Nationella minoriteter - så hittar du dem i arkiven

Inget land i Europa med mer än en halv miljon invånare saknar etniska minoriteter, inte heller Sverige. Definitionen av vad som räknas som en minoritet kan dock vara olika vid i olika sammanhang. Men i Sverige definierar vi en nationell minoritet som en grupp som har befolkat landet under lång tid och har en kultur som utgör en levande del av det svenska samhället och kulturarvet.
Fem grupper har ansetts passa in på denna definition och sedan 2000 har därför dessa – judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar – ett särskilt skydd i lagstiftningen. Deras språk – jiddisch, romani chib, samiska, finska och meänkieli – är nationella minoritetsspråk. Lagstiftningen innebär bland annat att myndigheter har ett särskilt ansvar att skydda dessa minoritetskulturer och dess språk. Det betyder till exempel att minoriteterna ska ges inflytande över frågor som berör dem. För samiska, finska och meänkieli finns det speciella förvaltningsområden. Inom dessa områden är kommunerna skyldiga att ordna förskola och äldreomsorg på minoritetsspråken. Invånare har där också rätt att kommunicera på sitt minoritetsspråk i kontakter med kommunerna.
Släktforskningen är en viktig del i att hålla kulturarv och identitet levande, inte minst för de nationella minoriteterna. När du forskar kring släkter med minoritetsbakgrund blir det ofta också tydligt hur djupa de nationella minoriteternas rötter i Sverige är. På de följande sidorna tipsar vi om hur du går tillväga.

Det finns belägg för att judar levde i Sverige redan på 1500-talet. Men den första dokumenterade juden som fick bosätta sig i Sverige utan att konvertera till kristendomen var köpmannen Aaron Isaac, som kom från Tyskland 1774. Några år senare utfärdade kung Gustav III det så kallade judereglementet, som gav judar rätt att bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping, bygga synagogor och jobba inom vissa borgerliga yrken. Detta gjorde att en våg av judar kom till Sverige i slutet av 1700- och början på 1800-talet. Med stegvisa reformer släpptes judarna in i det svenska samhället allt mer och 1870 fick de likvärdiga medborgerliga rättigheter. Många svensk-judiska familjer blev helt assimilerade med det svenska samhället.
År 1930 var antalet judar i Sverige uppe i knappt 7 000 och det ökade till 10 000 fram till krigsutbrottet 1939. Under slutskedet av andra världskriget kom någonstans mellan 11 000 och 13 000 befriade judiska koncentrationslägerfångar till Sverige och man tror att runt en tredjedel av dem stannade i landet.

Släktforskar tips
Forskar man på de judiska släkter som kom tidigt till Sverige, under 1700- och 1800-talet, är de mosaiska församlingarna bästa vägen in i källorna. En del folkbokföringsmaterial och födelse-, död- och begravningsböcker från de judiska församlingarna
i Stockholm, Växjö, Kalmar, Karlskrona, Malmö, Norrköping, Oskarshamn och Sundsvall finns digitaliserat på Riksarkivet.se.
För att följa rottrådarna bakåt till tiden innan anorna kom till Sverige kan Riksarkivets medborgarskapsakter vara användbara. Där kan deras födelseorter utanför Sverige finnas angivna. I andra källor är det oftast bara landet som är antecknat. Medborgarskapsakter finns på Riksarkivet för dem som sökte medborgarskap efter 1840. För medborgarskapsansökningar 1840–1920 finns det en digital sökväg, sok.iriksarkivet.se/konseljarenden

Alla akter 1840–1969 finns i justitiedepartementets arkiv på Riksarkivet Marieberg. När du har anans ursprungsort är nästa steg jewishgen.org, en portal där ett stort antal judiska källor från många länder finns samlade. Med hjälp av uppgifterna från svenska arkiv är chanserna goda att härifrån kunna leta sig vidare i arkivmaterial ute i Europa. Börja med sökfälten på förstasidan. Men tänk på att orter ute i Europa kan ha bytt namn och även land. Därför finns på jewishgen.org också en databas med namn på orter där många judar levde. I nästan alla judiska släkter är Förintelsen på ett eller annat sätt närvarande. Förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem har den mest omfattande databasen för att söka efter förintelseoffer, deportation.yadvashem.org Databasen består till stor del av så kallade page of testimonies, som mördades släktingar har lämnat in. Det finns också uppgifter från olika minnesböcker som har utgivits av bland annat tyska staten.

