Myten om vallonerna
Att härstamma från vallonerna är snudd på lika fint som att vara adlig. Men så var det inte innan vallonmyten tog form för drygt hundra år sedan.
De skickliga vallonsmederna lät sina yrkeshemligheter gå i arv i generationer. Detta foto från 1953 visar vallonska kopparslagare i Gamla stan, Stockholm.
Min morfar jobbade i gjuteriet. Han var mörk, blev lätt solbränd och redan i maj var han brun som en pepparkaka. Det är för att han härstammade från vallonerna.
Så lyder historien i vår släkt. Liknande berättelser finns i var och varannan familj. Vi vill så innerligt gärna vara valloner.
Vallonerna är arbetarklassens adel. En droppe vallonblod väger tyngre än generationers floder av simpelt bondeblod. Mörkt hår i släkten ses av många som ett tecken på ädlaste härstamning ända från det tidiga 1600-talets Vallonien, då Sverige lockade hit ett tusental smeder och andra arbetare till järnbruken. Smeder bland anorna betraktas som ett lika säkert tecken.
"Man ska vara försiktig"
– Det är häftigt att folk håller på och forskar, att de bryr sig och tycker historia är viktigt. Men man ska vara försiktig, det kan genereras myter som sedan sprids. Och då måste jag skrika ganska högt för att överrösta dem, säger Göran Rydén, professor i ekonomisk historia vid Institutet för bostads- och urbanforskning vid Uppsala universitet.
Han forskar om den svenska järnhanteringen genom tiderna och har fördjupat sig bland annat i vallonernas historia ur ett socioekonomiskt perspektiv. Ingen annan svensk forskare vet mer om vallonerna och deras smide.
– Orden ”vallonsmed” och ”tysksmed” betecknar vilken teknik de använde. De behövde inte vara därifrån, det är tekniker som användes i hela Europa. Vallonsmide användes bland annat vid de så kallade vallonbruken i Uppland. De flesta smeder där var valloner, men det kan mycket väl finnas svenskar bland dem också, säger Göran Rydén.
Tog fart under Gustav Vasa
Järnhanteringen har mycket gamla anor i Sverige, men det var först med Gustav Vasa och framförallt under stormaktstiden som näringen började utvecklas ekonomiskt och bli en storindustri. Efterfrågan på kapital, tekniskt kunnande och arbetskraft var stor. Gustav Vasa började ta in tyska smeder och med dem det så kallade tysksmidet. Sedan kom vallonerna.
De första dök upp redan i slutet av 1500-talet, många av dem för att arbeta för brukspatron Willem de Besche, som arrenderade Finspångs bruk. Han var själv född i Vallonien. Östergötland blev alltså vallonsmidets första fäste, även om det senare kom att starkt förknippas med Uppland.
Vallonsmeder i arbete vid Finspångs kanongjuteri, där masugnen ses till höger. På gårdsplanen ligger några leveransklara kanoner, och i bakgrunden ses Finspångs slott.
Från Ardennerna
Vallonien var en franskspråkig industriregion med gruvor och metallutvinning. I bergstrakterna Ardennerna fanns gott om malm, skog och vattenkraft, samma tillgångar som i Sverige. Men arbetslösheten var stor och där kom den expanderande svenska järnhanteringen in i bilden.
Willem de Besche tog hjälp av landsmannen Louis De Geer, som var handels- och finansman i Amsterdam. Tillsammans tog de även arrende på Österby, Lövsta och Gimo i Uppland. Det är nu den stora vågen kommer, med ungefär tusen familjer. Men långt ifrån alla var smeder.
– Vallonerna kan grovt delas upp i två ungefär lika stora grupper: En var smeder och andra som arbetade i järnproduktionen, den andra var olika typer av bruks- och skogsarbetare. Det finns också en mindre grupp med administrativ personal och liknande, säger Ulf Berggren som är en av grundarna av Föreningen för smedsläktsforskning och författare till bland annat boken Smedforska.
Alla skickliga smeder var inte heller valloner. Berggren räknar med att var tionde smed var vallon, ungefär lika stor andel var tyskar och resten svenskar. Det är en uppskattning ut-ifrån smedsläkternas familjenamn.
– Vi tror att alla som jobbade inom järnhanteringen var valloner för att de är så lätta att särskilja. Men de är inte bara valloner, inte ens alla masmästare och mästersmeder. I Bergslagen fanns skickliga smeder, men de hette kanske Hammargren och inte Pierrot eller Bovie, säger Göran Rydén.
