmansmat, som inte alls var passande på påskaftonsbordet.

I vissa familjer avnjuts påskalammet, som är ett judiskt arv. Vårt ord påsk kommer från hebreiskans pesach, som betyder ”passera förbi”. Det anspelar på historien om hur Guds ängel gick förbi israeliternas dörrposter, som på Guds uppmaning hade smorts med blod från offerlammet.

De egyptiska familjer som inte hade gjort det fick se sina förstfödda söner dödas. Händelsen var upptakten till judarnas uttåg ur Egypten. När de flydde genom öknen hann de inte vänta på att brödet skulle jäsa. Det är därför som Jesus under skärtorsdagen åt osyrat bröd när han firade den judiska påsken tillsammans med sina lärjungar. Det är också därför som nattvardens oblater är ojästa.

Men när skedde egentligen den stora förändringen? När bytte de flesta familjer i Sverige bort hågkomsten av Jesus död och uppståndelse mot godisägg och påskkärringar?

– Det skedde efter hand under 1900-talet, med ett genombrott under efterkrigstiden. De bibliska berättelserna plockades bort och påsken förvandlades till en allmän ledighet. Det går inte att tidfästa exakt när. Det handlar snarare om processer i olika sociala skikt, som till exempel inom arbetarrörelsen där religionen var ifrågasatt, berättar Jonas Engman.

Men även om samhället blev alltmer sekulariserat upprätthölls en traditionsfylld fasad, när långfredagens sorg skulle respekteras. Fram till 1969 var alla offentliga nöjestillställningar förbjudna denna dag.

Radion spelade stillsam musik, affärer var stängda och restauranger tillbommade. På vissa håll halades svenska flaggan på halv stång. Bara de sysslor som var helt nödvändiga fick utföras.

Bio var naturligtvis bara att glömma – fast med ett undantag. Svensk Filmindustri fick på 1950-talet tillstånd från regeringen att visa Matteuspassionen, en film med Bachs musik ackompanjerad av konstverk med kristna budskap. Den här striktheten fanns motsägelsefullt nog även i ateistiska hem, till exempel hemma hos Jonas Engman som var barn på 1960-talet:

– Min pappa var socialdemokrat och vi gick inte i kyrkan. Men även om det kristna innehållet var borta, så fanns ritualerna kvar. Det skulle vara stillsamt och jag fick inte gå ut och leka med mina kompisar.

Kanske vore det ändå en poäng med att låta vissa gamla påsktraditioner återuppstå. Precis som Jesus plockades ned från Riddarholmskyrkans vind, kan även andra företeelser göra en återkomst.

Varför inte leka en ägglek? Ta fram några hårdkokta ägg och utmana familj och vänner på äggrullning. Det är en lek som har importerats från Nederländerna och som har funnits
i vårt land sedan 1600-talet.

Den finns i olika varianter. Ett sätt är att ställa upp ägg på rad, och sedan får de tävlande på avstånd rulla sitt ägg mot dessa. Den som lyckas träffa vinner. Lite mer aggressiv i sin framtoning är äggpickning.

Då gäller det för två motståndare att hålla upp varsitt hårdkokt ägg, med den spetsiga sidan mot varandra. Fajten går ut på att slå ändarna mot varandra. Den vars ägg går sönder först förlorar och det trasiga ägget överlämnas som vinst till motståndaren. Nåväl, förlusten kanske inte upplevs så svår när man har överfyllda påskägg och massor av mat att trösta sig med.

Publicerad i Släkthistoria 4/2022