Sonya samlar assyriers historier

Redan som tonåring kring 1980 började Sonya Aho på eget initiativ att dokumentera assyriernas liv i hemstaden Södertälje. Hon fotograferade släktingar och vänner och bevakade olika evenemang i staden med kamera och penna.

Varför tog du detta initiativ?

– Jag saknade bilder och texter som skildrade vår nutidshistoria från slutet av 1960-talet då de första assyrierna kom till Södertälje, och framåt i tiden. Min familj anlände 1971, året då jag fyllde fem.

Vilken inställning hade man till foton i din föräldrageneration?

– Minns att jag frågade mamma om foton från hennes barndom i Midyat i Turkiet på 1940-talet. Hon hade nästan ingenting. Foton av vardagslivet värdesattes inte på den tiden. Det var inte många som hade familjealbum när människorna hade fullt upp med att klara livhanken.

Fotografering av vardagshändelser var inte heller speciellt vanligt i den assyriska gruppen i Södertälje. Sonya Ahos intresse att fotografera vardagssituationer inspirerade andra att dokumentera livet i vardag och fest.

Som aktiv i Assyriska föreningen i Södertälje började hon samla fotografier och bygga upp ett bildarkiv med egna och andras foton.

Vilket bemötande fick du?

– I början ville de varken bli fotograferade eller dela med sig av sina privata bilder eftersom förtroendet för institutioner och myndigheter var litet. Men i och med att kunskapen om den egna historien och den etniska tillhörigheten ökade växte också intresset för att dokumentera nutidshistorien.

Hur jobbade du med arkiveringen av bilderna?

– Jag utarbetade klassificeringssystemet själv. Personer, samhällsengagemang, musik, teater, familjeevenemang, dans och sport är några teman. Jag var noga med att notera namn på personer, plats och tidpunkt då fotot togs.

– Inför femtioårsfirandet av assyriernas närvaro i Sverige 2017 gick jag återigen igenom mängder av fotoalbum i jakten på foton som berättade något om föreningens och folket historia i Sverige.

Hur vill du utveckla arkivet?

– Det bör göras mer tillgängligt, kanske inom det internationella projektet ”The making of an archive”. Men många frågor kvarstår att lösa.

Vad handlar detta projekt om?

– Projektet startades av konstnären Jacqueline Hoàng Nguyen som betonar familjealbumets betydelse för vår gemensamma historieskrivning. Hon har hittills valt ut och skannat in mellan 300 och 400 foton som har anknytning till Assyriska föreningen.

Vart tar alla pappersfoton vägen?

– Ännu så länge har vi kvar dem i egen regi. Men på sikt vore det både bättre och säkrare om fotona kunde förvaras i ett offentligt arkiv. Jag har sedan en tid undersökt och för dialog om detta med olika arkivinstitutioner. Vi får se var det landar.

Sonya Ahos arbete med att dokumentera assyriernas liv i Södertälje har också lett till resor tillbaks till staden Midyat där hon föddes. Midyat är beläget i regionen Tur Abdin, vars namn betyder ”Gudstjänarnas berg”, på gränsen mellan Turkiet och Syrien. Från detta område kommer i stort sett alla de assyrier som började invandra till Sverige.

Vad fann du på dina resor?

– Jag var nyfiken på allt och alla och fotograferade till och med gatstenarna. Jag besökte en lokal fotograf i Midyat och kikade i hans bildarkiv med tjusiga porträtt men inte så mycket historiskt.

– Men jag fick större förståelse för de omständigheter mina släktingar och förfäder levde under. Och en del inblickar i kyrkobokföringen.

Hur är den organiserad?

– Varje kyrka har sitt arkiv. Och det finns flera olika kyrkliga riktningar inom den assyriska folkgruppen. Något regionalt arkiv, typ landsarkiv, finns inte så det blir mer letande än när man söker efter förfäder i svenska kyrkböcker.

Vilka är de viktigaste assyriska kyrkböckerna?

– Dopböckerna. Eftersom födelseböcker i svensk mening inte existerar så är dopböckerna den bästa källan. Här noteras också gudföräldrarnas namn. Dopet genomförs som regel en vecka efter födelsen, så om man räknar tillbaka får man en ungefärlig födelsedag.

Det är svårt att söka assyriska förfäder eftersom folkgruppen är åsidosatt i Turkiet och saknar status som officiellt erkänd etnisk minoritet.

När Kemal Atatürk kom till makten 1923 inledde han en turkifiering av den republik som bildats i det gamla osmanska imperiets kärnland. En viktig del i denna process var att alla olika folkminoriteter som levde i Turkiet genom namnlagen 1937 påtvingades turkiska namn. Namnskicket inom den assyriska folkgruppen förbjöds och ursprungsnamnen raderades ut.

– Min farfar som tillhörde släkten Baresso och var döpt till Gabriel påtvingades det turkiskklingande namnet Gevriye Oyar. När vi kom till Sverige hade vi alla turkiska namn. Men här återtog vi våra assyriska namn, säger Sonya Aho.

Publicerad i Släkthistoria 5/2019