Tvåhundra år av fotografier

Bilden, som är en så kallad daguerreotyp, den allra äldsta formen av fotografisk bild, togs av den i Sverige verksamme fransmannen Anton Derville. Syftet var troligen inte att använda den som ett officiellt porträtt, utan endast som förlaga till en medalj. Men daguerreotypen av Magnus Brahe finns bevarad, som en magisk länk mellan två historiska epoker – den före och efter fotografins intåg. En ögonblicksbild av en man som egentligen tillhörde den ofotograferade delen av historien.

Det var fem år tidigare, 1839, som fransmannen Louis Jacques Mandé Daguerres metod för att fixera en bild i en camera obscura blev känd för världen.
– Det var ju en form av medium som få egentligen hade tänkt sig och som få hade efterfrågat. Så det väckte sensation när Daguerre började läcka ut nyheten om sin nya medieteknik i Paris, säger fotohistorikern Björn Axel Johansson, som har publicerat flera verk om svensk fotografisk historia.

Tekniken fick namnet daguerreotypi efter sin upphovsman och franska staten skänkte kunskapen som gåva till mänskligheten genom att med en frikostig livränta friköpa patentet från Daguerre.
Redan vid jul samma år kom upp finningen till Sverige, då bokförläggaren Adolf Bonnier gav ut en svensk översättning av Daguerres manual. En av de första att utforska den nya tekniken var löjtnant Lars Benzelstjerna, som anses vara Sveriges förste yrkesfotograf. Han reste 1841 och 1842 över landet och anordnade uppvisningar av tekniken inför betalande publik.

Sveriges förste egentlige porträttfotograf blev dock Johan Adolf Sevén som började annonsera i Stockholmspressen sommaren 1841. Men få av hans bilder finns bevarade. Daguerreotyperna framställdes bara i ett enda exemplar och de flesta har försvunnit.
– Den första perioden med dagerrotypin är ganska bildlös, säger Björn Axel Johansson. Det finns enstaka bilder här och var, men det är inga mängder. Sevén finns dock representerad, det finns till och med ett självporträtt på Riksarkivet, som hittades för några år sedan.
Relativt snabbt fick de tidiga svenska daguerreotypisterna konkurrens av utländska fotografer, däribland Anton Derville, som tog bilden på Magnus Brahe.

Men trots att daguerreotypin var en sensation uteblev det omedelbara kommersiella genombrottet.
– Det var en ganska trög start, säger Björn Axel Johansson. Det var få utövare och en otymplig och dyr teknik, en bild kunde ta en timme att framställa.
Det var först på 1860-talet som fotografins egentliga genombrott kom, tack vare ett teknikskifte. Daguerres princip hade varit en teknisk återvändsgränd i och med att det inte gick att framställa kopior av bilden. Det gick däremot med kollodiumprocessen som började användas på 1850-talet. Med hjälp av ett glasnegativ kunde man göra ett obegränsat antal fotokopior på papper. Och det var just detta som allmänheten efterfrågade, visade det sig.
– I Stockholm fanns fem, sex daguerreotypister i slutet på 1850-talet, men bara några år in på 1860-talet så hade vi 60 fotografer. Det var en explosion, säger Björn Axel Johansson.

Fotograf blev ett yrke där det var ganska lätt att snabbt slå sig fram och få bra avkastning. Det blev också ett av ytterst få yrken där kvinnor kunde hävda sig. I exempelvis Stockholm var ett 20-tal av runt 100 fotografer på 1860-talet kvinnor. På liknande sätt såg det ut i många andra delar av landet.
– Det var ett nytt yrke som inte var omgärdat av traditioner, säger fotohistorikern Eva Dahlman, som forskat på just kvinnliga fotografer.
– Om man ville syssla med till exempel oljemåleri så var det mycket mer patriarkala traditioner där och det kunde vara mycket svårare som kvinna att slå sig fram, fortsätter hon.
Att lagar och förordningar som hade uteslutit kvinnor ur näringslivet stegvis luckrades upp hjälpte också till.
Det var också vid den här tiden som de standardiserade så kallade visitkorten blev den dominerande bildtypen. Papperskopian skars ut och monterades på styv kartong med de ungefärliga måtten 6 gånger 9 centimeter.
Att de kallades visitkort har att göra med att den avbildade ofta poserade som om denne just anlänt till studion för att avlägga visit, väntande med ytterkläderna på och kanske hatten i handen. Med visitkorten kom också familjealbumen.
– Korten blev samlarobjekt. I borgerskapets påkostade familjealbum kan man se dels den egna släkten, men också berömdheter som kungligheter, sångerskor och teatermänniskor som fyllde ut albumen, säger Björn Axel Johansson.

Priserna på porträttfotografi pressades, allt fler grupper fick möjlighet att gå till fotografen och på 1860-talet hade de flesta medelstora svenska städer en fotoateljé. På 1870-talet började fotografin att på allvar spridas även till breda folklager än längre ut i landet.
– Då började etablerade fotografer i medelstora städer att inrätta fotofilialer på mindre ställen, ofta utmed järnvägslinjer. De hade öppet kortare perioder på året. Det innebar att även landsbygdens befolkning relativt enkelt kunde få porträtt.