Kan vara tyskar
Att vallonerna stack ut berodde på flera faktorer. Deras främmande ursprung med namn svåra att uttala för svenskarna är förstås en uppenbar orsak. Namnen förvrängdes ofta, ibland till oigenkännlighet, i kyrkböcker och bruksrullor.
Detsamma hände tyska smeder, vilket bidrar till att släktforskare gärna ser valloner så fort märkliga namn dyker upp. Men så behöver det inte alls vara.
Ulf Berggren nämner namnet Silja som exempel.
– Det kommer från en tysk smed, Siliacus Gerich. Hans son blev en Siliacsson, vilket han förkortade till Silja. Men en gren av släkten kallade sig sedan Siljard, och det låter ju väldigt franskt.
Att tysksmederna inte är lika tydliga som grupp fast de var minst lika många beror på att de kom under en längre tidsperiod och till många olika platser, de var inte så koncentrerade som vallonerna. Här finns namn som Gropp och Knippel (eller Knöppel) i Hedemora och Stockhaus i Färna.
120 vallonsläkter kvar med namn
Inte ens prästerna kunde franska eller tyska, så namnen kunde skrivas ned lite hursomhelst. När vallonernas barn flyttade kunde flera olika stavningar etableras på olika håll. Efter några generationer är floran av stavningar ganska frodig. Efter flera hundra år har få släkter kvar sina namn. Av cirka fyrahundra släkter som kom in finns i dag ungefär hundratjugo kvar med namn.
Vallonernas särställning byggde framför allt på deras hantverksskicklighet, som de gärna behöll inom sin grupp. Det skiljer dem inte från andra hantverkare, men när man ser till att gifta bort sina döttrar med kollegors söner eller tvärtom blir gruppen mer sluten. Så var det i början, men genom årens lopp kom den att öppnas alltmer när kunnandet spreds och även svenska smeder och deras svenner fick gifta in sig.
Vad skickligheten bestod i vet ingen med säkerhet i dag. Smidesmetoden lär ha använts sista gången 1947 och den siste vallonsmeden, Hasse Gille från Österbybruk, gick ur tiden 2012. Han var smed i fjortonde generationen, men även nyckelharpsbyggare och riksspelman.
Exakt vari vallonsmedernas yrkesskicklighet bestod är en av de frågor Göran Rydén skulle vilja ha svar på.
– Hur traderades yrkeskunskapen i en vallonsmedja, vad var det mästaren lärde sina gesäller? Kunde han lära sin son mer än han lärde en gesäll med svenskt namn? Exakt hur de gjorde vet man inte. De hade två härdar, en smälthärd och en räckhärd, och så hamrade de mellan.
Vallonjärnet var hårdare
Vallonjärnet var dyrare att framställa, det gick åt både mer personal och mer kol. Men det gav ett renare, hårdare järn, som användes framförallt för tillverkning av verktyg.
Det är alltså inte primärt trettioåriga kriget som låg bakom expansionen och efterfrågan på svenskt järn. Det exklusiva vallonjärnet gick på export för stora summor och blev till eggar på stämjärn, knivar, yxor, liar och andra verktyg.
Vart det tog vägen under 1600--talet vet dock ingen, enligt Rydén. Att det gick till Sheffield i England är en betydligt senare historia. Först på 1700-talet expanderade den brittiska stålindustrin och före 1720 fanns inget vallonjärn i Sheffield, enligt Rydéns forskning.
Ett viktigt användningsområde var till spadar och hackor. Där kom vallon-järnet i mitten av 1800-talet in i ett helt annat sammanhang.
Hasse Gille (1931–2012) var vallonsmed i fjortonde generationen. Här ses han 2006 i Österbybruks smedja.
Blev stål i Storbritannien
– Järnet från Uppland blev stål i Storbritannien som i ganska stor utsträckning användes för att göra skarpa verktyg, som spadar och hackor. Det skeppades till kolonierna och sattes i händerna på slavar.
– Volymerna var ganska små, men det var varor som gick direkt in i den brittiska slavekonomin, berättar Rydén, som skrivit om detta i boken Baltic Iron in the Atlantic World.
I mitten av 1800-talet fasades vallonsmidet mer eller mindre ut när Lancashireprocessen infördes och järnframställningen övergick till stålproduktion. Råvaran utnyttjades mer effektivt än i vallonsmidet, som behövde mycket träkol och arbete. Varje kilo järn krävde många mantimmar, varför volymerna aldrig blev stora. Det var specialjärn till nischade marknader.
I takt med att vallonsmedernas led glesades ut och vallonbrukens betydelse minskade steg deras status. I slutet av 1800-talet togs vallonerna fram som ett föredöme av den unga arbetarrörelsen.
