Myten om Bureätten
Johan Bure utforskade sin mors västerbottniska släkt ända tillbaka till 1300-talet. Sedan la han till en legendarisk hjälte med anor från vikingatid. Dna-tester har kunnat skilja myt från verklighet.
Johan Bure (1568–1652) var Sveriges första riksantikvarie och en släktforskningspionjär.
Sveriges mest kända allmogesläkt från medeltiden är utan tvekan den så kallade Bureätten från norra Västerbotten. Den framgångsrika släkten förgrenade sig åt både norr och söder och flera av dess ättlingar blev ärkebiskopar, kungliga toppämbetsmän och borgmästare.
Tyvärr är Buresläkten även ökänd för att ha drabbats av påhittade historier om ett storstilat ursprung från den mytiske riddaren Fale Bure och påhittade släktkedjor till personer omnämnda på runstenar tillbaka till 900-talet. På senare tid har dock modern dna-teknik kunnat användas i ett världsunikt projekt för att undersöka vad som är sant och inte i släktens historia.
Ville kartlägga sin mors allmogeanor
Johan Bure, eller Johannes Bureus som han kallades på latin, levde mellan 1568 och 1652 och var sin tids stora språk- och fornforskare. Han utnämndes till Sveriges förste riksantikvarie och som sådan reste han runt i landet för att dokumentera runstenar och andra ”antikviteter”. År 1600 gav sig Johan Bure i kast med ett unikt projekt.
Han började släktforska för att kartlägga sin mors allmogeanor. Att släktforska på ”vanligt folk” var något helt nytt vid denna tid, då släktforskning bara var något som gjordes inom kungliga, furstliga och adliga släkter. Dessutom var hans forskning unik för sin tid eftersom han även kartlade släktens kvinnor och inte bara männen.
Johan Bure var prästson från Uppland och hans mor var född i Skellefteå. Han reste runt och intervjuade hennes släktingar i Västerbotten, för att nedteckna vad de visste om släkten och sina anor. Resultatet blev en imponerande släktbok med nära tvåtusen ättlingar till den släkt han kallade Bureätten.
Härstammade från Västerbotten
Johan Bures släktingar kunde berätta att släkten härstammade från byn Bureå i norra Västerbotten. Många av släktingarna kunde redogöra för fem–sex generationer av sina anor och räknade upp mängder av kusiner, tremänningar och andra släktingar. Som stamfader för Buresläkten angav många "Gamle Olof”, en bonde i byn Bureå som skulle ha levt i början av 1400-talet.
En släkting kunde till och med berätta om ytterligare en generation, att Gamle Olofs far skulle ha hetat Herse och varit en rik säljägare i Bureå. Allt detta sammanställde Johan Bure i noggrant nedtecknade antavlor och hans släktbok växte till världens största utredning av en medeltida släkt med allmogeursprung.
Det var en imponerande släkttavla som Buresläktens ättlingar hade redogjort för och denna del av Johan Bures släktutredning var extremt noggrant utförd. Sedan började saker gå snett. På hemresan stannade nämligen Bure till i Skön socken i Medelpad. Där träffade han kyrkoherden, Herr Peder, som berättade en lokal sägen om stormannen Fale den Unge.
Lade till Fale som adlig stamfader
Enligt sägnen ska denne Fale ha utfört stordåd och räddat livet på konung Erik vid slaget i Älgarås år 1205. Som belöning för detta sades Fale ha blivit adlad och fått halva Norrland i förläning av konungen. Johan Bure blev så fascinerad av denna legendliknande berättelse att han ville ha den i sin egen släkt. Han döpte därför helt enkelt om sägnens Fale den Unge till Fale Bure och lade till honom som släktens stamfader och far till Herse i Bureå.
Detta trots att Fale Bure i så fall måste ha varit mer än 150 år när han blev pappa till Herse. Och trots att ingen i hela släkten hade hört talas om denne fantastiske storman. På så sätt kom Buresläkten att få en fantastisk, ärofull och storstilad historia. Det resulterade i att Buresläkten, eller Bureätten som den nu kallades, blev oerhört populär i 1600-talets Sverige.
