De flesta av oss råkar ut för det: en ana bara försvinner. Den finns inte i dopboken på angivet födelsedatum eller socken, eller saknas i inflyttningslängden för en socken dit den uppges flytta. En förklaring kan vara att anan bytt namn, vilket skapar besvär.

Fram till 1901 fick man kalla sig vad man ville, med några undantag som adliga namn. Inga myndigheter behövde kopplas in. Man gick till prästen och meddelade att ”nu heter vi Engström”, sedan var det inget mer med det.

Namnbyte vid flytt

Särskilt vanligt var namnbyten när man flyttade in till en stad, där risken var stor att det fanns ett överflöd av Erik Erikssonar och Anna Olofsdöttrar. Många bytte namn eller stavade om dem när de emigrerade, andra när de togs upp i ett skrå och godkändes som borgare av stadens magistrat. Andra gjorde det när de kom in på universitet eller prästseminarium.

Oavsett orsak till namnbyte – även i de uppräknade fallen i vår lista – är det bra att söka föräldrarnas (eller syskons) bouppteckning. Där nämns alla arvingar, ibland bara som ”dottern Stina i Stockholm” eller ”sonen Olof å känd plats i Amerika” (eller okänd). I bästa fall anges fullständigt namn och adress, eller i alla fall socken.

För högreståndspersoner finns herdaminnen för präster och Elgienstiernas verk Den introducerade svenska adelns ättartavlor. I vanligare specialfall finns andra sätt. Här är några tips.

FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Jonson, Johanson och Dahl är några av namnen på Göteborgs poliskammares lista
över utvandrare år 1869.

Smeden Bomler med son

Valloner ändrade ofta namn när de kommit till Sverige. Smeden Bomler med son på Ekenbergs gård utanför Linköping 1927.

© Samuelson, D/Tekniska museet
En del valde att övergå till hustruns svenska namn.
Samer och renar

Samerna tvingades ofta ändra sina namn under det svenska trycket. Foto 1950.

© Ernst Manker/Nordiska museet

Publicerad i Släkthistoria 5/2019