Lär dig kyrkböckernas latin!
Att skriva på latin var en självklarhet för prästen. Det var kyrkans och de lärdes språk, som skilde honom från socknens bönder. Det ställer till det för många släktforskare.
Latinet var en självklarhet för prästen.
Det gällde för prästen att kunna prata ”med bönder på bönders vis men med lärde män på latin”, för att citera Karlfeldt.
Nylatinet var från 1400- till 1800-talet det språk som bildade människor använde i skrift. Att kyrkböckerna kryllar av latinska ord för sjukdomar, helgdagar och juridiska termer är inte konstigt.
Småord som ibidem eller förkortat ibid för ”på samma plats” är mycket vanliga i husförhörslängder; ejusdem eller ejusd för ”på samma dag/månad”, beroende på vilken tidsangivelse som upprepas, är lika vanligt i dopböcker. Anges en dopdag som 7. Dominica Trinitatis, sjunde söndagen i trefaldighet, istället för med datum, blir det en smula besvärligt. Riktigt frustrerande och svårknäckt blir det med helgdagar som avskaffats för länge sedan.
Bönder fick latinska namn
I äldre kyrkböcker möter vi också bönder som Olaus, Petrus och kanske hustrun Cecilia, inte Olof, Petter och Sissel som de kallades till vardags. I bästa fall angavs också patronymikon (personnamn bildat av faderns namn), men ofta utelämnades det. Prästen själv skrev sig kanske som Laurentius Ioanni Medelpadius, hellre än Lars Johansson från Medelpad.
– På 1500- och 1600-talen var latinet ungefär som engelskan för oss, ett naturligt sätt att kommunicera. Litteraturen var övervägande på latin, inom teologi och juridik hade man en fixerad terminologi av historiska skäl. Men det var få i samhället som kunde latin. Det blev en statusmarkör att blanda in latinska ord och fraser, säger släktforskaren och latinisten Urban Sikeborg som skrivit boken Latin för släkthistoriker.
För bönderna var latinet ett rent hokus pokus. Såväl kyrkans som juridikens latin var kvarlevor av det romerska väldet med Vatikanen och dess latin som medelpunkt. När romarriket föll sönder utvecklades latinet åt olika håll i de gamla provinserna, och blev till franska, spanska och italienska med mera. Men latinet behölls inom kyrkan i en förenklad och standardiserad form, kyrkolatinet.
All utbildning skedde i kyrkans regi fram till det att de första universiteten grundades i Italien på 1000-talet. Latinet blev därför lärdomsspråket. Men det behövdes ord för nyare företeelser.
– Under renässansen gjorde man stora arbeten för att hitta tillbaka till det klassiska latinet. Dels försökte man återgå till det ursprungliga latinet som man trodde att det lät, dels nyskapade man ord och lade in nya betydelser i gamla ord för fenomen som inte fanns under antiken. På det sättet fick man nylatin, förklarar Urban Sikeborg.
Latin i de högre kretsarna
Med tryckkonsten standardiserades nylatinet och spreds över Europa. 1600-talet och början av 1700-talet – den svenska stormaktstiden – blev latinets absoluta höjdpunkt, då det
användes i alla sammanhang i samhällets högre kretsar. Det berättas till exempel att rikskanslern Axel Oxenstierna förolämpad svarade på svenska när franska diplomater tilltalade honom på sitt eget språk. Tolken fick översätta till latin.
Latinska ord letade sig också in i folkspråken; vi gav dem svenska böjningar och ändelser. Till exempel är ”absolv/absolverad”, en vanlig notering i husförhörslängder. Det betyder att någon fått syndernas förlåtelse och åter får gå i kyrkan. På samma sätt tar vi till oss utländska uttryck än i dag, till exempel när vi ”mejlar” och ”messar”.
"Hokus pokus" från latinet
Uttrycket ”hokus pokus”, för något fuffens eller svårförståeligt, kommer från kyrkans latin, närmare bestämt nattvardens Hoc est enim corpus meum, ”Detta är min kropp” (för dig utgjuten). En ritual där brödet blir till Kristi kropp och vinet till hans blod.