Bureå har varit bebott åtminstone sedan bronsåldern, vilket ett antal fornlämningar vittnar om. Kyrkan stod klar 1920. Vykort från 1943, utgivet av Almquist & Cöster i Helsingborg.
Den släkthistoria som Johan Bure hade lämnat efter sig ”förbättrades” sedan i flera omgångar av andra författare. Fale Bure framstod snart som en av de största hjältarna i Sveriges historia.
Status att ha fina anor
I början av 1700-talet presenterade Andreas Rhyzelius, som var domprost i Linköping och gift med en kvinna av Buresläkt, en lång påhittad släktkedja för att koppla ihop Bureätten med personer som är omnämnda på runstenar. Som Bureättens stamfader angav han en Tord i Byr, som skulle ha levt redan på 900-talet. På så sätt kom Bureätten att framstå som en av de allra äldsta och finaste släkterna i landet.
Det är svårt för oss idag att förstå varför man gjorde på detta sätt, men på 1600-talet var det en oerhörd status att ha ”fina anor”. Imponerande anor gav tillträde till prestigefyllda arbeten och höga tjänster.
Sedan slutet av 1700-talet har flera historiker och medeltidsforskare kunnat visa att berättelserna om Bureättens tidigaste ursprung inte stämmer med verkligheten. I Svenskt Biografiskt Lexikon 1926 konstateras till exempel att ”Det har varit en lätt sak för den historiska kritiken att riva sönder denna fantastiska sagovävnad”.
Dna skiljer sanning från saga
Under 1900-talet har myten om Fale Bure och runstenarna därför försvunnit ur litteraturen. De påhittade släktleden cirkulerar dock fortfarande på nätet där de kopieras av okritiska släktforskare och sprids vidare.
Men är då allt sagor? Är Johan Bures stora släktbok bara påhitt? Nej, absolut inte! Den del av släktboken som bygger släktingarnas berättelser har visat sig ha mycket stor trovärdighet. Detta vet vi idag – tack vare dna.
På grund av spridningen av påhittade uppgifter har ingen varit säker på var myten slutar och var verkligheten börjar, när det gäller Buresläktens historia. 2013 fick så jag och en annan släktforskare, Ronny Norberg i Härnösand, en galen idé.
Tänk om det vore möjligt att med modern dna-teknik undersöka de tidiga släktskapen i Buresläkten för att se om de stämmer eller inte. Men hur skulle det gå till? Släktingarna i början av Johan Bures släkttavlor har ju varit döda i mer än femhundra år. Några kvarlevor, där dna skulle kunna hämtas, är inte kända.
Domprosten Andreas Rhyzelius, som var gift med en kvinna av Bureätten, bättrade på släktsagan.
Det är här som de otroliga möjligheterna med dna visade sig kunna användas. Med rätt förutsättningar är det nämligen möjligt att ta reda på vilket dna en historisk person bar på – utan att behöva gräva upp honom eller henne. Metoden bygger på att hitta raka mans- eller kvinnolinjer, som härstammar från den historiska personen.
Därefter dna-testas ättlingar för att analysera det speciella dna som enbart ärvs via raka mans- eller kvinnolinjer. För män är det Y-kromosomen som ärvs från far till son, generation efter generation. Så kallat Y-dna följer därför raka manslinjer i släkten.
För kvinnor analyserar man så kallat mitokondrie-dna, som enbart ärvs från modern och därför följer raka kvinnolinjer i släkten. (Även män bär på mitokondrie-dna, men för det inte vidare till sina barn).
Obrutna släktkedjor från medeltiden
Steg ett i undersökningen av Buresläkten blev därför att se om det fanns förutsättningar för att några dna-spår från medeltiden skulle ha överlevt fram till våra dagar. De tidigaste generationerna i Johan Bures släkttavla består av enbart män, så där fanns släktskap som skulle kunna kontrolleras med hjälp av Y-dna.
