Fler tyska än vallonska smeder i Sveriges järnbruk

Vallonerna är mer kända, men de tyska smederna var minst lika duktiga hantverkare. Om man jämför släktnamnen bland smederna märker man också att det fanns fler tyska smeder än valloner. Exakt hur många de var är svårt att säga, men av de cirka 3 600 smedsläktsnamn som är kända idag är omkring 15 procent tyskklingande, vilket tyder på att det handlar om någonstans mellan 500 och 600 tyska smedsläkter jämfört med de cirka 400 vallonska släkterna.

En skillnad mellan den vallonska och den tyska historien av invandring till Sverige är att många valloner kom under en begränsad tid, medan tyskarna kom i mindre grupper under en betydligt längre tidsrymd. Den tidigaste invandringen av tyskar till bergshanteringen gällde dock enbart administrativ personal. Det fanns heller ingen större anledning att importera tyska smeder under medeltiden, eftersom man då använde olika sorters malm i Sverige och Tyskland. Tyska smeder hade då inte rätt slags kunskap för att hantera svensk malm.

Gustav Vasa rekryterade tyskar

Men under Gustav Vasas tid satte rekryteringen av tyska smeder igång. Vid slutet av 1520-talet hade flera börjat arbeta här och omkring 1533 inledde Gustav Vasa ett försök att få hit tyska smältare. Det tog dock några år, vilket framgår av brev från kungen till en ung student som sänts ut för att försöka värva yrkeskunniga tyskar.

Efter en försöksperiod kom sedan tysksmidet igång på allvar. Speciellt betydelsefull blev den tyske yrkesmannen Markus Klingensten som i Sverige endast kallades Markus Hammarsmed. Han blev befallningsman över kronans smedjor och var knuten till åtskilliga av de hammarsmedjor som anlades vid denna tid.

Hertig Karls värvningsresa

Invandringen fortsatte sedan under 1600-talet då ny­blivne kungen Karl IX började importera tyska smeder. Redan som hertig Karl hade han investerat i järntillverkning och både tagit över befintliga anläggningar och anlagt nya bruk. På hösten 1607 sände han sedan ut vallonen Willem de Besche och tyskarna Conrad Bildstein och Hans Winskänk på en rekryteringsresa till Tyskland. Den pågick från oktober 1607 till våren 1608 och är den första kända organiserade värvningsresan för svensk järnproduktion.

MER OM LIVET FÖRR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

Antagligen bidrog också 1604 års förbud mot export av det så kallade osmundjärnet till att fler tyska smeder flyttade hit. Osmundsmide innebar att bearbetningen skedde gradvis med blåsbälgar som sänkte kolhalten. Bakgrunden till förbudet var att kungen och hans rådgivare ville att vidareförädlingen till stångjärn skulle ske inom Sverige.

Ökad vapenproduktion

Den svenska järnproduktionen ökade också kraftigt i samband med trettioåriga kriget, åren 1618–48. Den ständigt växande vapenproduktionen ledde till ett ökat behov av järn som framför­allt producerades i Södermanland på grund av närheten till gruvor med lämplig malm.

Kriget medförde dessutom stora svårigheter att hålla igång produktionen i de områden i Europa där strider pågick, vilket också drev många smeder att flytta norrut. Bland annat värvades mot slutet av detta krig tyska smeder direkt från Tyskland av den tyske entreprenören Henrik Lohe.

Dessutom uttryckte Axel Oxenstierna att han ville se en inflyttning av alla smeder från Danzig och Lübeck. Efter kriget minskade behovet av järn, varvid åtskilliga bruk med anknytning till vapenindustrin lades ner, vilket för en tid minskade behovet av att importera tyska smeder.

Kom till mitten av 1700-talet

Snart återupptogs dock rekryteringen från tysktalande områden och smeder fortsatte sedan att flytta hit under många år. På de svenska järnbruken hade man behov av dem och deras kunskaper och värvade dem aktivt ända tills man vid mitten av 1700-talet kunde försörja järnhanteringen med smeder upplärda i Sverige.

