Under några decennier på 1600-talet levde den som i en gyllene puppa, sponsrad av kungamakten och spendersam på ett sätt som saknar motstycke i historien. Slott och palats växte upp som svampar ur den svenska jorden.
Gustav II Adolfs riddarhusordning
Enligt tidens filosofi hade de fyra stånden – adel, präster, borgare och bönder – olika roller som kompletterade varandra i samhällsbygget. Men också inom adelsståndet rådde en sträng hierarki, reglerad av Gustav II Adolfs riddarhusordning från 1626. De två främsta klasserna – dels grevar och friherrar, dels ättlingar till riksråd – hade långa stamtavlor, stora ägor och stod genom sin börd över de lågadliga som i regel hade mindre jord och var senare adlade.
Tanken om de fyra ståndens respektive uppgifter tycktes perfekt konstruerad för utvecklandet av den svällande statsapparaten. Den befolkningsmässigt pyttelilla adeln styrde enligt regentens önskemål, medan majoriteten av svenskarna, den knappa miljon som ingick i landsbygdens hushåll, såg till att åkrarna odlades och att mat producerades.
Så länge alla var överens om de givna rollerna och deras respektive ambitioner sammanföll med helhetens tycktes den också orubblig. De olika villkoren var av naturen givna, menade man.
Att adeln behövde extra mycket pengar var inte så konstigt eftersom den drogs med så höga kostnader för sin förfinade livsföring och höga utbildning. Det behövdes ett särskilt stånd som tjänade staten, menade rikskansler Axel Oxenstierna, för ”om adel och bonde skall vara lika, vem skall då föra regementet?”.
Svaret på den frågan var egentligen omöjlig att tänka ut under 1600-talet, i alla fall under första halvan av seklet, då bördsmedvetandet och ståndstänkandet var som mest djupgående.
Magnus Gabriel De la Gardie
Mot slutet av 1600-talet – då män av Oxenstiernas typ blivit omsprungna av den stora gruppen nyadlade – såg verkligheten något annorlunda ut. Att kompetens gick före börd när det gällde statens tjänstetillsättningar hade blivit smärtsamt tydligt för den gamla adelseliten.
Mellan dessa båda tidpunkter och ideologier befann sig en av stormaktstidens verkliga personligheter: greve Magnus Gabriel De la Gardie. Han steg upp som en sol under drottning Kristinas regentperiod då hans begåvning och intresse för kultur, byggnation, politik och representation togs i anspråk som en naturlig del av statsbyggandet. Men han föll djupt mot slutet av seklet.