Post-mortemfoto: en sista bild

Det finns en genre inom fotograferingskonsten som kallas post-mortemfoto. Post mortem betyder ”efter döden” på latin och det handlar alltså om foton av avlidna.

Traditionen att avbilda döda är mycket gammal och förekom redan för 2000 år sedan i Egypten och Rom på mumieporträtten, men att spara bilder av sina avlidna kära som konst att ha på väggen blev vanligt på 1600-talet. Målningar och dödsmasker var de medel man hade och det var förstås förbehållet de rikaste.

Liggande i kista

När fotograferingskonsten blev allmänt förekommande under senare delen av 1800-talet kunde plötsligt alla få ett sista minne av sina kära om man så önskade. När det gällde små barn var det kanske också det enda fotot som existerade.

Ofta är bilderna tagna inför begravningen, med den döda liggande i en kista, men det fanns även en tradition där man klädde liket och fotograferade det som om den avlidna fortfarande levde. Ofta halvligger de då i en fåtölj eller på en divan, fullt påklädda och friserade. Eller så är de nedbäddade i sängen med en bok på magen som om de nyss somnat från läsningen.

Ibland samlades hela familjen kring den döda. Ett barn kunde fotograferas med ett syskon eller med sina leksaker, och ofta ser man foton på avlidna barn i alla åldrar som sitter i sin mors knä eller lutade mot modern. Men det vanligaste är nog att den döda avbildas i kistan, gärna omgiven av vackra vita tyger, spetsar och blommor.

Som störst i slutet av 1800-talet

Post-mortemfoton finns ända från de tidigaste daguerrotyperna, omkring mitten av 1800-talet och bruket var som störst under slutet av seklet. Döden var en del av livet och det var vanligt att den avlidna låg på lit-de-parade, det vill säga på sin säng eller i sin öppna kista, så att både familj, släkt, vänner och grannar kunde komma förbi och ta ett sista farväl. Och när nu fotograferingstekniken fanns, passade man på att ta ett kort.

Det gjordes ofta av kringresande fotografer, åtminstone innan handkameran utvecklats en bit in på 1900-talet och det blev vanligt att privatpersoner ägde kameror.

MER OM LIVET FÖRR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

I Sverige dog seden med post-mortemfoto ut omkring 1940-talet, för efter det blev det allt ovanligare att de avlidna hanterades av de efterlevande i hemmet. Istället flyttade hanteringen av döda till sjukhusen och begravningsentreprenörerna och i det moderna Sverige blev de flesta av oss helt främmande för döden. Därför kan vi nuförtiden tycka att de här fotografierna är makabra, men då måste man alltså komma ihåg att de är tagna i en tid då synen på döden var helt annorlunda.

Falska post-mortemfoton

På Internet florerar massor med foton som sägs vara post-mortemfoton där det förmodade liket står eller sitter upp. Ofta påstås det då att kroppen hålls uppe med hjälp av ställningar och ståltråd, men så är det troligen inte, speciellt inte om personen är stående.

Visserligen fanns de här ställningarna, men de var en hjälp för levande personer att stå eller sitta riktigt stilla. Exponeringstiden var lång och om man rörde sig det minsta blev fotografiet suddigt. (Det är ju också förklaringen till varför ingen ler på bilderna – ett leende är alltför svårt att hålla kvar länge) Som hjälp kunde man få luta sitt huvud mot en ställning och till och med ha en stötta i ryggen vid stående porträttfoton.

Ofta ser man foten till ställningen på golvet bakom den fotograferade och det har blivit så att man tagit det som ett bevis på att personen på bilden var död vid fotograferingstillfället. Andra sådana ”bevis” kan till exempel vara att ögonen målats på fotot i efterhand, men det kan ju bero på att personen blinkade så att resultatet blev suddigt och måste rättas till. Och ett blundande barn i en moders famn kan ju faktiskt bara ha sovit då fotot togs. Man bör alltså vara skeptisk!

Publicerad i Släkthistoria 1/2019