Vasaättlingar – är du släkt med Gustav Vasa?

Det var Stockholms blodbad år 1520 som utlöste det uppror som till sist skulle spränga Kalmarunionen. Missnöjet över att så mycket av makten i den nordiska unionen koncentrerats till Köpenhamn hade länge legat och pyrt i Sverige.

När så unionskungen Kristian II lät avrätta en stor grupp mäktiga svenskar var måttet rågat. I spetsen för upproret ställde sig den unge Gustav Eriksson, som hade förlorat sin far i blodbadet. Med stöd från den mäktiga Hansastaden Lübeck besegrade han det ena kungliga fästet efter det andra och 1523 valdes upprorsmakaren till Sveriges nya kung.

Äktenskapet blev dock inte långvarigt. Knappt två år efter att hon fött sonen Erik föll drottningen så illa att hon blev sängliggande. Sedan tillstötte allvarliga komplikationer och hon avled innan hon hade hunnit fylla 22 år.

Ett år senare gifte Gustav Vasa om sig med Margareta Leijonhufvud, som kom från det svenska högfrälset. Hon var tjugo år yngre än kungen och kom att föda honom tio barn, varav åtta överlevde till vuxen ålder – Johan, Katarina, Cecilia, Magnus, Anna, Sofia, Elisabet och Karl. Dessutom fick kungaparet ytterligare två söner som dog i späd ålder.

Två av de tre över-levande sönerna skulle senare efterträda sin far som kung i Sverige, men även deras fem systrar ansågs viktiga för att stärka Vasaättens kungliga status. Flickorna uppfostrades och utbildades därför enligt det mönster som var gängse för prinsessor i Europa under 1500-talet.

Målet var att de skulle hjälpa sin far och sina bröder genom att bli ingifta i andra europeiska furstefamiljer. Därför lovade Gustav Vasa att hans döttrar skulle få 100 000 daler i hemgift, vilket var ovanligt generöst vid den tiden.

Först ut var äldsta dottern Katarina som i augusti 1558 trolovades med greve Edzard av Ostfriesland. Bröllopet stod i Stockholm året därpå, men innan brudparet hann resa hem till det lilla grevskapet kring handelsstaden Emden (i dagens nordvästra Tyskland) inträffade en skandal som den åldrade Gustav Vasa tog väldigt illa vid sig av.

I följet av bröllops-gäster ingick Edzards yngre bror Johan. Han blev förtjust i Katarinas yngre syster Cecilia och besökte hennes rum nattetid under en vistelse på Vadstena slott. När ryktet om besöken hade börjat sprida sig lät Cecilias äldre halvbror, tronföljaren Erik, skicka in en av sina män som tog paret på bar gärning, ”havandes näppeligen hoson på sig”.

Enligt vittnen grät Gustav Vasa av grämelse över ”det förb:te Wadstena buller”, som händelsen kom att kallas. Kungen klandrade också sin son Erik för att denne gjort så stor offentlig sak av det hela genom att låta fängsla Johan av Ostfriesland och förhöra en massa vittnen.

Gustav Vasa befarade att ryktesspridningen kring Cecilias eskapader skulle kullkasta planerna på att få henne och hennes systrar bortgifta med europeiska furstar. Även om kungen också själv skällde ut sin dotter efter noter så beklagade han djupt att Erik behandlat sin halvsyster ”såsom en uppenbar sköka”.

Äldsta dottern Katarina var i alla fall bortgift och de övriga döttrarna skulle inte bli Gustavs bekymmer, eftersom han avled 1560. Äldste sonen Erik, som blev Erik XIV, övertog inte bara tronen utan även ansvaret för Vasaprinsessornas framtid.

Samtidigt hade han höga ambitioner för sitt eget giftermål. Han hade skickat både brev och en ambassad ledd av sin halvbror hertig Johan till drottning Elisabet av England. Det hade han dock ingenting för, eftersom ”jungfrudrottningen” nobbade alla sina friare och förblev ogift.

Bättre gick det för Johan själv som fick ja av den polska prinsessan Katarina Jagellonica. År 1562 anlände greven Johan Tenczynski till Erik XIV:s hov med uppdraget att förhandla fram villkoren för Johan och Katarinas giftermål. Han skulle samtidigt hitta en lösning som kunde tillgodose både polska och svenska intressen i Baltikum.

Dessutom var Tenczynski själv intresserad av att gifta sig med prinsessan Cecilia. Erik XIV tyckte att detta lät som en utmärkt lösning, men bröllopsförberedelserna avbröts när Tenczynski plötsligt reste med Johan och Katarina till Polen för att avsluta prinsens äktenskapsförhandlingar. Cecilia själv verkade nästan lättad av att det inte blev något polskt giftermål, vilket hon uttryckte i sin brevväxling med Englands drottning Elisabet.

Där skrev Cecilia också att hon gärna ville tjäna Elisabet som hovdam innan hon gifte sig. Drottning Elisabet skrev till Erik och bad honom låta sin syster komma till London, men den svenske kungen svarade inte, kränkt som han var av att inte själv ha fått svar på sitt frieri till Elisabet.