Man tror att romerna utvandrade från Indien för tusen år sedan och kom till Europa på 1300-talet. Det första belägget för romer i Sverige är en notis i Stockholms stads tänkebok 1512, om att en grupp ”thatra” (en form av ordet tattare som historiskt ofta har använts om romer) har anlänt till staden. Det blev början på romernas svenska historia, en historia som har kantats av utanförskap och diskriminering. Försök att fördriva romer ut ur Sverige gjordes på 1600-talet och under 1700-talet kom lagstiftning som skulle stoppa ytterligare romsk invandring och tvinga gruppen att bli bofast.

Romer som nationell minoritet är ett paraplybegrepp. I det ryms ättlingar till de svenska romer som kom från Ryssland och Frankrike på 1800-talet, finska romer som kom på 1950-talet, utomnordiska romer som kom från Östeuropa på 1960-talet och nyanlända romer som har kommit under de senaste tjugo åren från bland annat Balkan.
Gruppen resandefolket, som också räknas in i den nationella minoritetsgruppen romer, har ibland hävdats ha annat ursprung än övriga romer. Släktforskare har på senare år dock påvisat raka linjer från nu levande resande till personer på 1600-talet som i arkivdokument har benämnts ”zigenare”. En dna-studie som publicerades 2023 bekräftar att det svenska resandefolket är besläktat med andra romska grupper i Europa.

Släktforskartips
Att släktforska om romer och resande är svårt, eftersom de har rört på sig mycket och sällan går att följa i kyrkböcker. Om vi tittar specifikt på resande fram till slutet av 1800-talet så hade många av dem någon gång häktats enligt lösdriverilagstiftningen. De kan då finnas i Justitiekanslerns fånglistor, som fördes från 1750 och finns digitaliserade fram till 1850 hos Arkiv Digital, ofta med brottsrubriceringen ”passlöst omkringstrykande”. Om fallet gick till rättegång står det vilken häradsrätt den anklagade sändes till och på så vis kan man hitta rättegångsprotokollet där den åtalade ofta berättade om sitt liv. Omkringstrykande ledde dock oftast bara till att personen släpptes efter några dagar för att skaffa sig laga försvar inom en viss tidsfrist. Innan dess hölls förhör på landskansliet (en del av den myndighet som senare blev länsstyrelsen). Datum för förhör brukar då finnas angivet och man kan hitta förhörsprotokollet där personen berättar om sig själv i landskansliernas arkiv. De som inte häktades för omkringstrykande kan finnas i passjournalerna, eftersom de hade det inrikespass som krävdes för resor i landet fram till 1860. Handlingar rörande inrikespass finns i landskansliernas och magistratens arkiv. Genealogiska föreningen driver ett projekt där man digitaliserar dessa handlingar och gör dem tillgängliga på nätet för medlemmar. Efter 1900 blev de flesta resande inskrivna i kyrkobokföringen och då blir det enklare att spåra dem.

Lästips: Bo Lindwall: Anor från landsvägen – hur jag finner mina förfäder bland resandefolket (2014)

