Sveriges äldsta emigrant ”Böss Greta”

Mormor hade en bror, Arfsnils Lars Ersson, som utvandrade till Amerika. Han var skräddare och hamnade som så många andra Järnabor i Wisconsin. Han hörde aldrig av sig och försvann därborta, trots att han efterlystes i lokala tidningar. Det var tråkigt för hans föräldrar och tre systrar hemma i Sverige.

Över min säng, när jag var barn, satt ett kolorerat porträtt av två tvillingkusiner i vackra klänningar och korkskruvar till hår. Så fina! I Amerika var nog alla rika. Inga kliande strumpor och tjocka underbyxor. Besökande släktingar hade nylonstrumpor och frasiga, skira klänningstyger.

De doftade gott av parfym och hade läppstift, och blandade in engelska glosor i valbomålet. Hemma hade vi grisar på gården och de luktade inte lika gott … Ja, Amerika drömde jag om tidigt i livet.

När jag besökte Järnakolonin i Garden Valley i Wisconsin för 40 år sedan kallade man fortfarande folk och gårdar efter namnen hemma – Jugas, Gästgivar eller Isakes till exempel. Det var dalfolk och värmlänningar som hade grundat många av orterna där, och de hade namn som Mora, Ostmark och Dalbo. Det var precis som att gå i byn hemma i Dalarna.

På vintern år 1900 kom en man som hette Tillmans Johan Olsson på sin första och enda resa tillbaka från Wisconsin till sin hemby Noret i Järna socken. Han hade utvandrat till Amerika år 1888 tillsammans med sin hustru Nordanbro Lisa Salomonsdotter. Strax innan hade de fått sitt första barn, en son, som dog.

I Amerika fick de åtta döttrar av vilka den äldsta, Stina, blev över hundra år gammal. Hon var mycket minnesgod och jag fick flera tillfällen att intervjua henne där hon bodde i järnvägsknutpunkten Merrillan i Wisconsin.

Jag talade svenska med henne och hon svarade på ett ålderdomligt järnamål, som hon fått med modersmjölken. Alla i trakten talade livet igenom så, och när jag besökte platsen på 1980-talet fanns det fortfarande en grupp äldre människor som talade sin gamla dialekt bättre än engelska – trots att de var födda i USA och aldrig hade besökt Sverige.

Det var Flo Stina Larsson, som hon kallades efter giftermålet med Flo Lars Larsson, som gav mig den första ledtråden i sökandet av den bekräftade äldsta emigranten någonsin från Sverige – Böss Greta Svensdotter. Enligt skeppsmanifestet var hon 90 år när hon lämnade Göteborg för den långa resan över Atlanten.

Det stämde inte riktigt, för hon hade fyllt 89 år månaden innan hon gick ombord på skeppet Romeo på den första etappen till Hull i England den 23 mars 1900. Fyra dagar tidigare hade hon fått sitt flyttbetyg av prästen i hemsocknen.

Jag hade många gånger frågat mig vad som fick en så ålderstigen kvinna att bryta upp. Vilken framtid väntade hon sig i Amerika? Vad kände hon, när hon för sista gången gick ut genom den låga dörren till sitt barndomshem?

Min mor kunde berätta att ett rum i stugan i hennes barndom hade jordgolv och att stugan revs på 1920- eller 30-talet. Grannar sade att Bösstäppa hörde till de allra fattigaste och minsta gårdarna i byn.

Här hade åtminstone tre generationer före Böss Greta Svensdotter levt. En av dem var hennes morfar, skogsfinnen Per Tomassson Sikainen från Kvarnberget i Säfsnäs, född år 1707.

Under nödåren i början på 1770-talet hade tre av hennes nära släktingar dött av svält, två av dem på tiggarvandring i Bergslagen. Själv står hon och modern som
fattighjon i husförhörslängden. Det var inte förrän genom vidare forskningar som det gick upp för mig att Böss Greta var moster till min mormor. Hur kom det sig att ingen hade berättat om henne? Vad hade hänt henne?

