Jarl Kulle – skådespelare med hästkarlar i släkten

Stenen lades på gator i Helsingborg, Sankt Petersburg och Berlin. Men den stora succén kom att bli glaserat tegel och klinker. Det levererades till Grand Hotel i Halmstad och till tunnelbanorna i Stockholm och London. Den stora fjädern i hatten var klinker skräddarsydd till Sydneys berömda operahus, som blev klart 1973.

Allt detta var långt efter Johannes Nilssons tid som gruvarbetare, vilket inte riktigt var det liv han hade tänkt sig. 22 år gammal valde han 1893 att lämna landet, tillsammans med systern Alma som bara var 15 år. Han var långt ifrån den enda gruvarbetaren som emigrerade. De är lätta att se i flyttlängden, genom att deras anställningsnummer anges. Johannes Nilsson var ”Arb. 241”.

Att lilltösen följde med är svårare att förstå – två unga syskon ensamma ute i världen. Men kanske togs de emot av sin äldsta syster Mathilda, som emigrerat redan 1880, eller äldste brodern Peter som for året efter. Ändå verkar Kalifornien vara ett nog så äventyrligt mål för de unga emigranterna.

Efter den långa båtresan följde en mödosam tågresa över den stora okända kontinenten. Eller så reste de i etapper, med kortare eller längre uppehåll i New York, Chicago eller andra svenskbygder.

I ”Vilda västern” fick de båda syskonen jobb på en ranch, med boskapshjordar större än de någonsin sett i Skåne. Medan lillflickan Alma blev piga fick Johannes tuffare uppgifter, som kofösare. Det var ingen stillsam syssla som hemma i Sverige, där det var ett jobb för jäntungar att valla kor.

Att fösa ihop jordarna som betade fritt på stora slätter var ett mycket drygt jobb, som krävde sin man. Johannes Nilsson fick snart namn om sig att vara en skicklig hästkarl. Han fångade bland annat otämjda hästar med lasso och red in dem. Intresset skulle komma att föras vidare till både hans son Nils och hans sonson Jarl, som också blev hästkarlar av rang.

Efter nio år återvände så Johannes Nilsson till Skåne, kanske av hemlängtan. I Kalifornien hade han träffat Hilma Pettersson, som han flörtat med från publiken när hon vann en skönhetstävling. Det var en av många och här gällde det att ha de snyggaste benen. Hon tvekade inför hans inviter, men lät sig i alla fall bjudas upp till dans.

Det visade sig att hon kom från Grevie på Bjärehalvön! Det ligger bara halvannan mil från Bjuv och de pratade säkert mycket om sina hemtrakter när de började sällskapa. De beslöt att fara hem och stadga sig i hopp om att kunna skaffa egen gård.

Hilma hade emigrerat några år efter Johannes, via Helsingborg och Liverpool till New York. En yngre bror, Anton, kom efter ett par år senare, men tycks ha stannat kvar i det nya landet. Det gjorde även Johannes syskon – fyra av dem fortsatte till och med ännu längre bort, till Australien! Systern Emelie blev sist att fara till Amerika, 1911.

Även Johannes far Nils Hansson var en hästkarl och väckte uppmärksamhet när han kom körande med sina två ”café au lait-färgade” norska fjordhästar. När han dog 1903 tog sonen Johannes över faderns arrende av gården där han och syskonen hade växt upp.

Från Stora Väckullshus, som gården hette, tog han sig efternamnet Kulle. I biografin om Jarl, med den vitsiga titeln Jag Kulle, uppges platsen ha kallats Kullaborg. Kär plats har många namn.

– Jag har hört att det från början hette Väckes kulle, för där bodde en man som gick runt i byn och tände lyktorna på morgonen. Det sägs att folk i trakten sa ”Det är Kulles”, för att de bodde på en höjd, berättar Jarl Kulles dotter, skådespelaren Maria Kulle.

Andra barnet i kullen blev Nils Peter Göte, född i maj 1904, ett halvår efter äktenskapet. Sedan följde en handfull barn till, bland andra sonen Jarl Hartvin – som Nils Kulle senare skulle döpa sin son efter. Nils blev slaktare, sedan charkuterist och handlare med en tidig food truck. Även brodern Jarl anges som charkuteriarbetare på 1930-talet. Kanske jobbade han åt brodern.

– Nils hade en charkuteributik på hjul som han körde runt med i Kullabygden. Han var en välkänd chamig profil som tyckte det var roligt att prata med folk, säger Maria Kulle.

Nils fru Mia var dotter till Vilhelm Bergendahl och Hulda Gustafsson som som bodde inte långt bort, i Truedstorp. Där flyttade Nils och Mia in sedan de gift sig, och där föddes Jarl Lage Kulle den sista februari 1927. Morfar Vilhelm noterades först som skomakare, sedan grovarbetare. Bland annat var han med och byggde vägar.

Sonen Ture, några år yngre än Nils Kulle, noteras på 1920-talets om charkuteriarbetare. Kanske var det genom honom som Nils träffade hans
syster Mia.

När Jarl var sex år flyttade familjen till Rebbelberga just utanför Ängelholm. Där föddes hans båda systrar Marianne och Gerthi, som var 12 respektive 18 år yngre än Jarl. De såg båda upp till sin bror, inte minst när han gav sig på skådespelarbanan. Även Gerthi kom att välja yrket. Den som upptäckte hans talang var skollärarinnan ”Tant Anna”.