I Karin Bojs och Peter Sjölunds bok Svenskarna och deras fäder – de senaste 11 000 åren beskriver författarna i ett kapitel senare års dna-forskning om samernas ursprung. Som så ofta med folkslag i mänsklighetens historia härstammar samer från olika grupper som har kommit invandrande till det samiska kärnområdet. Människor kom från den sydöstra delen av nuvarande Finland, från sydvästra Finlands kusttrakter, från Mellansverige och från östra Norge i olika vågor för 1 500–2 000 år sedan. Hos denna blandade grupp växte sedan den samiska kulturen och de samiska språken fram stegvis. Samerna är idag erkänt som ett urfolk i Sverige, men det handlar inte om dna, utan om att de hade en gemensam kultur innan den svenska staten kom och lade under sig området de bebodde.
Tidiga kontakter under järnåldern mellan samer och talare av det nordgermanska språk som senare kom att bli svenska och norska verkar ha varit relativt fredliga. Men på medeltiden, när Sverige enades och kristendomen tog över, försämrades relationerna och det diskriminerande förhållningssätt till samer som har levt vidare ända in i vår tid tog form. Samernas tro ogillades av svenskarna och deras präster och från 1600-talet och framåt uppstod konflikter kring naturresurser, något vi kan se än idag. I början av 1700-talet dyker de första samerna upp i kyrkeböckerna. Hur de genom årens lopp har angetts skiljer sig mellan församlingarna, men de särskiljs oftast från resten av befolkningen. I Jämtlands och Kopparbergs län bildades speciella så kallade lappförsamlingar som var icke-territoriella.
Prästerna var också inkonsekventa med namn, speciellt för skogssamer, alltså samer som året om lever i skogstrakter och inte flyttar upp på fjället sommartid. De ansågs vara assimilerade svenskar och därmed antecknades ofta inte deras samiska släktnamn. Rörligheten – även över nationsgränser – är också utmanande för släktforskaren, något som exemplet med Margrete Kreutz här intill visar.

Historien om Margrete Kreutz

Den sydsamiska kvinnan Margrete Olsdatter Kreutz, porträtterad i Släkthistoria 6/23, levde likt många andra samer ett liv där gränsen mellan Norge och Sverige ofta korsades. Hon föddes 1863 på den svenska sidan men döptes i norska Meråker. Norska kyrkböcker finns på digitalarkivet.no Där kan du både fritextsöka och bläddra i böckerna sida för sida. Tänk på att namn kan stavas olika i norska och svenska källor. I det här exemplet förekommer olika former: Margrete, Margareta, Margrethe. I ministerialboken för Övre Stjördal församling, Meråker, hittar vi henne och hennes föräldrar.

1885 gifte sig Margrete med Anders Kreutz och de flyttade till den svenska sidan. Nu återfinns de i svenska kyrkböcker, i Undersåkers lappförsamling.

Termen sverigefinnar är ganska ny. Första gången den användes i Dagens Nyheter var 1963, då av den sverigefinska författaren Anita Sällberg, som i en insändare svarade på kritik mot att det hade visats ett finskspråkigt underhållningsprogram i svensk tv.
Under 1980-talet blev ordet – som alltså syftar på personer som har finska rötter och bor i Sverige – allt vanligare. Men personer med finska rötter hade så klart funnits i Sverige långt innan termen kom i bruk. Finland var ju en del av Sverige ända fram till 1809 och både svenskar och finnar var rörliga. För finnar handlade det ofta om att flytta till Sverige för sysselsättning, i Bergslagens och Faluns gruvor eller i mellansvenska skogar. De senare har en specifik identitet, skogsfinnar. De kom under årtiondena runt 1600 och en del av deras ättlingar bevarade språket ända in på 1960-talet. Under Finlands ryska tid efter 1809 fortsatte finnar att flytta till Sverige, i jakt på jobb eller som politiska flyktingar. Aggressioner från den ryska björnen var även skälet till att det under andra världskriget kom 80 000 finska krigsbarn till Sverige. Flera tusen av dem stannade för gott.

Under efterkrigstiden fortsatte också arbetskraftsinvandringen, den största vågen var åren runt 1970 när cirka hundratusen finländare flyttade till Sverige.