Istället inledde Erik XIV förhandlingar med markgreven Kristoffer av Baden-Rodemachern för Cecilias räkning och med greven Georg Johan av Pfalz-Veldenz för Annas. Dessutom kontaktades Kristofer av Mecklenburg angående yngsta systern Elisabet.

Under tiden förvärrades konflikten mellan Erik XIV och brodern Johan som nu skapat sig en egen allians med det katolska Polen. Erik lät till och med fängsla Johan och Katarina under åren 1563–67.

Medan Johan satt fången lovade Erik XIV sin kusin Magnus av Sachsen-Lauenburg att denne skulle få gifta sig med prinsessan Sofia som stod näst i tur. De båda första av de ovan nämnda bröllopen blev av, medan Elisabets giftermål sköts upp eftersom hennes tilltänkta make hamnade i polsk fångenskap.

År 1568 bestämde sig Erik XIV efter flera misslyckade äktenskapsförhandlingar för att gifta sig med en av sina frillor, knektdottern Karin Månsdotter. Den sommaren hölls ett dubbelbröllop där kungen vigdes med sin Karin samtidigt som hans syster Sofia blev kusinen Magnus maka.

Äktenskapet med Karin Månsdotter blev droppen som fick bägaren att rinna över för många inom den svenska adeln. Följden blev att de gav sitt stöd till den nu frigivne hertig Johans kupp och maktövertagande. Erik sattes i fängelse där han senare avled efter misstänkt förgiftning.

Som ny svensk kung fick Johan III fortsätta ansträngningarna att få sina systrars hemgifter utbetalda. Det blev en utdragen affär eftersom den svenska ekonomin var svag efter nordiska sjuårskriget (1563–70).

År 1571 tvingades den svårt skuldsatta Cecilia återvända till Sverige med sin familj. En bidragande orsak var också att grevskapet Baden-Rodemachern påverkades av striderna under det nederländska upproret mot Spanien. Även prinsessan Sofia hade svårt att få ut sin hemgift och blev dessutom illa behandlad av sin make, så hon vände hem hon också.

Båda systrarna tilldelades förläningar i Sverige för att kunna försörja sig. Cecilia fick också kaparbrev av sin bror kungen för att bedriva sjöröveri på Östersjön. Det gav henne pengar samtidigt som landets fiende Ryssland skadades av störningarna i handeln.

Läget i den svenska ekonomin förblev dock dåligt. År 1573 beräknades statens årliga intäkter till 650.000 daler medan utgifterna överskred en miljon. Vid det här laget hade varken Cecilia eller Sofia fått ut mer än en bråkdel av sina hemgifter och den yngsta, Elisabet, var ännu ogift.

Johan III:s ställning försvagades också av hans nära förhållande till det katolska Polen. I det protestantiska Sverige ansågs det väldigt hotfullt att Johans son Sigismund uppfostrades som katolik och med tiden skulle kunna göra anspråk på både den svenska och den polska tronen. 1574 avslöjades en komplott mot Johan III där hans yngre syskon troligen hade varit inblandade.

Helt klart strävade brodern hertig Karl efter att bevara Sverige protestantiskt. Därför försökte han hjälpa sin syster Elisabet att hitta en make i något icke-katolskt furstendöme. Det skulle dock dröja till 1581 innan den sista Vasaprinsessan gifte sig med den nu frigivne Kristofer och flyttade till Mecklenburg.

Då hade Karl själv två år tidigare gift sig med Maria av Pfalz. Med henne fick han sex barn, varav alla utom dottern Katarina dog vid späd ålder. 1589, samma år som Karls yngsta barn föddes och dog, gick även hans hustru Maria bort. Tre år senare gifte hertig Karl om sig med Kristina av Holstein-Gottorp och med henne fick han ytterligare fyra barn, varav tre blev vuxna.

När Johan III dog år 1592 och efterträddes av sonen Sigismund, som redan var kung i Polen, ställde sig hertig Karl i spetsen för kampen mot brorsonen och dennes försök att göra Sverige katolskt igen. Konflikten kom att vara i många år, men efter sin seger i slaget vid Stångebro år 1598 stod Karl som Sveriges härskare. Han lät kröna sig 1607. Men tiden på tronen blev kort, han avled redan fyra år senare och efterträddes av sin tonårige son Gustav Adolf.

Gustav II Adolf skulle bli berömd för sina insatser under trettioåriga kriget, men när han stupade år 1632 hade han bara ett barn, dottern Kristina, som efterträdde honom som sexåring. När hon sedan abdikerade 1654 försvann Vasaätten från Sveriges tron, även om hennes efterträdare, kusinen Karl X Gustav var son till Karl IX:s äldsta dotter Katarina. På Polens tron satt en Vasaättling, Sigismunds son Johan II Kasimir, kvar i 14 år till. När han avled dog den kungliga Vasaätten ut på manssidan.

Antalet ättlingar till Gustav Vasa har dock fortsatt att växa ända in i våra dagar – dels via sönernas frillobarn, dels via de fursteätter som Vasadöttrarna giftes in i. Bland de förstnämnda finns många i Sverige, medan de senare främst hör hemma inom olika europeiska furstehus. Från dessa har både nya kungar och gemåler hämtats för att knyta an till Vasaätten.

