Svenske Caesar tecknade Lenin

När första världskriget bröt ut var Oscar Cesare väl etablerad som illustratör och politisk tecknare i en rad kända tidningar som The World, New York Sun och Evening Post. Under första världskriget skildrade han dess fasor i sina teckningar. När det var slut blev han fast anställd på New York Times. Där blev han sedan kvar livet ut.
Hösten 1922 fick han sitt livs uppdrag – att skildra Moskva inför femårsdagen av Ryska revolutionen. Världens tidningar hade skickat sina bästa reportrar till den ryska huvudstaden, som surrade av rykten. Lenin hade drabbats av ett slaganfall på våren och sedan dess hållit sig undan rampljuset. Hur sjuk var han? Levde han? Ingen visste och ingen utländsk journalist fick träffa honom. Ingen utom Oscar Cesare från New York Times.
I två månader hade han rest runt och tecknat vanliga ryssar och kända politiker. Nu återstod bara en. ”Det var som att be om månen”, skrev Oscar Cesare senare. ”Men fick jag inte teckna Lenin skulle jag teckna hans skugga!”

I veckor bearbetade han förgäves partipampar och tjänstemän. Till slut stegade han frustrerad upp på partiorganet Pravda, där en av Lenins systrar arbetade. Hon ringde upp sin bror i Kreml som svarade ja.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

Fredagen den 13 oktober stod han så framför Lenins dörr. Det var svårt att beveka sekreteraren, som inte kunde tro att ledaren gått med på att släppa in en simpel tecknare. Men hans passerkort övertygade henne till slut och motvilligt öppnade hon dörren. Tio minuter skulle han få, inte mer.
”Från sitt arbetsbord reser sig den intressantaste och mest mystiska mannen i världen i dag”, skrev Cesare i det reportage som mötet utmynnade i. Lenin hälsade Cesare välkommen och förklarade att han hade för fullt upp för att kunna posera. Oscar Cesare fick teckna den lille mannen medan han arbetade energiskt och med full koncentration.

Han läste brev och skrev dokument. Understundom kastade han sig över telefonen – ”av svenskt märke” och försedd med röd lampa istället för ringsignal – och utfärdade order. Ändå hann han kortfattat konversera gästen och vasst kommentera amerikansk politik. Inga spår av sjukdom märktes enligt besökaren, som kanske bländades av en skicklig föreställning. Bara drygt ett år senare var Lenin död.

De tio minuterna blev i alla fall tjugo och gästen gjorde sig redo att gå, men Lenin undrade om han verkligen hunnit bli klar. Cesare fick stanna i 45 minuter och hann göra en handfull skisser. På julafton fylldes New York Times förstasida med ett porträtt och Cesares artikel om det fantastiska mötet. Men i Sverige skrevs inte en enda rad. Få svenskar kände till tecknaren eller att en landsman doldes bakom det italienskt klingande namnet.

Oscar Cesares främsta intresse var dock inte politiken, även om han tecknade för New York Times ledarsida i fyrtio år. Det han själv brann för var kulturen, framför allt den antika romerska. I tidningens söndagsbilaga fick han frikostigt utrymme för teckningar från teaterns värld, men även för återkommande egna resereportage från Europa.

Han gifte sig två gånger, 1916 med novellförfattaren William Sydney Porters (mer känd som O Henry) dotter Margaret Porter och 1927 med Ann Valentine, exhustru till en annan novellförfattare, John Bartram Kelley.
Men kvinnan i hans liv var stjärnreportern Louise Bryant. 1914 hade han en flirt med henne innan hon året därpå träffade och föll för den radikale reportern John Reed. Kärlekshistorien och parets äventyr under ryska revolutionen skildrades i filmen Reds från 1982 av och med Warren Beatty, som själv spelade John Reed. Rollen som Louise Bryant gjordes av Diane Keaton.

John Reed dog plötsligt 1920 och ett år efter att Oscar Cesare skilt sig 1921 reste han till Europa. Han tog nu åter kontakt med Louise Bryant och skrev långa, passionerade och alltmer desperata brev. Han telegraferade och han sköt in lappar under hennes dörr på hotell Adlon i Berlin, när de båda bodde där.

Men hennes känslor hade svalnat under de åtta år som gått sedan deras korta romans och han visste inte att hon även uppvaktades av den amerikanske diplomaten William Bullitt, före detta Moskvaambassadör. De båda gifte sig året därpå.

Som lite plåster på såren fick Oscar Cesare illustrera Louise Bryants bok Mirrors of Moscow (1923), en samling idolporträtt av Lenin och andra ryska ledare.

Mötet med Lenin öppnade alla dörrar för Oscar Cesare – 1926 fick han på samma sätt teckna Mussolini i arbete. Men av den italienske diktatorn blev han inte imponerad, tvärtom beskrev han denne som grym och kall.
Från 1930-talet och framåt gjorde Cesare en lång rad reportageresor till Europa. Oftast blev det kulturreportage och hans gedigna kunnande om antikens och Europas historia imponerade. Han hade en bredd som få av hans kollegor i pressen besatt.

Sport var ett annat stort intresse, liksom flyget. Oscar Cesare skrev genom åren en lång rad reportage om och med flygpionjären Orville Wright. Han följde också med USA:s postflyg på en dramatisk färd över Klippiga bergen, ett inte helt ofarligt äventyr 1925.

Cesare gjorde bara ett känt besök i Sverige. På väg till USA efter mötet med Lenin tog han en sväng förbi Linköping. Kanske ville han träffa sina syskon sedan modern avlidit ett år tidigare. I hennes bouppteckning konstateras att han bor ”å känd ort i Norra Amerika”. Men det är ett stavfel.
Okänd ska det vara, vilket Oscar Cesare förblev i Sverige. Hans storhet är oomtvistad i USA, men hemma blev han aldrig profet. Han nämndes i några konstböcker fram till 1950-talet, men de flesta kände inte till honom alls. När han dog 1948 noterades det inte över huvud taget i Sverige.

Publicerad i Släkthistoria nr nr 7/2019