Så hittar du dina vallonsläktingar

Kanske har du redan hört ett rykte om att det skulle finnas valloner i din släkt. Börja med att intervjua äldre släktingar om vad de vet. Fråga om de minns några ovanliga namn eller om någon i släkten kommer från trakter där det har funnits järnbruk. Om du redan har släktforskat har du kanske själv stött på franskklingande för- eller efternamn. Är det då i norra Uppland eller på andra platser där det har funnits järnbruk är det en tydlig ledtråd.

Anders Herou berättar att valloner även tidigt förekom i Östergötland, Närke, Sörmland, Värmland och Dalarna – och sedan spred sig till järnbruk på andra platser, till exempel i Norrland och Småland. En del flyttade också till Norge och Finland.

– Att vallonerna rörde sig inom ett begränsat område och till största delen sysslade med järnhantering gör det enklare att finna dem i arkiven. Både för- och efternamn var också speciella – åtminstone i de tidigaste generationerna när man ofta gifte sig inom den egna kretsen. Så småningom försvenskades många av namnen, eller ändrades helt.

Många tror att det finns fysiska kännetecken som knöl i nacken, avsaknaden av örsnibbar, långa tår, gröna ögon och mörkt hår som har med arv från valloner att göra.

– Allt detta är bara skrönor, säger Anders Herou.

Invandringen av valloner skedde 1580–1650, och det är kyrkböckerna som gäller för att hitta dem. Valloner kan gömma sig i vanliga bondsläkter. Om inte de vallonska släktnamnen har överlevt till nutid, eller finns några generationer tillbaka, kan man behöva gå tillbaka till 1600-talet för att finna dem.

Ofta fick söner samma yrke som sin far, och många gånger hade släktingar samma för- och efternamn i flera generationer – så det gäller att vara noga så att man inte blandar ihop dem när man letar i kyrkböckerna. Tänk också på att vallonnamn kan stavas på många olika sätt – särskilt viktigt om du använder dig av register när du söker. När vallonernas barn flyttade kunde nya stavningar uppstå i kyrkböckerna.

En del som kom var av fransk börd och inte valloner. De anställdes mest inom skogshantering. Eftersom de ofta bodde på landsbygden och gifte sig med svenska kvinnor försvenskades de snabbare. Smederna däremot behöll länge sitt vallonska språk och gifte sig med döttrar till andra vallonsmeder. I kyrkböckerna gjordes ofta ingen skillnad utan alla benämndes helt enkelt ”fransos”.

– Dopvittnen och faddrar kan ge ledtrådar till släktskap med valloner, eftersom de ofta var nära anhöriga till föräldrarna. Bouppteckningar är också bra att titta i, tipsar Anders Herou.

Alla smeder var inte valloner – ännu fler var från Tyskland, och många svenskar arbetade också i smedjorna. Om du tror att en släkting kan ha arbetat vid ett järnbruk kan du kontrollera om han var vallon i släktdatabasen Vallon 6. Den säljs av Sällskapet Vallonättlingar och finns även tillgänglig hos vissa bibliotek och släktforskarföreningar. Det är ett usb-minne med 155 vallonsläkter och 142 000 personnamn, även ingifta.

Vallon 6 innehåller personregister och ortsregister samt listor på de tidigast kända inom släkterna. Den innehåller också material med historisk bakgrund om värvningen, bruksöversikt, järnhantering, invandrarnas hemorter och andra ämnen. Mycket om valloninvandrarna är redan utforskat och publicerat, så man kan ofta få mycket serverat – om man bara har hittat en första väg in.

Förutom Vallon 6 finns till exempel böckerna Nordisk vallongenealogi av Kjell Lindblom med dokumentation av de tidiga generationerna. Missa inte heller släktutredningarna på Vallonättlingarnas hemsida.

Yrkesskickliga valloner till de svenska bruken kontrakterades i Sedan i nuvarande norra Frankrike och i Liège i nuvarande Vallonien i Belgien. Då fanns inte Belgien, utan Vallonien var en del av Spanska Nederländerna. Ett nätverk av värvningsagenter byggdes upp på plats och lockade till exempel med tio års skattefrihet, löfte om att ej mönstras ut till soldat, religionsfrihet och betald hemresa för hela familjen om de ville återvända efter anställningsperioden.

Smeddatabasen med runt 320 000 namn säljs av Föreningen för smedsläktforskning. Den ges ut på cd och usb och innehåller uppgifter om smeder och deras släkter, och en del av dem är valloner.

I bruksarkiven finns information om livet på bruken. De kan innehålla listor på anställda, räkenskaper, brev, kartor och anställningskontrakt. I avräkningsboken finns de anställdas löner och skulder. Där kan man även se vilket arbete de har utfört och vilka varor de tagit ut som en del av lönen. Det fanns ungefär trehundra järnbruk i Sverige och Finland. En del handlingar som har bevarats finns på Riksarkivet. Leufsta bruksarkiv i Lövstabruk hade bruksarkiv från Lövsta, Österby, Gimobruk och andra norduppländska järnbruk. De har nu lagt ned men men samtliga Arkivbildare har överförts till Riksarkivets filial i Uppsala (Landsarkivet). Du kan också testa att söka i NAD, Nationella Arkivdatabasen.

På släktforskningssidor som Ancestry, My Heritage och Geni kan du söka på vallonska namn. Genom att googla hittar man privata släktträd och utredningar. Det finns Facebooksidor om valloner och på Rötters anbytarforum finns särskilda smed- och vallonforum.

På Belgiska riksarkivets hemsida finns kyrkböcker från 1500-talet och framåt gratis tillgängliga, men registrering krävs. De innehåller födda, vigda och döda på samma sätt som i Sverige, och är indelade i provinser och församlingar. Övergripande information finns på engelska och till en del böcker finns personregister.

Mantalslängder, jordeböcker, landskapshandlingar, Krigsarkivets roterings- och utskrivningslängder samt domböcker för bruken är ytterligare handlingar som kan ge värdefulla pusselbitar till att hitta vallonerna.