Kvinnliga porträttpionjärer

Men hur gick arbetet som fotograf egentligen till under pionjärtiden? De första fotograferna, daguerrotypisterna, reste runt och erbjöd sina tjänster främst under sommaren, eftersom tekniken krävde mycket ljus. I takt med den tekniska utvecklingen blev det vanligare att fotografen höll till i en ateljé på sin hemort, men många hade filialer på andra platser och annonserade när de skulle komma dit. I ateljén brukade det finnas en eller flera målade fonder, ofta i form av vackra landskap, samt en fin fåtölj eller stol och kanske ett bord eller en piedestal för kunden att vila armarna på. När porträttfoton blev allt vanligare erbjöds kunderna ofta att få låna kläder och accessoarer. Under de första decennierna erbjöds även ett stativ med nackstöd, eftersom exponeringstiderna var så långa att man måste få hjälp med att sitta still. I fotoateljéerna arbetade förutom fotografen också en eller flera ateljébiträden. I de större städerna kunde antalet biträden hos en fotograf uppgå till ett tiotal. Fotografen skötte själva fotograferingen och ofta också retuscheringen, medan biträdena utförde olika arbetsmoment som kopiering, kolorering, montering och inramning. Retuschering var en viktig del av porträttfotot, för där trollades finnar och andra skönhetsfläckar bort.

Åren 1858 och 1864 är speciellt viktiga för de svenska kvinnliga fotograferna. 1858 kunde ogifta kvinnor ansöka om att bli myndiga från att de fyllde 25 år – tidigare var de ställda under manligt förmynderskap, men nu kunde de ha ansvar och ta beslut om bland annat sin egen ekonomi. Några år senare behövde man inte längre ansöka, utan blev automatiskt myndig vid 25 års ålder. Gifte kvinnan sig blev hon dock omyndig igen, under sin mans förmyndarskap. Det kan förklara varför så många av de tidiga kvinnliga fotograferna valde att inte gifta sig.

Från 1846, när det gamla skråväsendet avskaffades, gällde en begränsad näringsfrihet, där kvinnor kunde utöva vissa yrken som ansågs passa dem. Den lagen skärptes 1864, när Näringsfrihetsförordningen infördes. Nu försvann resterna av det gamla skråväsendet. Förordningen innebar näringsfrihet för i princip alla myndiga personer och framförallt gav den ogifta kvinnor samma rätt som män att bedriva näringsverksamhet utan behovsprövning. Gifta kvinnor måste dock fortfarande ha sin mans tillstånd. Den växande efterfrågan på fotografier, i kombination med friare näringsliv, gynnade de kvinnliga fotograferna.

Det finns ganska lite material i arkiv och på museer om de tidiga kvinnliga fotograferna. Deras bilder har inte bevarats och deras namn har ofta dolts bakom ett företagsnamn eller deras makes namn. Vissa kvinnliga fotografers yrkesliv känner vi till enbart genom de tidningsannonser de satte in. Men deras personliga liv går att spåra. Bland annat kan man se att de allra första kvinnorna som blev fotografer ofta kom ur den övre medelklassen och att de hade konstnärliga ambitioner. Många av dem hade konstutbildningar och arbetade som teckningslärare parallellt med fotograferandet. Här lyfter vi fram åtta av de kvinnliga fotopionjärerna. Några av dem är helt okända sedan tidigare.

Pionjären bland pionjärerna

Den som troligen var den allra första kvinnliga fotografen i Sverige hette Amalie Motander. Hon föddes i Köinge i Halland och hennes föräldrar var lands- och stadsfiskalen Isak Ulrik Motander och Anna Maria Planck. Familjen kom till Halmstad i slutet av 1830-talet. Amalie Motander var verksam där som fotograf år 1848 – det vet vi eftersom hon det året satte in en annons i tidningen med texten: "Daguerrotyp-Porträttering. De som vilja låta Porträttera sig kunna vinna sin önskan, då de derom dagen före (i afseende till min upptagna tid) behaga låta mig veta det. Halmstad den 12 October 1848. Amalie Motander. Boende i Skräddarmäster Svedbergs hus vid Storgatan på nedra botten." Annonsen är den enda ledtråden till hennes fotografiska verksamhet och det finns inga daguerrotyper bevarade efter henne. Detta år satte även en manlig fotograf upp en tillfällig ateljé i Halmstad. Det var den kringresande "daguerrotypeuren" H Otto som från juli till september erbjöd porträttfoto, men även undervisning i tekniken och försäljning av utrustning, så det är mycket möjligt att det var hos honom Amalie Motander fick sin utbildning. Annonsen hon satte in är den enda av det slaget, så fotokarriären blev kanske inte så långvarig. Bara ett par år senare, 1850, bedrev hon handel med textilier och sybehör. Hon arbetade också som sömmerska med mera, och 1863 öppnade hon en flickskola i Halmstad.