Trollramsans fortsättning ”filiokus” kommer av latinets filioque, ”och från sonen”, från den niceanska trosbekännelsen.
Svenska präster predikade på modersmålet redan under medeltiden, även om det dröjde till 1526 innan Nya Testamentet kom i svensk översättning. Hela Bibeln kom 15 år senare. Det blev vid reformationen valfritt om man skulle hålla mässan på latin eller folkspråket, men redan på 1530-talet började man övergå till svenska.
Ville ha kvar latinet
Det måste ha varit en populär förändring, att få höra allt på det egna språket?
– Nej, tvärtom blev det protester. Många tyckte att det blev så profant, mässan förlorade sin kraft och det högtidliga när man förstod vad som sades, säger Urban Sikeborg och jämför med nyöversättningen av ”Fader vår”, eller ”Vår fader” som det nu heter med ett vardagligare språk sedan Bibel 2000 kom.
– Allt som är gammalt låter lite mer högtidligt. Men det var vardagligt då det skrevs. Att ange söndagarna med latinska namn hade dock inget med högtidlighet att göra. Även det var naturligt för prästen, då helgdagarna firades efter katolska helgon. På Gustav Vasas och hans söners tid rensades det friskt bland helgondagarna, men de som blev kvar skrevs ibland på latin i dop-, vigsel- och dödböckerna.
Hur kunde man då hålla reda på rätt födelse- och dopdatum, när söndagarna inträffar på olika datum från år till år?
– Det var naturligt för präster att datera sådant som dop och begravning enligt kyrkoåret. Man verkar i de äldre kyrkböckerna inte ha haft ett behov av mer exakt datering, säger Urban Sikeborg.
Sjukdomar på latin
Sjukdomar är också ett kapitel för sig, dödböckernas notiser kan vara svåra att förstå. I äldre tid för att det mesta kallades för ”sot”, även om prästerna försökte vara precisare än så. Med tiden när förståelsen för kroppens funktioner och olika sjukdomar ökade, blev det allt vanligare att ange dödsorsak på latin. Men det är inte säkert att det var samma sjukdom som avsågs år 1890 som tvåhundra år tidigare, även om man använde samma latinska uttryck.
– Allt som ledde till döden kallades för sot, man låg i sotsäng. Men på 1600- och 1700-talen fick man större förståelse för kroppen och blev tydligare med begreppen, säger Urban Sikeborg.
Inom medicin, naturvetenskap, juridik och politik levde latinet kvar ända in på 1800-talet. Det var bara på det språket man kunde uttrycka sig på ett exakt sätt som fungerade även internationellt.
Prästerna själva latiniserade gärna sina namn, både förnamn och patronymikon. Dessutom lade de ofta till en angivelse av exempelvis sin hemort. Så var kutymen vid inskrivning vid högre läroverk, namnen angavs på latin jämte hemorten, för att skilja olika Lars Andersson från varandra.
Orter och områden kan även stå på egen fot och nämnas i kyrkböcker utan en tillhörande präst. Står det exempelvis Bothnia septentrionalis betyder det Norrbotten.
Flera namn
Prästnamn som Orebrogensis, Nicopiensis och Dalecarlius är tämligen genomskinliga, medan det blir svårare med till exempel Cuprimontanus och Claravallensis. Det första betyder ”från Kopparberg” och det andra ”från Ljusdal”. Svårt att dechiffrera är också Logius, ”från Lo”, och Brebelius, som en präst från Bredbyn i Anundsjö socken hette.
– Många av de här namnen var tillfälliga, de var inte släktnamn utan individuella även om en del levde kvar. Prästerna flyttade omkring och kunde ha flera tillnamn, en förekommer med hela sex olika! Alla var dock inte latiniserade, säger Urban Sikeborg.
En präst hette Olof Andersson och var prästson från Enånger. Han kallade sig Olaus Andreae och använde under olika perioder i sitt liv fyra tillnamn, som alla var latiniserade: Enangrius, Helsingus, Boldanaesius (som präst i Bollnäs), Arnaesius (av Arnäs där hans far ägde jord).
Läs mer: HÄR ÄR DET VANLIGASTE LATINET I KYRKBÖCKERNA
Publicerad i Släkthistoria 5/2015