Adolf Fredrik var till exempel dottersons dotterson till Karl IX:s dotter Katarina. Inympningar av Vasaätten skedde också genom ingiften, som när Karl XIV Johans son Oscar I gifte sig med Josefina av Leuchtenberg, ättling till den ovan nämnda Katarina, och när Gustaf V gifte sig med Victoria, ättling till den avsatte Gustav IV Adolf.

Men även prinsarnas frillobarn användes för att stärka Vasaättens ställning. Innan Erik XIV blev kung hade han fått två döttrar som han placerade i systern Cecilias hov för att de skulle lära sig ”tukt och goda seder”. I en senare förteckning över personer i prinsessan Elisabets hov nämns jungfrurna Sofia, Lucretia och Helena som var döttrar till Johan III respektive Magnus.

Kungafamiljens utomäktenskapliga barn erkändes alltså och kom ofta att gynna dess kontakter och planer. Johan III:s oäkta dotter Sofia giftes till exempel bort med fältherren Pontus De la Gardie. Ofta var systrarna Vasa engagerade i planer och förhandlingar för att få till lämpliga äktenskap till sina bröders ättlingar, både de legitima och de andra.

Exempelvis vistades hertig Magnus oäkta dotter Helena vid Cecilias hov, men fick sedan hjälp av sina fastrar Anna och Elisabet att återvända till Sverige där de bett sin svägerska, Johan III:s andra fru, Gunilla Bielke, att ta sig an henne. Åtta av Gustav Vasas tio barn fick ättlingar, men antalet varierar stort.

Bland Vasaättlingarna finns det väldigt många korsvisa giften. Det har lett till att det finns gott om personer – inte minst kungliga sådana – som härstammar från Gustav Vasa på flera olika vägar. Prinsessan Alexandra av Leiningen, ett tyskt furstendöme, har flest härstamningar: 273 stycken.

Sveriges nuvarande kung Carl XVI Gustaf härstammar å sin sida på 91 olika sätt från fyra av Gustav Vasas barn. Danmarks drottning Margrethe har ännu fler härstamningar än sin kusin på Sveriges tron och båda två passeras av Spaniens kung Felipe som är ättling till Gustav Vasa på inte mindre än 136 olika vis. Alla deras kollegor på Europas återstående troner är också Vasaättlingar och hamnar på följande rankinglista efter antalet härstamningar (i parentes):

Felipe VI, kung av Spanien (136).
Margrethe II, drottning av Danmark (103).
Carl XVI Gustaf, kung av Sverige (91).
Charles III, kung av Storbritannien (78).
Harald V, kung av Norge (66).
Henri I, storhertig av Luxemburg (47).
Philippe I, kung av Belgien (36).
Willem-Alexander, kung av Nederländerna (31).
Hans-Adam I, furste av Liechtenstein (20).
Albert II, furste av Monaco (3).

Bland de 275 000 Vasaättlingarna i fyrbandsverket Sveriges kungaätt finns det många kända namn. Här är tio av dem:

Jakob Forssmed, född 1974. Socialminister (KD).
Anna Kinberg Batra, född 1970. 2015–17 partiledare för Moderaterna.
Pehr G Gyllenhammar, född 1935. Näringslivsprofil, tidigare vd och styrelseordförande i AB Volvo.
Martin Modéus, född 1962. Nytillträdd ärkebiskop i Svenska kyrkan.
Hanna Stjärne, född 1969. Journalist och vd för Sveriges Television
David Lagercrantz, född 1962. Författare och journalist.
Cecilia Torudd, född 1942. Serietecknare och författare.
Jonatan Unge, född 1979. Radiopratare och ståuppkomiker.
Maria Kulle, född 1960. Skådespelare.
Albin Ekdal, född 1989. Fotbollspelare.

Under sitt arbete med Långarydssläkten utvecklade Per Andersson ett system som underlättar hanterandet av ättlingar i stora mängder. Det systemet har varit avgörande för att Per skulle kunna göra sina stora kartläggningar av släkter.

Systemet bygger på att en stamfaders äldsta barn benämns med ett versalt A om det är en son och med ett gement a om det är en dotter. Yngre barn får följande bokstäver i alfabetet. En ny bokstav läggs sedan till för varje generation. Exempelvis betyder bA dotterson och CAAAa sonsons sonsons dotter. Med detta system har det varit möjligt att benämna varje Vasaättling i tjugo generationer.

Kartläggningen av Gustav Vasas ättlingar har sammanställts i bokform och tryckts i två upplagor. Det finns en kölista av köpare, men det är ovisst om det blir några fler upplagor eftersom det är dyrt att trycka ett så omfattande bokverk. Intäkterna hittills har täckt tryckkostnaderna, men inte Pers omfattande arbetstid.

Eftersom en så stor andel av personerna i redovisningen av Vasaättlingarna nu är levande så är det inte tillåt­et enligt personuppgiftslagen att göra den tillgänglig digitalt. Ungefär 200 000 av de ovan nämnda 275 000 är nu levande personer.

Publicerad i Släkthistoria 02/2023