Utmaningen blev att hitta obrutna släktkedjor från de tidigaste ”Burarna” fram till nu levande män, som kunde dna-testas. Det krävdes omfattande släktforskning för att hitta släktlinjer i 18 generationer som inte bröts av någon kvinna. Tre sådana släktlinjer hittades och tre av de levande ättlingarna kontaktades.
Alla tre männen ställde upp på att dna-testa sig och sedan följde en lång och nervös väntan på resultaten. Om alla släktskap stämde med de skriftliga källorna, och det som Johan Bures släktingar berättat om, skulle de tre männen bära på samma Y-dna. Och de skulle då alla ha ärvt sin Y-kromosom från Gamle Olof i Bureå.
Identifierade Gamle Olofs Y-kromosom
Risken att det skulle kunna finnas någon ”inofficiell” fader i någon av alla generationer av män kändes överhängande och vi vågade inte hoppas på att alla tre verkligen skulle bära på samma Y-kromosom. När testsvaren kom blev glädjen därför extra stor, då det visade sig att alla tre utan tvekan hade samma Y-dna! Detta bevisade att alla släktskap på dessa släktlinjer, ända tillbaka till 1400-talets början, stämde och att Johan Bure hade nedtecknat en korrekt släkttavla. Vi hade därmed lyckats identifiera Gamle Olofs Y-kromosom trots att det gått nära 600 år sedan han levde.
Fale Bure av Lars Widenfalk vid Sköns kyrka i Birsta utanför Sundsvall.
Det var första gången i Skandinavien som någon lyckades få fram dna från en man på medeltiden, utan att ha tillgång till några kvarlevor. Det var också en stor framgång för dna-släktforskningen, då det visade hur släktskap långt bak i historien kan kontrolleras med hjälp av nutida dna.
Löste släktgåtor från 1500- och 1600-talet
Sedan de första tre släktlinjerna verifierats med hjälp av dna, har ytterligare ett trettiotal linjer som bär på Gamle Olofs Y-kromosom upptäckts. Bit för bit visar sig Johan Bures släktbok, i de delar som handlar om 1400-talet och framåt, stämma med verkligheten. Mycket spännande är också att flera, tidigare okända, släktlinjer visat sig bära på Buresläktens Y-kromosom. Detta har gjort att flera släktgåtor från 1500- och 1600-talen kunnat lösas.
Det finns fortfarande en liten skara människor som drömmer sig bort till den mytiske Fale Bure och hittar på nya släktskap, för att kunna klämma in honom i sin antavla. Vid Sköns kyrka utanför Sundsvall samlas de varje år kring en staty över sin påhittade medeltidshjälte. Men den seriösa forskningen om Buresläkten har kommit otroligt långt under de senaste åren och de som härstammar från släkten kan idag känna sig trygga i var gränsen går mellan sanning och sägen.
Det är i Gamle Olof, eller möjligen i hans far Herse, som vi kan se Buresläktens stamfader vid 1300-talets slut. Med hjälp av dna har det som Johan Bures släktingar berättade visat sig stämma med verkligheten och hans unika släktbok har därmed fått ett ännu större värde för forskningen om norra Sveriges historia.
För forskningen framåt
Johan Bures tillägg om släktens storstilade härstamning från Medelpad får däremot inget stöd i de tidiga Burarnas dna. Mycket tyder på att släkten funnits i norra Västerbotten ett antal hundra år innan de tidigaste medlemmarna omnämns i Bureå. Var släkten kom ifrån innan dess är fortfarande höljt i historiens dimmor.
För ett par år sedan upptäcktes dock en man med rötter i Gästrikland, som helt oväntat visade sig bära på Buresläktens Y-kromosom. Dna-analysen visar att hans släktlinje grenar ut sig från Bureättens släktträd redan på 1100- eller 1200-talet. Detta är det första spåret efter Buresläktens verkliga ursprung och dna fortsätter alltså att föra forskningen framåt, eller snarare bakåt.
Publicerad i Släkthistoria 6/2020
