Från svensk till amerikan

Den första större vågen av svenska Amerika-emigranter kom under 1840-talet. De allra flesta var då bönder och lantarbetare som utvandrade i sammanhållna grupper och slog sig ner i områden som den amerikanska staten nyligen hade erövrat från ursprungsbefolkningen, främst Iowa och västra Illinois, men även Texas och Wisconsin.
I sann nybyggaranda gjorde de marken odlingsbar, uppförde hus och byggnader, stängslade in ägorna och skaffade djur att sköta. Grannarna bestod nästan uteslutande av andra svenskar, norrmän eller kanske tyskar som hade kommit dit ungefär samtidigt. Med tiden fylldes bygden på med fler släktingar och bekanta hemifrån. Någon existerande kultur att anpassa sig till fanns inte riktigt, och de små pionjärsamhällen som växte fram kom istället att påminna om miljöerna hemma i Sverige, med kyrkor och skolor där det hölls gudstjänster och undervisning både på svenska och engelska. Många av de tidigt invandare svenskarna kom att leva sitt liv i USA nästan uteslutande omgivna av landsmän och andra nybyggare.

Just detta är ett genomgående drag för en stor majoritet av de svenska emigranterna – de bosatte sig i särskilda stadsdelar eller på landsbygdsorter där det redan bodde många svenskar. Detta var förstås naturligt, eftersom många hade lockats över av släktingar eller vänner som sedan hjälpte till med allt praktiskt.

Andra invandrargrupper uppvisade samma mönster, något som ju fortfarande är högst påtagligt i städer jorden runt. Integrationen i det nya samhället blev därför fördröjd eller uteblev helt. Att bli amerikan till sätt och levnadsstil var nog heller inte ett uttalat mål för särskilt många av dem som lämnade Sverige under 1800-talet, den starka drivkraften var snarare att skapa ett bättre liv för sig själv och sin familj. Att integreras var visserligen en ofrånkomlig del i den processen, men inget självändamål.

Tidigt fanns det ändå krafter som insåg att svenskarna hade mycket att vinna på att amerikaniseras. Exempel på andra grupper som hade blivit isolerade och marginaliserade utgjorde varnande exempel.

Erik Thosteman, forskare på Ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala universitet, har studerat hur den svenskspråkiga press-en i Chicago arbetade och förändrades under andra halvan av 1800-talet. I dessa tidningar går det att följa diskussioner och debatter om de svenska emigranternas villkor.
– Svenska invandrare bosatte sig gärna nära varandra och det startades snabbt en rad religiösa och sekulära organisationer, säger han. De samlades kring sång, litteratur eller annan bildning med koppling till svensk kultur, och det pågick ständigt debatter i svenskamerikanska tidningar och församlingar om huruvida det svenska språket hindrade eller hjälpte dem att amerikaniseras. Prästerskap och andra ledar-typer såg ofta amerikanisering och medborgarskap som något gott.

En inflytelserik aktör i svenskamerikanska miljöer blev Lutherska Augustanasynoden, ett slags dotterkyrka till Svenska kyrkan, grundad av emigranter. Den undervisade svenskamerikaner i engelska vid sitt läroverk, och dess företrädare argumenterade för att goda språkkunskaper var det enskilt viktigaste för att kunna ta sig fram i samhället. Det faktum att många svenskar i hög utsträckning fortfarande bodde tillsammans med landsmän var en bromsande kraft, menade man.
– Ambitioner att amerikanisera de svenska invandrarna saknades alltså inte, säger Erik Thosteman. Men senare forskning har visat att integrationsprocessen trots allt tog lång tid.

I sammanhanget kan man nämna att drygt en femtedel av de svenska emigranterna som kom till USA från 1870-talet och framåt återvände till Sverige, vilket indikerar att många aldrig riktigt hade haft som ambition att stanna en längre tid i USA.

I början av 1870-talet bodde 100 000 svenskar i USA, men bara två decennier senare hade antalet ökat till en halv miljon, hälften födda i USA av svenska föräldrar. De familjer och sammanhållna grupper som tidigare hade fyllt Amerikabåtarna hade nu ersatts av en strid ström av ensamstående unga män och kvinnor som i huvudsak sökte sig till städerna och den snabbt växande amerikanska industrin.

På fabrikerna och i de tättbefolkade stadskvarteren rådde en annan verklighet jämfört med i svenskkolonierna på landsbygden. Här, där man var omgiven av engelsktalande människor dygnet runt och en lång rad olika etniciteter, var språkkunskaper och god social förmåga en förutsättning för att klara sig.

