Teaterstjärna med Strindberg i släkten

Hon föddes 1920 som Elsa Viveka Torstensdotter Lindfors, men valde att stava tilltalsnamnet med C redan som barn. Sitt patronymikon behöll hon däremot livet ut, privat. Hon var född i en välbärgad familj med föräldrar av fin släkt. Pappa Torsten var militär och bokförläggare med bred utgivning. Titlarna rörde vitt skilda ämnen som försvar, arbetarrörelsens historia, idrott och teknik. Hos honom fick Astrid Lindgren sitt första jobb i Stockholm, som sekreterare, när hon som 19-årig ensamstående mor kom till staden från Vimmerby. En av förlagets böcker handlade om Torsten Lindfors farfars far Anders Otto Lindfors –präst, historiker, latinprofessor och teologie doktor i Lund. Denne förespråkade också, likt frisksportaren Torsten Lindfors själv, gymnastiska övningar till gagn för både kropp och själ, redan före ”den svenska gymnastikens fader” Per Henrik Ling. Lindfors ställde senare upp som kandidat i biskopsvalet för Växjö stift, men förlorade mot den berömde Esaias Tegnér.

Anders Ottos son, Otto Lindfors, blev också präst, och gifte sig med Johanna Forshell från Vänersborg, dotter till den finlandsättade apotearen Johan Henrik Forshell och Cecilia Unger, dotter till brukspatron Anders Götrik Unger i Värmland. Cecilia dog i sviter av förlossningen när dottern föddes, bara tjugo år gammal.

Ottos och Johannas son Axel Lindfors, Torstens pappa, blev medicine professor i Lund, men dog av en stroke under en tågresa i den tyska Rhenprovinsen 1909. Hans småländska maka Gerda var född von Porat, en adlig ätt full av militärer och ämbetsmän. Gerdas mamma Natalia tillhörde däremot köpmannafamiljen Meijer från Karlshamn, en släkt med tyska rötter. Natalias far Ernst Friedrich gifte sig med Kristina Tauson, av prästsläkt från Skåne och längre tillbaka Danmark, när hon var sjutton år.

Den unga Viveca Lindfors kunde alltså relatera väl till den kyrkliga världen när hon gjorde succé i Tänk om jag gifter mig med prästen. När filmen spelades in hade hon under ett par år haft en passionerad relation med sin motspelare, den stora stjärnan Georg Rydeberg. Den var för tillfället över, men kom att blossa upp senare. Istället gifte hon sig med filmens fotograf Harry Hasso, son till skådespelerskan Signe Hasso.

Filmen blev en publiksuccé och kritikerna hyllade det unga kvinnliga stjärnskottet, medan Rydeberg fick mer ljummen kritik. Även i Appassionata 1944 spelade de mot varandra. Rydeberg fick ånyo sval kritik för sin dystra roll som genial, men grym, pianist. Viveca Lindfors fick däremot, tack vare sin rollprestation, en biljett till Hollywood. Men trots förväntningarna fick hon inga stora filmroller, och 1954 flyttade hon till New York för att istället satsa på teatern. Året före hade hennes bror Bjarne, som led av svåra depressioner, tagit livet av sig, ett trauma som hon kom att bearbeta i sin teatergärning.

Viveca Lindfors debuterade på Broadway med titelrollen i pjäsen Anastasia, yngsta dotter till Rysslands sista tsar. Det blev en rivstart för en lång och framgångsrik teaterkarriär. Det gav henne också nya filmroller, även i Sverige, men när Anastasia blev film i USA ett par år senare gick rollen i stället till den fem år äldre skådespelarkollegan Ingrid Bergman. Omgift med den ungerskfödde författaren och dramatikern George Tabori skapade Viveca Lindfors föreställningar med starka känslor och intensiv närvaro, som brukar kallas method acting och blev populärt på 1950-talet. Paret levde och arbetade tillsammans till 1972. Samma år skrev Viveca I am a Woman, en självutlämnande soloföreställning om hur hon hade formats som kvinna, från barndomen till ålderdomen. Den gjorde stor succé i USA, och hon tog den även till Sverige.

Den som kanske mest bidrog till att Viveca Lindfors blev skådespelare var hennes mormor Anna Lundström. I självbiografin Viveka Viveca berättar hon att mormor var halvjudinna och mycket vacker. Hon var den som introducerade barnbarnet för filmens värld, med dramatiska berättelser om filmer hon hade sett. Mormodern berättade också om olycklig kärlek, om en pianolärare som hon hade älskat men aldrig kunde få. Istället blev hon bortgift med en rik affärsman. Släktens historier kan säkert ha inspirerat Viveca på flera vis. Hennes egen pappa Torsten ska som ung militär ha varit kommenderad en tid i Moskva, och där haft en romans med en kvinna vid namn Anastasia. Samma namn hade alltså den siste tsarens yngsta dotter, en roll som Viveca ju kom att spela.

