Påskkärringar skulle skrämmas av eldarna
Varför och hur länge har vi haft påskbrasor i Sverige? Historiska källor ger svar.
Bara det brinner så kan man stoppa lite av varje i en påskbrasa. Det gällde i alla fall före dagens miljötänkande. Här en bild från Uddevalla 1955.
I Västsverige är påskafton ljusare än på andra håll i landet. Där tänds nämligen eldar på påskafton, en tradition som kan spåras tillbaka till mitten av 1700-talet.
Tanken är att de ska vara så stora som möjligt. Särskilt ungdomar är engagerade och på vissa håll samlas gamla julgranar in som bränsle. Ibland rapporteras det till och med om stölder av granar bland rivaliserande brasbyggare, främst i den bohuslänska skärgården.
Påskeldarna placeras gärna på höga berg. Syftet har varit att skrämma bort påskkäringarna, som denna dags antogs återvända från Blåkulla. Även påsksmällare kom väl till pass för detta ändamål.
Påskeldens ursprung
Seden med eldar till påsk kan ha kommit till Västsverige genom nederländska köpmän i Göteborg. Men det finns också teorier om en koppling till en medeltida kyrkosed med tändning av påskljus.
Det tidigaste belägget i källorna är från Stora Lundby i Västergötland 1736. I ett rättegångsprotokoll talas det om att en påskeld har vållat skada på annans mark. Under 1800-talet var traditionen spridd från Halland i söder till Värmland i norr. Underlaget är hämtat från etnologiprofessor Nils-Arvid Bringéus bok Årets festseder (1976).
Där kan man också läsa att eldarna förefaller ”ännu under 1800-talets förra hälft ha haft sin huvudsakliga utbredning inom det gamla Skara stift, vilket omfattade Västergötland, Dalsland och Värmland”. Till Bohuslän ska traditionen ha kommit senare, och delvis ersatt de tidigare flitigt förekommande midsommarbrasorna. Men det är alltså där, i den bohuslänska skärgården, som påskeldarna flammar allra starkast idag.
Publicerad i Släkthistoria 4/2022