Gjorde porträtt i daguerrotypi

Den som brukar räknas som den andra av de svenska kvinnliga daguerrotypisterna var Brita Sofia Hesselius (kallad Sophie) i Karlstad. Det enda spåret efter hennes fotografkarriär är en annons hon satte in i Nya Wermlands Tidningen i september 1853, där hon tillkännager att hon hade tänkt att öppna en flickpension i Stockholm, men eftersom koleran härjade sköt hon upp detta till i juli året därpå. Tills vidare kunde hon då i Karlstad erbjuda "undervisning i Fransyska, ritning och målning" samt "äfwen porträtterar jag i Olja och Daguerrotype". Sophie Hesselius var född i Alster. Hennes pappas var brukspatronen på Allströms bruk, Olov Hesselius, och mamman hans hustru Anna Katarina Roman. Olov Hesselius dog redan 1815 när Sophie var 14 år. 1823 flyttade hon till Karlstad, där hon troligen jobbade som guvernant i några år. Under nära tjugo år flyttade hon sedan fram och tillbaka mellan Stockholm och Karlstad och var även en tid i Paris. År 1853 hade hon flyttat tillbaka till Karlstad mer permanent och då öppnade hon stadens första flickskola för döttrar från bildade hem. Hur mycket hon ägnade sig åt daguerrotypier vet man alltså inte och det finns inga bevarade arbeten efter henne.

Eleven satte upp sin egen fotoateljé

Marie Kinnberg föddes 1806 i Falköping. Föräldrarna var borgmästaren Lars Adam Kinnberg och hans hustru Anna Branting. Efter faderns död flyttade Marie och modern till Göteborg där Marie blev konstnär. Den 20 juni 1851 anlände två fotografer, Bernhard Bendixen och Adolf Meyer, till Göteborg. Där satte de upp en tillfällig fotoateljé i Trädgårdsföreningen. Med sig hade de den senaste tekniken från kontinenten, nämligen fotografier som hade framkallats på papper, och sedan klistrats upp på kartong. I ateljén tog de även emot elever. Bland dem fanns Marie Kinnberg som då lärde sig den nya konsten och i maj året efter satte hon upp en egen ateljé, inhyrd hos en grosshandlare. Men redan i januari 1852 satte hon in en annons i Norrköpings Tidningar, där hon tillkännagav att hon skulle komma till Norrköping för att fotografera porträtt, under förutsättning att hon fick minst fyrtio anmälningar. Verksamheten tycks ha upphört ganska snart efter 1852. Inga fotografier finns bevarade efter Marie Kinnberg.

Först på plan i Uppsala

Uppsalas första fasta fotograf var en kvinna, Emma Schenson, och det är också efter henne som de tidigaste fotografierna tagna av en kvinna finns bevarade.
Emma Schenson föddes 1827 i Uppsala som näst yngsta barn till akademikerkamreren John Schenson och hans hustru Maria Schenson, som drev en pension där flickor ur borgerskapet fick undervisning i språk och konstnärliga ämnen. Emma Schenson gifte sig inte, utan bodde kvar i föräldrahemmet och skaffade sig en egen försörjning genom att måla akvareller och miniatyrer. När modern hade gått bort 1857 startade Emma sin fotografiverksamhet i en ateljé på Östra Ågatan 25 i Uppsala. Av porträttfotografier finns bara några få bevarade efter Emma Schenson, men desto fler av hennes dokumentationer av stadsvyer och miljöer från Uppsala. Hon fotograferade bland annat Carl von Linnés hem och trädgård i Hammarby och publicerade femton av de fotografierna i albumet In Memoriam Caroli a Linné 1864 med bildtexter av botanikern Elias Fries. Emma Schenson blev mycket framgångsrik och etablerad även utomlands, med utställningar i Köpenhamn, Moskva och Wien. Hennes fotografier finns idag bevarade på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala, på Upplandsmuseet samt på Victoria and Albert Museum i London, som har ett exemplar av Carl von Linné-albumet Emma Schensons fotografier och akvareller kan man även se online på Upplandsmuseets sida på Digitalt museum.