Porträttens estetiska utformning utvecklades också. Från början var det vanligast att använda enkla, släta fonder men med visitkorten kom allt mer teaterrekvisita in i ateljéerna, till exempel fonder med målade landskap, pelare att luta sig mot, konstgjorda gräsmattor och träd och balustrader i papier maché.
– Men i början av 1900-talet kom en ny generation fotografer som tog avstånd från det teatrala och började skala av och göra enkla uppställningar av familjebilder och porträtt, säger Björn Axel Johansson.
Ungefär samtidigt började visitkortens och de lite större och lyxigare kabinettkortens popularitet att falna, efter 50 år som marknadsledande format.
Kunderna tröttnade på de gamla 1800-talskorten och ville ha nya bildmanér och fotografier i varierande format.
En annan stor förändring i fotoateljéerna skedde i takt med att Sverige elektrifierades. På 1910-talet började man att komplettera dagsljuset med artificiellt ljus, en nymodighet som ledde till hätska debatter i Fotografsverige. Konstljuset ansågs av många till en början som olämpligt för ateljéfoto.

Redan under fotohistoriens inledningsskede hade man även fotograferat utanför ateljéerna. Det var dock krångligt, våtplåtstekniken krävde tillgång till mörkrum direkt vid fotografering. Men när mindre otympliga kameramodeller kom och torrplåtstekniken slog igenom blev fotografin mer portabel. Det ledde också till att det började dyka upp amatörfotografer på 1880- och 90-talen, fotografer som tog bilder av helt privata skäl.
Några av dessa amatörfotografer på landsbygden övergick till att ha fotografin som en bisyssla. Det kunde vara en bonde eller dräng eller en allmänt teknikintresserad ungdom som reste runt i sin bygd och förevigade människor och miljöer, ofta för en mycket ringa ersättning. De kallades bygdefotografer och fanns i var och varannan trakt. Utmärkande för dem, förutom att de inte livnärde sig helt på fotograferandet, var att de inte hade någon egen fast ateljé.

Fenomenet existerade från 1900-talets början och några årtionden framåt.
– De var en särskild sorts fotografer på det sättet att de nästan alltid kände de personer som de porträtterade. De hade deras förtroende, de fick komma hem till dem, kunde fotografera interiörer i hemmen, nära bilder på arbetsplatser, det vardagliga livet. Till skillnad från ateljéfotograferna, säger Björn Axel Johansson.
Bygdefotograferna har hittills flugit under den fotohistoriska radarn, menar han. Men sakta börjar det nu förändras. De högar av tusentals gamla glasnegativ som legat halvt bortglömda i källare och på vindar digitaliseras nu på många ställen i landet.
Redan under 1870-talet hade alltså fotograferna i städerna inrättat landsbygdsfilialer som höll öppet kortare perioder under året. Men under 1900-talets första år började många små samhällen istället få regelrätta yrkesfotografer som levde året runt på fotografi, allt från ateljéporträtt till skolfoto och uppdrag åt lokala företag.

Dessa ortsfotografer har också lämnat stora bildsamlingar efter sig. I släktforskarhänseende finns det en viktig skillnad mellan dem och bygdefotograferna, säger Björn Axel Johansson. Medan yrkesfotograferna förde liggare och noggrant antecknade vilka de hade fotograferat så är den bildinformation som bygdefotograferna lämnat efter sig mycket fattigare.
När kamerorna på 1890-talet började bli tillgängliga för gemene man var det till stor del amerikanen George Eastmans förtjänst. Han grundade företaget Kodak och strävade efter att skapa en ny global massmarknad. Det skulle ta några decennier innan de billiga amatörkamerorna verkligen slog igenom i Sverige men på 1930- talet hade en kritisk massa av svenska familjer sin egen kamera. Därmed utkonkurrerades bygdefotograferna och de professionella ateljéfotografernas affärsmodeller pressades. På många håll blev den professionelle ortsfotografens verksamhet mer en fotoaffär som tillhandahöll fotoutrustning, framkallning och kopiering.

Samtidigt, på 1930-talet, kom en ny typ av porträttfoto som revolutionerade ateljéernas fotograferande. Seriekameran introducerades, en kamera som producerade hårt standardiserade bildserier, upp till 48 stycken på samma plåt. De såldes billigt och blev, likt visitkorten några decennier tidigare, något man bytte med varandra och samlade på.
Och fotoindustrin skulle komma att fortsätta omformas och utvecklas i en allt högre hastighet. På 1950-talet blev familjefotograferandet en sann massrörelse. Samtidigt slog färgfilmen igenom på allvar. På 1960-talet blev systemkameran något som även amatörfotografer fick tillgång till, samtidigt som de traditionella ateljéerna fortsatte att tappa mark. På 1970-talet blev bland annat polaroidkameran och japanska systemkameror populära och på 1980-talet fortsatte utvecklingen med allt kompaktare och mer automatiserade kameror.
Och till sist kom den största revolutionen av dem alla i fotohistorien: digitalkameran. 2017 togs 1,2 biljoner bilder i världen och mobilkameror finns nu i fickorna på en stor del av jordens befolkning. Familjealbumen har gått upp i det digitala molnet.

Publicerad i Släkthistoria nr 1/2019