Släktforskartips
För att spåra sverigefinska rötter över nationsgränsen behöver man känna till lite om släktforskning i Finland. Mycket fungerar som i Sverige, med kyrkböckerna som grund. Men en viktig skillnad är att sekretessgränsen är 100 år i Finland (50 år för avlidna), jämfört med Sveriges 70 år. Tillgången till digitaliserat material är också sämre och läsbarheten dålig i och med att man hittills mest har digitaliserat från mikrofilmer.
Utgå från en sverigefinsk person som du tror är född i Finland. Leta upp personen i de svenska kyrkböckerna. I kolumnen för födelseplats har prästen tyvärr ofta bara angivet ”Finland” vilket gör det svårare att hitta personen i finländska kyrkoarkiv. Ibland har prästen även angett finländsk födelseförsamling och då blir det lättare. Utgå från databasen HisKi där Genealogiska samfundet i Finland namnindexerar kyrkböcker (hiski.genealogia.fi/hiski). Databasen är ofullständig och mest material finns för tiden före 1860. Men för en del församlingar finns det uppgifter till och med början av 1900-talet. Vet du finländsk födelseförsamling kan du även söka på traditionellt vis genom digitaliserade kyrkböcker på finländska riksarkivet (astia.narc.fi) om du inte får träff i HisKi. Digitaliserade kyrkböcker finns också hos Finlands släkthistoriska förening (sukuhistoria.fi), som dock tar ut en avgift.

Sedan 1100-talet hade det bott en finsk kulturgrupp på bägge sidor Torne älv, men när Sverige förlorade Finland till Ryssland 1809 drogs gränsen längs älven och gruppen tudelades – på den västra sidan blev befolkningen en finskspråkig minoritet i Sverige. De kallas idag ofta tornedalingar, men vissa kan identifiera sig som kväner eller lantalaiset. Gruppens språkvarietet, som från 1980-talet och framåt har benämnts meänkieli och har minoritetsspråksstatus, ligger nära finskan, speciellt så som den talas i norra Finland.
När Sveriges inrikespolitik från 1880-talet och framåt blev mer nationalistisk skulle Tornedalen försvenskas. I skolorna tog svenskan över och det förekom ända fram till 1950-talet att elever som använde meänkieli på skoltid straffades. Efter en lång tid av assimilationspolitik och påtvingad integrering har den tornedalska minoritetens identitetskänsla under senare decennier åter stärkts. Det märks inte minst genom ett ökat intresse för tornedalsk släktforskning. Men det kan vara krångligt att söka sina rötter i regionen. Vid riksklyvningen 1809 splittrades församlingar och kyrkor hamnade på olika sidor av gränsen. Under ett decennium efter 1809, innan gränsförhandlingar var klara och nya kyrkor hade hunnit byggas, fördes kyrkböckerna på bägge sidor av älven precis som innan, men sedan delades församlingarna upp. Även efter 1809 var rörligheten över gränsen stor och för att följa en släktlinje kan man behöva hoppa fram och tillbaka mellan svenska och finländska kyrkoarkiv.
– De som har bott nära gränserna, där är det kors och tvärs. Folk har flyttat både uppför och nedför älven och från den ena sidan till den andra, säger Stefan Wennberg i Haparanda Tornio släktforskarförening.

Hur du släktforskar i Finland beskrivs kortfattat i avsnittet om sverigefinnar (se förra uppslaget). Generellt menar Stefan Wennberg att det som kan ställa till det är det faktum att sekretessgränserna är olika – 70 år i Sverige och 100 år i Finland – och att yngre delar av finländska kyrkoarkiv inte är digitaliserade på samma sätt som de svenska.
– Man får vara beredd på den biten, att när det gäller närmare i tiden kan det vara svårt att få ihop det. Viktigt att tänka på är också att personnamnen i de finländska böckerna är svenska, exempelvis skrivs det finska Jaako som Jakob, Olli som Olof och så vidare.
Den som har kört fast i sin tornedalska släktforskning har i vissa fall en genväg. Språkforskaren Erik Wahlberg, född 1918 i Övertorneå, lämnade efter sig anteckningsböcker med tiotusen sidor släktutredningar på tornedalska släktnamn på bägge sidor av älven och register över personer kopplade till olika hemman (se bilden till höger). Mycket av materialet är digitaliserat och finns att ta del av på erikwahlberg.se.
– Han använde inte bara kyrkböckerna utan har även gått igenom jordeböcker och skattelängder ner till 1500-talet, säger Stefan Wennberg.