Vaktmästardottern tidigt ute i Stockholm

Den första kvinnliga fotografen i Stockholm öppnade år 1857 sin fotoateljé på Drottninggatan 23 under namnet Hedvig Söderströms fotografiska atelier. Hon var dotter till en vaktmästare som dog när hon bara var fjorton år. Modern var föreståndare för en handelsbod i Gamla stan och lyckades ge sina fyra barn en god uppfostran. Hedvig Söderström blev konstnär och var bland annat representerad på ett par av Konstakademins utställningar. Vid sidan av sitt konstnärskap drev hon också en "ritskola för unga fruntimmer" under några år i början av 1850-talet. När hon startade sin fotografiverksamhet fanns det bara omkring sex andra fotografer i Stockholm och hennes ateljé låg på en bra adress så till att börja med var det nog en god affär. Men hyran var hög, 500 riksdaler per år och under de kommande åren skulle massor med nya fotografer etablera sig i huvudstaden. Redan 1861 gav Hedvig upp och sålde rörelsen till August Roesler. Efter Hedvig Söderström finns endast ett fotografi bevarat, ett kolorerat helfigursproträtt av en liten flicka.

Hon fotade hela Malmö

Malmö hade bara en fast fotograf, C M Tullberg, när staden fick sin första kvinnliga fotograf i maj 1860. Det var Hilda Sjölin, som startade sin verksamhet i hemmet på Västergatan 64. Hon lät bygga ett litet hus med glastak på föräldrarnas tomt. Sådana små specialbyggda ateljéer blev för övrigt vanliga i många av landets mindre städer, där det fanns utrymme. I de större städerna inreddes istället ofta ateljéer i vindsutrymmen där de försågs med takfönster för att få största möjliga ljusinsläpp. Hilda Sjölins far var galanterihandlaren J Pehr Sjölin, och modern hette Cecilia Malmborg, dotter till en guldsmed. Hilda föddes som den yngsta av åtta syskon, varav bara tre systrar levde till vuxen ålder. Fadern gick så småningom i konkurs och övergav sin familj. Hilda fick då troligen bidra till försörjningen för hela familjen med sin fotografiverksamhet. Hon blev en välkänd och framgångsrik fotograf i Malmö och dokumenterade flitigt både staden och dess invånare. Hon var den första att fotografera stereoskopiska bilder där. Stereoskopi var en fotografimetod som uppfanns 1838 av engelsmannen Charles Wheatstone och innebär att man tar två något olika bilder av ett motiv, förskjutna någon centimeter i sidled. När man sedan betraktar bilderna samtidigt i ett stereoskop får man ett djupseende – det är alltså ett slags tredimensionella bilder. År 1865 deltog hon i "Utställningen af industri- och slöjdalster" i Malmö och tidningen Snäll-Posten skrev då om henne: "hwars etablissement wunnit sig ett allmänt erkännande för den omsorg, skicklighet och noggrannhet, hwarmed alla arbeten här utföras". Hilda Sjölin verkade som fotograf så vitt man vet fram till 1874. Tio år senare flyttade hon med en av sina systrar till Hörby. På Malmö museer finns flera av hennes bilder bevarade och de finns att se online på Digitalt museum.

Konstnären tog bilder för brödfödan

Wilhelmina Lagerholm föddes i Nikolai församling i Örebro som första barn till lantmätaren Nils F W Lagerholm och hans hustru Anna Elisabet Ekman.
Wilhelminas konstnärliga begåvning upptäcktes tidigt och 1850 fick hon flytta till bekanta i Stockholm och gå målarkurser. Efter två år kom hon in som extraelev vid Konstakademiens högre antikskola i Stockholm. Hon studerade dessutom som privatelev för porträttmålaren Uno Troili. Efter fyra år vid Konstakademin fick hon ett statligt resestipendium på den då stora summan 500 riksdaler och pengarna använde hon till vidareutbildning i Paris. Stipendiet betalades ut två gånger till, så hon kunde stanna i tre år. 1859 kom hon tillbaka till föräldrahemmet och öppnade en ateljé som porträttmålare, men återvände snart till Stockholm där hon umgicks med sina vänner från tiden på Konstakademin.