Fantasins kraft hade Viveca upptäckt när hon som litet barn blev sängliggande flera månader i en infektion och fick roa sig själv i sängen. Hon skapade handfigurer med hjälp av en näsduk som dräkt, hon lekte med djur på golvet. När hon började skolan vid sex år fick hon se sin första dansföreställning, som trollband henne. Hon började dansa, och läraren Jeanna Falk blev hennes ledstjärna. Viveca skulle bli dansös och artist! Mormors farfar var en vandrande jude från Tyskland, skriver hon i sina memoarer. Men här har Viveca blandat ihop anorna. Det var hennes mormors morfar – landshövdingen Karl August von Hedenberg – som var av judisk börd. Hans morfar Moses Marcus Levi var en av de första judarna som kallades till Sverige av kung Adolf Fredrik, men konverterade till kristendomen, kallade sig Adolf Ludvig Levin och blev framgångsrik möbelhandlare. von Hedenbergs hustru Hedvig Lyströms mamma Johanna hade tyska anor, och var bara sexton år när hon födde barn. Hedvigs pappa Erik Johan Lyström var klädesfabrikör, men gick i konkurs och tycks ha lämnat familjen. Han dök så småningom upp i Falun, angiven som vikarierande kommissarie och tullnär. Där dog han i lungsot 1820 på stadens bysättningshäkte. Vad som gjorde att han hamnade i både staden och häktet är dock okänt. På Vivecas mamma Karins sida finns också hennes farfar, den stormrike grosshandlaren och bankdirektören Otto Hartvig Dymling i Göteborg, också av tysk härkomst. Hans pappa Ludvig Dymling var född i Stralsund 1771, en stad som tillhörde Sverige fram till 1815. Otto Hartvigs hustru Theresia Agrell kom från en förmögen köpmannasläkt i Vänersborg.

Att utforska sig själv och sina rötter kom att bli något av ett livsprojekt för Viveca Lindfors. Hon var gift fyra gånger – precis som sin ungdomskärlek Georg Rydeberg. Och likt honom hade hon dessutom många korta relationer, till och med två pojkvänner samtidigt, enligt de egna memoarerna. Bara hennes sista äktenskap, med Georg Tabori, blev långt. Rydeberg fick hon för övrigt återse 1983 i tv-programmet Här är ditt liv. Att det fanns en äkta känsla mellan de två var uppenbart, och Rydeberg hade aldrig glömt denna kärlek – precis som sin rollfigur i Tänk om jag gifter mig med prästen. Bara några dagar efter programmet gick han tragiskt bort, ensam i sin lägenhet på Östermalm i Stockholm.

Några år senare regisserade Viveca Lindfors, nästan sjuttio år gammal, sin första film. Hon fortsatte att spela teater och skriva egna pjäser, medverkade i tv-filmer och blommade upp på nytt – för första gången helt och hållet på egna stadiga ben.

Hon fick en rad priser vid olika filmfestivaler och startade en teaterfestival 1966, där hon var konstnärlig ledare. Så sent som 1990 vann hon sin första Emmy, tv-mediets motsvarighet till en Oscar. Därefter gjorde hon flera soloföreställningar, bland annat i den egna In search of Strindberg, där hon gestaltade författaren själv. August Strindberg var för övrigt en avlägsen släkting: Vivecas farfars far Otto Lindfors,
präst i Skåne, var tremänning med den berömde författaren. Ända in i det sista gjorde Viveca Lindfors filmer och turnerade med teaterföreställningar. Hennes allra sista film, det mörka familjedramat Summer in the Hamptons, hade premiär efter hennes död. Trots att Viveca Lindfors levde i New York i över fyrtio år blev det i födelsestaden Uppsala som hon avled den 25 oktober 1995, efter att ha spelat In search of Strindberg. Genom åren hyllades hon ofta av kritiker som en ljuspunkt i svaga filmer, till dess att hon fick blomma ut i tyngre produktioner. Hon hade ”en mörk och farlig glans”, enligt en kritiker. Dagens Nyheters recensent Leif Zern lyfte fram hennes erotiska utstrålning, urstyrka och ”tveklöst oblyga och självutlämnande fräckhet”.