Brukspatronen
När vallonbruken byggdes var de ensamma i sitt slag, unika i sin struktur med den spikraka bruksgatan flankerad av prydliga kontor och bostäder, vackra parker och en ståtlig herrgård istället för det gamla gyttret med små smedjor, skjul och stugor.
Över allt tronade patriarken, en välvillig brukspatron som var mån om sina arbetare och sörjde för dem från vaggan till graven.
Det var då, på sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, som vallonen blev en idealfigur.
– Den tidiga arbetarrörelsen var mån om att motverka den traditionella bilden av arbetaren som söp och inte kom till jobbet på måndagar. De vallonska arbetarna sågs alltid som mer disciplinerade, skickligare och möjligen bättre. De tog ansvar för sitt arbete och sitt eget liv. Det blev en viktig del av metallarbetarnas yrkesidentifikation, säger Göran Rydén som förklaring till särställningen.
Österbybruk i Uppland har anor från 1400-talet. Under Louis De Geers ledning på 1600-talet etablerades det som ett betydande vallonbruk. I den välbevarade bruksmiljön återfinns bland annat Sveriges äldsta vallonsmedja.
Myten lever sitt eget liv
Och därifrån löper spåren vidare till i dag, då ingen längre har personliga erfarenheter av vallonsmide och vallonernas liv. För hundra år sedan fanns gamla kvar som kunde berätta, i dag har vallonerna frikopplats till en myt som lever sitt eget liv. Att vara av vallonsläkt är bra, även om vallonerna bara utgör en promille av ens förfäder.
Sällskapet Vallonättlingar får många förfrågningar från släktforskare som vill veta mer.
– Valloner är något som det snackas mycket om i släkter: ”Min farmor sade alltid att vi är av vallonsläkt.” Sådana frågor får vi flera gånger i veckan. En del hoppas att vi bara ska rulla upp deras anträd, säger föreningens ordförande Anders Herou.
– Ibland kan det vara det som triggar dem att börja släktforska.
Sällskapet har en databas med 120 000 namn på vallonättlingar, som säljs på DVD. Där ingår även ingifta.
Att uppskatta antalet vallonättlingar i dag är svårt. Det har tidigare talats om över 100 000, men det är sannolikt en underskattning och siffran en miljon har nämnts. Men den anser Anders Herou är för hög. Flera hundra tusen är dock högst troligt.
Stort intresse
Föreningen för smedsläktsforskning har också en databas på dvd som innehåller 250 000 namn, inklusive anhöriga och ingifta.
Jämför man med vallonskivan framstår det då att vallonernas ättlingar utgör nära hälften av alla smedsättlingar. Men det är en grov överskattning, som visar på det stora intresset att forska på just valloner snarare än svenska eller tyska smeder.
Sällskapet Vallonättlingar har i dag drygt ettusen medlemmar, vilket är dubbelt så många som för femton år sedan. Förklaringen är det allmänt ökande intresset för släktforskning
i takt med att allt mer material görs tillgängligt via nätet, snarare än att intresset för just valloner ökat. Det har alltid varit högt.
– Vallonerna byggde väldigt fina samhällen med struktur och samhällsfunktioner, en industri med bättre kvalitet än man hade tidigare. De byggde upp något som inte fanns i Sverige, säger Anders Herou.
Min morfar då, var han av vallonsläkt? Nej, inte en enda vallon har jag hittat bland hans anor. Däremot finns på min mormors sidor ett antal valloner från Gysinge, som också var ett vallonbruk. Tyska smeder finns också. Myten om min morfars härkomst bygger på att han var mörk och jobbade i gjuteriet på bruket i Surahammar. Men det var inget vallonbruk.
Fakta: Kända vallonsläkter i Sverige
Här är några av de mer kända vallonska släkterna som i dag finns i Sverige: Anjou, Bonnevier, Bovin (Boveng), De Besche, De Geer, Douhan, Drougge, Dubois, Gevert, Gilljam (Guillaume), Gofin (Gauffin), Herou, Hubinet (Hübinette), Mineur, Pira, Pouset (Pousette), Qvarfordt, Roos, Öhman.
Från början fanns cirka fyrahundra vallonsläkter representerade i Sverige, men ungefär var femte vallon i den stora vågen på 1620-talet flyttade hem igen. I dag finns ungefär 120 vallonsläkter kvar, även om många svenskar har vallonblod från betydligt fler släkter. Flera hundra tusen svenskar kan i dag räkna släktskap med vallonerna.