Integrationen och assimileringen i samhället blev för dessa unga svenska stadsbor – som dessutom hade en fördel av att i hög grad vara läs- och skrivkunniga – därför snabbare och mer naturlig än vad som varit fallet för många tidigare immigranter. Männen sökte ofta arbete i fabriker, vid järnvägen eller som hantverkare, medan kvinnorna till stor del arbetade i textilindustrin eller som tjänsteflickor. Boendet var ofta i ett så kallat Board, en sorts helinackordering med husrum och mat (inte sällan av mycket tveksam kvalitet) tillsammans med andra personer i samma situation, för ett par dollar i veckan.
Utanför arbetet var de olika föreningar och sammanslutningar som hade byggts upp av svenskamerikaner sedan 1840-talet fortfarande viktiga. De många sociala, ekonomiska och religiösa nätverken hade dubbla funktioner. De fungerade som ett stöd och en allmän trygghet för nyanlända svenskar. Men flera av dem arbetade också aktivt för att hitta husrum och arbetstillfällen åt sina landsmän.

Hur djupt inbäddad i det amerikanska samhället man blev som svensk immigrant i USA styrdes alltså av var i landet man hamnade, men också av hur mycket man sökte sig till de svenska gemenskaperna. Språket var en vattendelare – utan grundläggande färdigheter i engelska var det svårt att ta sig in i samhället. Det faktum att svenskar generellt sett var väl sedda, tyder på att de lyckades bättre med den saken än många andra grupper. Att svenskar började komma till USA relativt tidigt är en del av förklaringen – när andra invandrargrupper anlände i större antal hade svenskar trots allt varit en del av det amerikanska samhället i drygt femtio år.

Att svenskarna hade kommit tidigt till USA betydde också att många hade deltagit i det förödande inbördeskriget. När det kriget bröt ut 1861 fanns omkring 18 000 svenskar i USA. Ett par tusen av dem lockades att ta värvning i olika frivilligförband, nästan uteslutande på nordstaternas sida, och var snart inblandade i blodiga strider. Den svenskamerikanska pressen var emot slaveri och propagerade för att de svenska nybyggarna hade ett slags patriotisk plikt att försvara sitt nya land och att det fanns religiösa skäl för att bekämpa slaveriet.

Inbördeskriget pågick i fyra år innan president Lincolns nordstatstrupper segrade. Jämte allt elände och alla förluster hade kriget också inneburit att olika immigrantgrupper, till exempel svenskar, genom att delta som frivilliga på nordstaternas sida hade skapat sympati och gott anseende även för sina landsmän, något som många svenskar skulle ha nytta av i sina kontakter med det amerikanska samhället.
– I slutet av 1800-talet ansågs svenskar ofta vara ”goda” invandrare, säger Erik Thosteman. Under 1890-talet var inflödet från södra och östra Europa stort och diskussionen präglades av en rädsla för den här nya vågen. Den statliga amerikanska invandringskommissionen som undersökte invandringens ekonomiska, sociala
och moraliska effekter gjorde typiskt nog skillnad mellan de nya grupperna och tidigare invandrare, ofta med rasidéer och religion som grund. Den ibland upprörda amerikanska debatten pekade ut vissa grupper som ett allvarligt hot mot det amerikanska samhället, vilket påverkade folkopinionen och ledde fram till olika restriktioner.
– Det rådde sedan tidigare också en stark fientlighet mot kinesiska invandrare som redan 1882 genom Chinese Exclusion Act hindrades från att arbetskraftsinvandra och att bli amerikanska medborgare, säger Erik Thosteman. Svenskar slapp olika restriktioner och negativt socialt tryck och var istället hela tiden välkomna att invandra och söka medborgarskap.

Liksom mot asiaterna fanns det en stark aversion mot öst- och sydeuropéer, och den hade en hel del att göra med religion. Katolska invandrare bemöttes generellt med stor misstänksamhet från den protestantiska majoriteten, medan skandinaver sågs som en del av den ”gamla” invandringen som snabbt och sömlöst kunde integreras. Nordborna ansågs stå närmare den angloamerikanska befolkningen såväl religiöst som ”rasmässigt”, vilket gav stora fördelar i alla möjliga kontakter med samhället.
– Socialdarwinistiska idéer var i ropet och vitt spridda vid det här laget, säger Erik
Thosteman. Den ”nordiska rasen” stod högt i hierarkin, något som också återspeglas i svenskarnas egna diskussioner och åsikter. Inte sällan anammade till exempel den svenska medelklassens tidningar vita amerikaners inställning till rasidéer. Det kom till uttryck i misstänksamhet gentemot andra invandrargrupper. Svenskarnas integration i det amerikanska samhället hade alltså generellt goda förutsättningar att lyckas, även om det ofta var en långdragen och komplicerad process som till viss del skedde på individnivå. Bilden är heller inte entydig.
– Samtidigt som svenska tjänsteflickor var eftertraktade i amerikanska medel- och överklassfamiljer cirkulerade också nidbilder i samhället, säger Erik Thosteman. Karikatyren ”Sweedie”, en dum, blond tjänsteflicka som vägrade att amerikaniseras, var vanlig i amerikanska skämt under 1910-talet, och den kan ses som ett uttryck för ambivalensen i de vita amerikanernas inställning till svenskar. Karikatyren fungerade samtidigt som ett led i att markera viktiga klasskillnader.

