Hitta vallonerna i släkten!

Under perioden 1580–1650 värvades ett antal utländska bruks -och skogsarbetare för arbete i Sverige.

Arbetskraften hämtades från furstendömet Sedan i nuvarande norra Frankrike, furstbiskopsdömet Liège i nuvarande Vallonien i Belgien, och från Spanska Nederländerna.

Agenter anställda av de vallonska affärsmännen och brukspatronerna Wellam de Besche och Louis De Geer skötte rekryteringen. Kontrakt med värvade arbetare upprättades i städerna Sedan och Liège.

I avtalen antecknades uppgifter om bland annat yrke, lön och kontraktstid för arbetaren, och vilka bestraffningar som skulle ges om denne bröt kontraktet. Ibland noterades uppgifter om arbetarens hemort.

Utskeppningshamn för resan till Sverige var alltid Amsterdam, och där upprättades ibland nya kontrakt när de värvade arbetarna kom dit för avresa.

Kontrakten finns i dag i original på Riksarkivet, men går också att hitta digitaliserade på Vallonkontraktskivan som ges ut av Sällskapet Vallonättlingar. Handlingarna utgör en viktig grund i all vallonforskning.

För en del av dem som värvades till Sverige finns bara kontrakten från Amsterdam kvar. I dessa finns hemorter oftast inte angivna och därmed går det inte att spåra varifrån arbetarna ursprungligen kom.

Tillverkade vapen

Migranterna anställdes efter ankomsten till Sverige, under den tidiga invandringsperioden 1580–1625, vid olika faktorier (verkstäder för handeldvapen) och styckebruk (kanongjuterier).

Sådana fanns i Östergötland, Sörmland och Värmland och där tillverkades vapen som musköter och kanoner av hög kvalitet för den svenska armén.

Från mitten av 1620-talet och framåt kom de utländska arbetarna istället främst att anställas vid olika järnbruk och hammarsmedjor – främst i norra Uppland – för tillverkning av högkvalitativt stångjärn som var en viktig exportprodukt.

Ungefär 800 arbetare värvades till Sverige under hela den aktuella perioden.

Man räknar med att cirka tjugo procent av arbetarna återvände till sina hemländer efter kontraktstidens utgång. Resten stannade alltså kvar och har fått en ansenlig mängd ättlingar.

Vallonforska steg för steg

Valloner kan både vara lättfunna och svårhittade beroende på i vilken socken eller landsdel man letar efter släktingar.

Ofta är det betydligt lättare att få napp i de norduppländska socknarna än i många andra delar av landet – närheten till järnbruk har ju stor betydelse.

Det är inte helt enkelt att göra en steg för steg-guide till hur man söker en vallon i släkten, men det finns en del grundläggande knep att ta till.

Generellt är det dock traditionellt gediget släktforskararbete som gäller, alltså att man studerar födelse-, vigsel- och dödböcker, samt husförhörslängder.

Namn försvenskades

Börja med att intervjua äldre släktingar. Fråga om det finns märkliga eller ovanliga släktnamn eller om man känner till om någon i släkten kommer från trakter där det funnits järnbruk. Man kan också ha hjälp av ovanliga förnamn.

Sällskapet Vallonättlingar uppskattar antalet järnbruk i Sverige och Finland där valloner har arbetat till cirka 300.

Skogsarbetarna och kolarna bodde i regel utanför järnbruken och deras släktnamn försvenskades tidigt. Redan efter någon generation kunde de ursprungliga släktnamnen ha gått förlorade.

Det innebär att man som släktforskare måste ta hjälp av mantalslängder och jordeböcker för att ha någon chans att finna dem, eftersom kyrkböcker i allmänhet inte finns från första hälften av 1600-talet.

Valloner gifte sig med valloner

De som däremot bodde vid något järnbruk, särskilt vallonbruken i Uppland, behöll sina släktnamn längre och här ser vi också att vallonerna i hög utsträckning gifte in sig i varandras släkter långt in på 1700-talet.

På det sättet bevarade man yrkeshemligheter och en kontinuitet i smedshierarkin vid hammarsmedjorna.

Mästersmederna rekryterade enbart smeder ur den egna folkgruppen under de första generationerna och då oftast sina egna söner, svärsöner eller andra nära släktingar.

Faktorer som ökar sannolikheten

Om det vallonska familjenamnet inte direkt framgår av arkivhandlingarna kan man ändå fastställa ett slags sannolikhet för att en viss individ är vallon.

Om alla faktorerna dopnamn, yrke, plats och tid sammanfaller och indikerar att personen är värvad arbetare från norra Frankrike eller södra Nederländerna så stämmer det troligtvis.

Enligt en roteringslängd för Julita bruk år 1635 finns till exempel en Sebastian masmästare i tjänst. Sannolikheten är alltså hög att det är en ”fransos” (samlingsnamnet på 1600-talet för vad vi i Sverige i dag kallar valloner).

Kontrollera med Vallonskivan

Om du misstänker att en ana till dig har arbetat vid ett järnbruk bör du kontrollera det mot Vallonskivan som finns att köpa från Sällskapet Vallon­ättlingar.

Den innehåller uppgifter om nära 120 vallonska släkter och närmare 120 000 personer (födda fram till 1913). Här går det att söka både på släktnamn och orter.

FÅ FLER FORSKARTIPS I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

För att se vid vilka järnbruk valloner har arbetat kan man studera Vallonkontraktskivan.

På den finns dessutom alla de kontrakt som har översatts från originalspråket till svenska, och i en tabell går det att se hemorter för en del arbetare, vilket är spännande information!

Smeddatabas och dopvittnen

• En viktig källa är Smeddatabasen, tidigare kallad Smedskivan, utgiven av Föreningen för smedsläktsforskning. Den innehåller, som namnet skvallrar om, uppgifter om smeder och deras släkter. Databasen innehåller en hel del valloner, även om det inte rör sig om det stora flertalet.
• Mantalslängder kan också ge värdefulla bidrag i släktforskningen. På 1640-talet gjordes ofta separata listor över ”fransoser” vid vallonbruken. (”Fransoser” avsåg då alla rekryterade arbetare som talade franska eller ett språk som liknade franska.)
• Bouppteckningar kan ibland avslöja valloner. Någon av de närmaste arvsberättigade släktingarna kan ha vallonska rötter.
• Dopvittnen och faddrar i födelseböckerna kan ge ledtrådar till släktskap med valloner. Det var oftast nära anhöriga till föräldrarna som blev faddrar.
• Ett annat tips är att söka och diskutera i vallonsläktsforum som finns på Anbytarforum.
• Man kan också hitta intressanta uppgifter i Kjell Lindbloms senaste böcker Nordisk Vallongenealogi 1580-1750, del I och II. Här presenteras utförliga tabeller över ett stort antal olika släkter.

Rekryteringsort + dialekt = härkomst

Genom att studera rekryteringskontrakt kan man se var en invandrad anfader kom ifrån. Översatta kontrakt finns på Vallonkontraktskivan.

Man kan sedan jämföra kontrakts­orten med historiska dialektkartor, och sluta sig till om ens ana var fransman eller vallon utifrån vilken dialekt som talades på hans eller hennes hemort.

Ibland saknas uppgifter om hemort. Då kan man utifrån yrkestillhörighet få en sannolikhet för var anfadern hade sina rötter.

Kolare och skogshuggare verkar i hög grad ha varit fransmän, medan smederna oftast verkar ha varit valloner.

Om släktforskaren har riktig otur så saknas både hemort och yrkestitel, då kan man inte dra några slutsatser alls.

Publicerad i Släkthistoria 7/2016