Jag började på 1970-talet gå runt i gårdarna i Noret och fråga de äldsta, om de mindes något om Böss Greta och hennes man, men ingen visste någonting. Grannen Bössfall Nils trodde att hon dog på båten.

Inte så underligt kanske. Resan måste ha varit mycket dryg och mödosam för båda makarna. Först skulle de ta sig till Vansbro – troligen med häst och vagn.

Kanske var det första gången överhuvudtaget som de var i det samhället, där man ett år tidigare hade invigt den praktfulla järnvägsstationen – idag en bevarad kulturbyggnad. Sedan ett par dagars tågresa till Göteborg, där det är troligt att man fick vänta någon dag på fartyget. Det var inga lyxhytter de skulle färdas i.

Vi vet ingenting om överfarten, vare sig till Hull, genom England till Liverpool eller därifrån till USA. Var det stormigt? Hur upplevde resenärerna överfarten? Var de sjösjuka? En Amerikaresa var påfrestande även för betydligt yngre utvandrare.

Böss Greta blev tidigt faderlös. När hennes far Sven Svensson från Ilbäcken i Järna avled 1813 blev modern Börs Margareta Persdotter ensam med barnen Sven, Ingeborg och Margareta (Greta). De fick senare halvsyskonen Anders och Anna, båda med fader okänd. Om deras mor möjligen hade uppgett hans namn för prästen, försvann det i en brand, där flera oersättliga kyrkböcker gick upp i rök.

Snart kunde jag få fram att även Böss Greta fött en utomäktenskaplig son, Böss Anders Ersson 1852. Han tog ut flyttningsbetyg till ”Amerikas Förenta Stater” år 1882 för sig, hustrun Lassa Lisa Ersdotter och deras två små barn Erik och Greta, knappt tre och ett och ett halvt år gamla.

Det är knappast troligt att kontakten därefter mellan mor och son var särskilt ofta förekommande. Någon skolgång existerade inte förrän på 1840-talet och det var inte ovanligt att folk på den tiden inte kunde skriva ens hjälpligt. Man undertecknade handlingar med sitt bomärke.

Man kan lätt förstå den längtan efter sin ende son och familj som Böss Greta fått leva med i arton år.

Böss Greta gifte sig 1867 med Nåskarlen och änklingen Olof Tillman, född 1828 i Flatfäbodarna. Även om åldersskillnaden var stor mellan makarna – drygt 17 år – var det inte ovanligt att hustrun var betydligt äldre än sin man på den tiden.

I boet förde Olof Tillman med sig sonen Johan, född 1858, och den ett år äldre dottern Lisa. Det yngsta barnet, sonen Olof, hade han förlorat endast fyra månader gammal på hösten 1861. Hans första hustru Der Karin Jakobsdotter dog två år senare.

Olofs son Tillmans Johan Olsson hade efter tolv år lyckats etablera sig som farmare i Amerika och nu reste han hem för att hämta med sig sin far och styvmor till en förhoppningsvis tryggare ålderdom på andra sidan Atlanten. Han bodde i ”Swede town” i Garden Valley i Wisconsin.

Hit kom i slutet av 1880-talet flertalet av utvandrarna från Järna, framförallt från byarna Noret och Skålö. Här byggde de skola och kyrka, ett litet fribaptistkapell. Det stod kvar inpå 1990-talet, när det köptes som jaktstuga åt en stadsbo från Black River Falls, som lät det förfalla.

Där firade ett hundratal Järnabor gudstjänst så länge det fanns några svensktalande kvar. Det blev en viktig mötesplats för invandrarna, av vilka de allra flesta var fribaptister.

Det var här man sökte sin utkomst i det nya landet. Området var backigt. Helt olikt den lättbrukade slätten i hemsocknen. Här fick man spränga ”bluffsen”, bergsknallarna, med dynamit för att kunna odla upp sitt homestead. Arealen var betydligt mindre än på prärien västerut.