Man vet inte när hon först kom i kontakt med fotograferingskonsten, kanske redan i Paris eller under denna period i Stockholm. Men 1861 tvingades hon resa tillbaka till Örebro för att ta hand om sin sjuke far. Wilhelmina öppnade då sin ateljé igen – i sina memoarer kallar hon den för "skröplig" – i föräldrarnas trädgård. Där både målade hon i olja och fotograferade porträtt. Hon drev även en ritskola vid sidan. Fotograferandet tycks hon ha gjort mest för att tjäna pengar. I sin självbiografi kallar hon den här perioden för sin "förnedringstid" och omkring 1865 sålde hon rörelsen till fotografen Lina Frankel. Då hade hon hunnit göra cirka tvåtusen glasplåtar som Lina Frankel fick överta så att Wilhelminas gamla kunder skulle kunna få nya kopior gjorda. Efter tre år annonserade Frankel att dessa glasplåtar skulle förstöras – om man ville ha en kopia eller köpa sin glasplåt fick man se till att ordna det nu. Därmed försvann alla gamla negativ. Wilhelmina Lagerholm stannade i föräldrahemmet fram till 1871 när hon som 45-åring bosatte sig på Mäster Samuelsgatan 39 i Stockholm. Där öppnade hon en konstnärsateljé med ett litet sovrum innanför. Hon fortsatte att måla porträtt och gick också över till att måla genrebilder, historiska motiv, som numera finns på flera museer, däribland Nationalmuseum. I det arbetet använde hon sig ofta av fotografier som förlagor till bilderna. När hon dog 1917, 91 år gammal, var Wilhelmina ganska förmögen och efterlämnade 35 000 kronor. En stor samling av hennes fotografier finns på Örebro läns museum tillsammans med målningar, brev, skissböcker och den självbiografi som hon skrev när hon var 76 år gammal.

Kunglig hovfotograf

Bertha Valerius verkade i Stockholm mellan 1862 och 1872. Hon var mycket framgångsrik och tillhörde de fotografer i huvudstaden som tjänade mest. År 1864 blev hon den första kvinnan att utnämnas till kunglig hovfotograf. Bertha föddes 1824 i Stockholm. Hennes far var kansliråd, skald och häradshövding och hette Johan David Valerius. Modern hette Aurora Aurell. En yngre syster till Bertha, Adelaide, blev konstnär och sångerska. Under åren 1849–50 var de båda systrarna antagna som extraelever vid Konst-akademien. Efter skoltiden fick Bertha Valerius ett resestipendium och studerade i Düsseldorf, Dresden och Paris fram till 1857. Det året annonserade hon att hon målade porträtt i sitt hem vid Styckgjutarbacken 13. Tre år senare var hon tillbaka i Paris en tid för att studera vidare och då kom hon i kontakt med fotografikonsten som hon lärde sig. När hon kom tillbaka till Stockholm fick hon flytta in i en fotoateljé som de fotografi-
intresserade makarna Lea och Carl Ahlborn hade inrättat i sitt nybyggda hus på Mäster Samuelsgatan i centrala staden. Bertha annonserade i mars 1862: "Fotografisk Atelier. Undertecknads Atelier öppnas den 15 mars i n:r 51 Mäster Samuelsgata, snedt öfver gården, till höger. BERTHA VALERIUS".

Hennes karriär som fotograf var rekordsnabb och snart fick hon kungligheter som kunder, speciellt de kvinnliga som änkedrottning Josefina, drottning Lovisa och prinsessan Eugénie. Bertha var en av de bäst betalade fotograferna i Stockholm och 1868 lät hon uppföra en ny, stor ateljé i fascionabla Hotel de la Croix på Brunkebergstorg 15. Ateljén och mörkrummet var på tillsammans nittio kvadratmeter och dessutom tillkom fem mindre arbetsrum. Hon hade många anställda och under de bästa åren producerade de mängder med visitporträtt, collagebilder och skämtporträtt och sålde kopior av de kungliga porträtten.
Men under slutet av 1860-talet ökade antalet fotografer explosionsartat i staden och det var inte alls lika lönande som det hade varit i början. 1872 valde Valerius att sälja sin rörelse till en av sina tidigare lärlingar, Selma Jacobsson. Bertha gick tillbaka till måleriet och hade framgång även inom det området, kanske speciellt eftersom hon kunde dra nytta av sina kungliga kontakter. Bertha Valerius var spiritist och medlem av Edelweissförbundet där även den berömda konstnärinnan Hilma af Klint var medlem en period. Under sina sista år skänkte Bertha bort en förmögenhet till välgörande ändamål. Hennes målningar finns på bland annat Nationalmuseum och Uppsala universitet och hennes fotografier i Kungliga bibliotekets och Bernadottebibliotekets samlingar.

Publicerad i Släkthistoria nr 3/2025