Järnbruken ägnade sig främst åt att omvandla tackjärn (järnmalm i tackor som renats i masugn från andra bergarter) till smidbart järn. Den metod som blev känd som "tysksmide” bestod av att tackjärnet smältes och färskades på en enda härd. Färskning innebar att man tog bort kolet i järnet och för detta använde tyskarna den moderna tekniken att hetta upp järnet under tillförsel av syre. Tysksmedjorna var större och effektivare än de gamla svenska hammar­smedjorna. Vid tysksmide hade man enbart mästare, mästersvenner, lärdrängar (smedsdrängar) och kolpojkar, med åtminstone en mästare per hammare.

Vallonsmide med två härdar

Vallonerna införde sedan vallonsmidet i Sverige, med två olika härdar och mer differentierade arbetsuppgifter, men det kom nästan enbart att användas i Uppland trots att man där förmodligen producerade världens bästa järn. Av allt att döma var det den manganhaltiga Dannemoramalmen som gav ett så bra resultat vid de uppländska bruken där vallonerna arbetade. Vallonsmidet verkar aldrig ha utgjort mer än 15 procent av smidet i Sverige. Tysksmidet fortsatte alltså att vara helt dominerande fram till industrialiseringen på 1800-talet.

De tyska smederna dominerade också vid manufakturerna, som började anläggas i slutet av 1600-talet och bland annat fanns i Arboga och Eskilstuna. Vid en manufaktursmedja tillverkades olika järnprodukter, såsom skruvar, muttrar, spadar, kniv- och sågblad.

Stor yrkesstolthet

Smederna hade generellt en stor yrkesstolthet och självkänsla. De ansåg sig ha en mycket högre social status än jordbruksbefolkningen. De var ju de viktigaste länkarna vid järnbruken, vilket man också förstår av bruksarkivens handlingar, där de brukar komma först i personallistorna. De kallades ”träskoadeln” eftersom de ofta var lika stolta som adelsmän, men var tvungna att arbeta i träskor på grund av värmen på arbetsplatsen.

Ändå är det endast vallonerna som i historien har fått ett gott rykte, till exempel genom att folk brukar framhålla sin vallonska härstamning. Vallonernas höga status verkar ha uppstått i samband med industrialiseringen, då de framhölls som föregångare med sina goda kunskaper. Deras eftermäle är så positivt att det är väldigt vanligt med muntliga traditioner om vallonhärstamning utan att det finns någon täckning i kyrkböckerna.

Förmodligen grundar sig berättelserna ofta på sådant som att man har smeder i släkten eller ett mörkt utseende – detta trots att vallonerna knappast skilde sig från svenskarna utseendemässigt. Smederna bland förfäderna kan ofta istället visa sig vara tyskar, eller vanliga svenskar, vilket de allra flesta smederna var.

Köhler tidigt till Sverige

Tyska smeder fanns framförallt i Södermanland, Närke och Västmanland, samt i delar av Dalarna. En av de tidigaste släkterna som kom till Sverige var släkten Köhler. Namnet är tyskt och redan 1553 fanns formsmeden Hans Köhler i ”Saleberget”, det vill säga Sala silvergruva. Släkten verkar ha hållit sig kvar där ett tag, eftersom det finns en namne där 1627 och åtminstone ett antal år framåt. Vid samma tid dyker släkten upp i Risinge i Östergötland genom hammarsmedsmästaren Valentin Valentinsson Köhler.

Så tidigt brukar det, som i detta fall, vara svårt att hitta varifrån i Tyskland släkten har sitt ursprung. Man vet dock att det på 1580-talet kom många tyskar inflyttande från trakten av staden Münster i Westfalen. Det kan också gälla stamfadern för en annan släkt, Hans Stockhaus, som flyttade hit 1582. Hans son och sonson var betydelsefulla för Örebro gevärsfaktori, då de var plåtsmeder och tillverkade rörplåtar.