Även om många svenskar kunde etablera sig i den amerikanska ekonomin ganska snabbt, pekar ändå forskningen på att integrationsprocessen tog lång tid för de allra flesta. Bland tidiga generationers immigranter i svenskkolonierna på landsbygden, kan man ifrågasätta om en majoritet överhuvudtaget blev integrerade i det amerikanska samhället. Snarare växte ett slags nybyggarsamhälle fram, fortfarande starkt präglat av hur livet hemma i Sverige hade gestaltat sig. Både på landsbygden och i städerna fungerade också svenskamerikanernas olika kulturella, religiösa och sociala föreningar som något av en bromskloss för integrationen. För många utgjorde de en viktig länk till Sverige och det svenska som de gärna ville hålla fast vid. Dessa lokala gemenskaper mellan svenskar var viktiga och bevarades länge, även bland framgångsrika familjer som hade skaffat sig ekonomiska möjligheter att exempelvis flytta till villor i Chicagos förorter. Också där levde svenskamerikaner ofta nära sina landsmän. Man hade lyckats anpassa sig till mycket av det amerikanska sättet att leva och varit mer framgångsrika än många amerikaner, men ville inte klippa banden till Sverige. Det steget var sannolikt mindre känslomässigt att ta för andra och tredje generationens svenskamerikaner.

Idag har drygt 4,5 miljoner amerikaner – 1,4 procent av befolkningen – svenskt ursprung. Även om svenska seder och traditioner fortfarande hålls vid liv på sina håll är det svårt att betrakta svenskättlingarna som annat än amerikaner. När de första generationerna gärna höll ihop, bosatte sig i samma områden och dessutom i hög grad gifte sig med andra svenskar eller skandinaver fördröjdes integrationen. Med tiden späddes dock de svenska generna ut, släktens ursprung blev inte lika viktigt för identiteten – som blev alltmer amerikansk. Efter att den svenska emigrationen nästan helt stannade av i samband med första världskriget var svenskättlingarna en väl integrerad del av det amerikanska samhället.

I de gamla svenskbygderna finns emellertid fortfarande oaser av ett slags destillerad svenskhet kvar – manifesterad med flaggor, dalahästar, maträtter och årstidsbundna traditioner. Talad svenska är dock alltmer sällsynt. Men det svenska ursprunget har fortfarande betydelse för många amerikaner, även om rötterna ligger åtskilliga släktled bakåt,. Detta är ju något som vi ser bland annat i det populära SVT-programmet Allt för Sverige. Kanske behöver det gå ett par välintegrerade och välanpassade generationer för att intresset för de egna rötterna på nytt ska göra sig påmint?

 De första generationerna svenska immigranter hamnade ofta i mellanvästerns jordbruksbygd – i västra Illinois, Iowa, Minnesota och västra Wisconsin. Här fanns mark att ta i besittning och migrationskedjor till den svenska hembygden etablerades snabbt.
Efter amerikanska inbördeskriget spred sig de svenska bosättningarna västerut till Kansas och Nebraska. Ännu 1910 bodde fler än hälften av svenskamerikanerna i mellanvästern, huvudsakligen i Minnesota och Illinois. 15 procent återfanns i östkustens olika industriorter i New England och New York, här var bland annat Worcester, Jamestown och Boston viktiga svenskorter. Tio procent av de svenska emigranterna etablerade sig på västkusten, inte minst i Kalifornien och delstaten Washington. Minnesota var den mest svenska delstaten, där utgjorde svenskarna drygt 12 procent av befolkningen. I områden norr om storstaden Minneapolis var andelen upp mot 70 procent och staden Chicago hyste år 1910 fler än 100 000 svenskar – var tionde svensk emigrant. Vid sekelskiftet 1900 var Chicago den näst största svenskstaden i världen, bara Stockholm hade fler svenska invånare. Stadsdelen Andersonville i norra Chicago var länge ett svenskamerikanskt fäste och har än idag viss svensk prägel.

Publicerad i Släkthistoria nr 2/2025