Många av de ogifta sökte sig till arbeten i Merrillan, där kvinnorna blev uppasserskor på järnvägshotell och männen skötte rälsen eller var flagmen, som väl snarast kunde jämföras med en stins i Sverige. Många av karlarna, vana vid skogsarbete hemifrån, arbetade under veckorna på sågverken i Merrill några mil därifrån.

Man sökte varandras sällskap och de allra flesta av nybyggarna från Järna socken gifte sig med landsmän. Först andra och tredje generationen valde en livspartner som var född amerikan, i många fall av norsk eller tysk härkomst. I flera familjer förblev flera barn ogifta livet igenom.

Marken räckte bara till att försörja en ny familj. Det kändes tryggt att ha gemensamma värderingar och språk och man umgicks flitigt med varandra. En stor händelse var när fribaptister från stora delar av USA samlades till så kallade lärarmöten. Vid ett tillfälle deltog grundaren av fribaptistsamfundet i Sverige, Helge Åkeson.

I många år från 1970-talet och framåt ledde jag ett projekt, där vi studerade emigrationen från Dalarna och registrerade ungefär 50 000 utvandrare till USA och Kanada. Jag funderade länge över den gamla Böss Gretas vidare öde. Vem skulle kunna veta något? Jag frågade Flo Stina Larsson, som kunde lämna besked.

Hon berättade att Böss Greta var hennes fars styvmor och att hon dött efter framkomsten till Maine. Hon uppgav att hon hade varit med på hennes begravning i Garden Valley. Kunde det vara möjligt?

Svaret kom i en dagbok förd av Järnautvandraren Der Per Ersson, i USA kallad ”Preacher Pete” och med efternamnet Erickson. Han var resepredikant och hade mycket att berätta om kontakten med andra svenskar.

Han berättar att han den 12 april 1900 blev skjutsad från Merrillan till Garden Valley med Tillmans Johan Olsson, hans far Olof Tillman samt ”gumman som kommo från Sverige”. Han bekräftade att Böss Greta hade dött i Portland i Maine och fördes som ”lik inlaggd i kista”.

Dagen därpå förrättade han begravningen på fribaptisternas lilla kyrkogård och därefter skrev han ett brev till Nordanbro Olof Andersson, en av ledarna för fribaptistförsamlingen i Järna, och berättade om händelsen. Böss Greta fördes till vila bland sina gamla sockenbor, där en gran skuggar hennes grav än idag.

Hennes man överlevde henne med åtta år och fick sitt hem hos sonen Johan med familj.

Där slutar historien om Böss Greta. Den trygga ålderdom som styvsonen ville ge henne avslutades på en träbänk på stationen i Portland. Hon gick i land i det nya landet, men kom aldrig fram till sonen Anders och hans familj.

Amerikabiljetten var betald till Merrillan och det var säkert billigare att frakta henne i kista med godståg till destinationsorten än att ordna med begravning i ankomsthamnen.

I Merrillan väntade sonen Anders förgäves. Mor och son fick aldrig träffas igen i detta livet. En kort tid efter Böss Gretas begravning omkom Anders tillsammans med en annan utvandrare från Järna i en olycka på järnvägen. Modern förskonades alltså från den sorgen.

Sveriges äldsta emigrant dog trött av ålder och sliten av hårt arbete. Hon begravdes knappt en månad efter det att hon skrevs ut ur Järna församling. För henne blev Amerika inte löftets land.

Sonen Anders barn bildade familjer och idag finns hans ättlingar kvar i trakten. Det var runt hundra personer från samma plats i Järnatrakten som utvandrade hit. Böss Anders och hans barn var fribaptister. Hans efterkommande har valt att konvertera till den katolska läran.

Publicerad i Släkthistoria 1/2023