Ungerecht och Hülphers

Senare framgår det ofta klart och tydligt var smeden kom ifrån. För släkten Ungerecht, som höll till i ”Smestan” Eskilstuna i många generationer, framgick det tack vare att gesällbrevet för inflyttaren, sylsmeden Vincent Ungerecht, finns bevarat. Det förvaras på Uppsala universitetsbibliotek, Carolina Rediviva, och där framgår att det utfärdades 1660 i staden Schmal­kalden i Thüringen.

Även släkten Hülphers, som anlände till Nyköping tidigare på 1600-talet, kom närmast från Schmalkalden. I det fallet framgick det av ett brev från inflyttaren, stålsmeden Reinhold Hilphert, som förvaras i Riksarkivets brevsamling i Marieberg. Han lär dock vara född i Hilpertshausen i Sachsen-Coburg.

Även släkten Vieweg kom från Sachsen. Stamfadern, stålsmeden Gottfried Vieweg, anlände 1753 med hustru och åtta barn till Davidshyttan i Hedemora. Detta framgår
i kyrkböckerna, liksom tyskarnas betydelse eftersom invandringen där nämns under rubriken ”om de förnämsta förändringar”. Där nämns också att det var till en nystartad manufaktur som amiralitetsfiskalen Brock hade värvat fyra tyska familjer med totalt 30 personer. I ett privilegiebrev från samma år framgår också att han införskaffat blecksmeder från Sachsen ”med mycken kostnad och besvär”.

Släkten Mähler smider fortfarande

För de släkter som kom i slutet av den tyska smedinvandringsepoken, vid 1700-talets mitt, framgår ofta ursprunget just i kyrkböckerna. Exempelvis gäller det släkten Mähler, som 1749 kom hit från Solingen i Westfalen. Denna släkt är också intressant i och med att släkten fortfarande idkar smide i Ångermanland.

Redan stamfadern, Carl Friedrich Christian Mähler, slog sig ned i detta landskap, i Sollefteå där han var stålsmedsmästare vid ortens bruk. Sedan går en rak linje via sonen Johan Vilhelm Adolf, som också var stålsmed vid samma bruk, till dagens smidande Mähler, som främst håller till i Forsmo. Det finns också en livaktig släktförening för Mählers ättlingar som även har gett ut en släktbok i ett par olika upplagor.

Luriga släktnamn

Släktnamnet kan som sagt ofta avslöja det tyska ursprunget, men det finns också lurigare fall. Skönberg låter ju till exempel ganska svenskt, men i detta fall var det ursprungligen ett förnamn. Hammarsmeden Skönberg Hermanssons söner hette först Skönbergsson, men namnet förkortades sedan till Skönberg. Själv var han son till mästersmeden Herman Sicken från Westfalen, så det tyska namnet var alltså ett helt annat.

Släkten Silja är ett annat intressant exempel. Namnet skrevs ibland Siljard och med ett så franskklingande namn är det fullt naturligt att anta att det är en vallonsläkt. Namnet var dock från början det tyska Gerich. Stamfadern för denna gren av släkten var hammarsmedsmästaren Siliakus Gerich och hans son kallades Silliaksson, vilket senare förkortades till Silja som även blev Siljard. Det är med andra ord inte konstigt att tysk härstamning ibland missförståtts som vallonsk!

Det kan alltså vara svårt att avgöra om en smedsläkt har tyskt eller vallonskt ursprung. Om man inte finner beviset i någon källa av eller om smeden kan tyska förnamn ge vägledning.

Tyska smeder i skrå

De tyska smederna påverkade också annat än själva produktionsmetoderna. Att smederna vid bruken blev ett skrå trots att de inte arbetade i någon stad torde till exempel ha berott på inflytande från de många tyska smederna. Det var nämligen vanligt med smedskrån vid de tyska bruken. Det var också så att smederna inte utgjorde ett skrå vid de svenska vallonbruken utan där hade man en annan organisation. De tyska smedernas betydelse för svensk järnhantering har följaktligen varit väl så stor som vallonernas.

Publicerad i Släkthistoria 2/2020