– Att sonen skulle ha sådana anlag var inget som fanns i deras världsbild innan Tant Anna kom hem till dem och sade att hon tyckte Jarl skulle bli skådespelare. Det började med att han fick åka på sommarkurs hos Klosters röstskola i Alvesta, säger Maria Kulle. Där fick han vara med på lite lektioner, mot att han diskade och gjorde tjänster åt ”Farbror Kloster”, sång- och talpedagogen Karl August Nygren.

Varifrån kom då hans talang? Familjen Kulle hade rykte om sig att vara pratglada och högljudda när de kom samman. Diskussionerna gick höga och alla gav sig in i dem med liv och lust.

Mia Bergendahl, som kom från en mer lågmäld familj, tyckte ibland att hon hade svårt att få en syl i vädret. Det var ett högt tonläge och den ena historien avlöste den andra. Ingen bad om ordet, utan pratade i munnen på varandra. ”Är di arga på varann?”, undrade folk ibland. ”Nej, vi är bara glada att se varann.”

Med sitt temperament och mörka hår fick de rykte om att ha sydländskt påbrå. Det ryktades om både vallonblod och någon spansk förfader som lidit skeppsbrott utanför kusten. Ingendera har dock kunnat spåras i kyrkböckerna ett antal generationer tillbaka.

Sexton år gammal begav sig Jarl till Stockholm, där han fortsatte att förkovra sig i yrket hos Kloster, som bodde där vintertid. Han fick jobba hårt med att slipa bort sin skånska, som på den tiden var en otänkbar dialekt för en skådespelare.

Samtidigt jobbade han som springschas, cykelbud och diskare för att få ihop pengar till hyran. Tant Anna tyckte att han slet för mycket och inte hann med sina lektioner. Men rådig som hon var såg hon till att skaffa fram pengar, berättar Maria Kulle.

– Hon ordnade en soaré i Ängelholm dit välbärgade personer bjöds in. Jarl fick deklamera dikter och de skänkte pengar till ett stipendium som Tant Anna förvaltade. Han fick varje månad en utbetalning till hyra och uppehälle, sedan fick han skriva till henne och be om mer ifall det kom extra utgifter.

Som 17-åring blev han antagen till Terserus teaterskola, och fick modet att söka in på Dramatens elevskola. Det skulle ta tre försök innan han kom in, men det var ett öde som han delade med många andra sedermera kända skådespelare. En av lärarna var Mimi Pollak, som kom att betyda mycket för honom och hans utveckling.

Lärare och andra elever på skolan noterade snart hans spelglädje, fantasi och energi. Han hade redan då en ”vildvuxen scenisk fantasi”, ansåg till exempel elevkamraten Per Gerhard, enligt biografin. Kanske var det familjens yviga umgängesformer som gav Jarl råg i ryggen.

Han tog för sig, men tillhörde inte gänget som festade och tillbringade fritiden på krogen. Nej, Jarl var en allvarlig ung man med höga ideal och stark moral.

Långt innan det var på modet blev han vegetarian, åt grötfrukostar med kruska, mumsade sallader och råa grönsaker. Han nyttjade varken alkohol eller tobak, utan vårdade sin fysik.

Han började även knäcka extra som statist på lokala teaterscener, bland annat Fredriksdal i Helsingborg som senare blev Nils Poppes hemmascen. Han provade på som scenarbetare, och fick stor respekt för arbetet bakom kulisserna. Det bidrog till hans ödmjuka inställning till branschens alla facetter.

För sin roll som Jean i Strindbergs drama Fröken Julie fick han stort beröm i en recension: ”Rätt ung, lätt underklassig, säker i korken, fräck men inte osympatisk. En lymmel som säkert kan räkna med en lukrativ framtid …” Mitt i pricken även privat, tyckte den spirande stjärnan själv.

Ganska snart blev Jarl Kulle en av Dramatens stora karaktärsskådespelare med hyllade tolkningar i dramer som Lång dags färd mot natt, Gustaf III och Kung Lear. Han satte sig djupt in i rollen som teaterkungen Gustaf III, och gestaltade även Karl XII.

På film fick han stora framgångar i bland annat Oscarsnominerade Käre John, Ingmar Bergmans Sommarnattens leende och Fanny och Alexander.

Men allt var inte dramatik. Bakom den allvarliga ytan fanns mycket humor och lättsamhet, som han från 1960-talet fick utlopp för i roller som Higgins i musikalen My Fair Lady. Den blev en succé och en långkörare som gav honom fler komiska roller på privatteatrar.

Under hela sin karriär odlade han parallellt sitt intresse för lantbruk och framförallt hästuppfödning. Först på gården Kongaö i Skåne, där han levde med Louise Hermelin. De träffades när hon gick på Terserus teaterskola och Jarl spelade My Fair Lady.

Även deras dotter Maria blev skådespelare, medan hennes syster Anna tragiskt avled i astma bara 16 år gammal. Jarl Kulle har även dottern Mia Kulle Rydsjö med Ninni Rydsjö. I sitt andra äktenskap, med skådespelaren Anne Nord, har han döttrarna Hanna och Linda, som också valde skådespelarbanan. Det gjorde även Jarls syster Gerthi, starkt influerad av sin 18 år äldre bror.

1997 gick Jarl Kulle ur tiden, älskad och saknad av en bred publik som han fick tack vare sin mångsidighet och färgstarka personlighet – och Nyårsklockorna på Skansen.

En av många förklaringar till hans popularitet var hans stora bredd och starka närvaro. Eller som han uttryckte det i biografin: ”Det är helt enkelt inte min natur att vara bara rar och ganska nöjd med det som är ganska bra. Jag vill i alla fall söka mig mot det maximala.

Publicerad i Släkthistoria 4/2023