© Nordiska museet

Jakten på gruvdrängen

Martin Ståhl har forskat på 1700-talets Falun och hittat rätt trots att kyrkböcker saknas. För det finns faktiskt andra vägar att gå. Här får du veta hur han lyckades!

1 juni 2019 av Martin Ståhl

Den svenska folkbokföringen är internationellt sett unik. Just eftersom kyrkböckerna överlag är så väl förda är det lätt att man i sin släktforskning nästan helt inskränker sig till dessa och sedan gör halt då kyrkböckerna inte längre räcker till för att besvara ens frågor. Men svaren på dessa kan återfinnas i andra typer av historiska källor. 

Ett svårlöst fall från 1700-talets Falun illustrerar detta. Svaret på frågan vilka föräldrarna var till gruvdrängen Johan Andersson Tune (1717–1763) kunde till sist fås genom ett lyckat samspel mellan kyrkböcker, mantalslängder samt gruv- och domstolshandlingar.

Mycket saknas från Faluns 1700-tal

Äldre tiders Falun är ett komplicerat forskningsområde. Kyrkböckerna är ojämnt bevarade och sällan speciellt informativa. För den tidsperiod det rör sig om här, 1700-talets första decennier, saknas såväl husförhörslängder som död- och vigselböcker. Situationen kan tyckas hopplös. Falun var under tidsperioden rikets näst största stad. Inflyttningen från närliggande socknar var stor, och det kan vara mycket svårt att fastställa de inflyttade personernas ursprung.

De karakteristiska efternamnen (till exempel Tune), som ofta användes tillsammans med ett patronymikon, kan man tro ger ledtrådar till härstamningsort eller till släktskap med andra personer med samma efternamn. Istället kan det vara precis tvärtom. De kan snarare utgöra ett förvirrande inslag och som vi kommer att se inte borga för det minsta samröre personer emellan.

Falun var en viktig bergsstad. Kopparframställningen hade en stor betydelse för den svenska ekonomin. Falu gruva kallades ”rikets skattkammare”, och under en period utgjorde Falukopparen en huvuddel av världens totala kopparproduktion. 

Samtidigt var staden en ren miljökatastrof. Den förfärliga roströken, som svepte in staden, färgade husen bruna och omöjliggjorde all form av växtlighet. Den dåliga luften kvävde bokstavligt talat ihjäl många människor. Dödligheten var hög, och arbetet i gruvan var slitsamt. Genomsnittsåldern hos gruvdrängarna var låg.

Johan Andersson Tunes liv

I kvarter 38 på Nedre Elsborg bodde en gruvarbetare vid namn Johan Andersson Tune. Johan gifte sig år 1741 i Falu Kristine församling med Brita Görsdotter (1716–1780). Tillsammans fick paret barnen Anna och Anders. Johan avled 1763 av ”andtäppa” (astma) och begravdes den 9 oktober det året. Enligt kyrkböckerna ska han ha fötts omkring antingen 1714 eller 1717.

Men var?

Elsborgs slott finns kvar på samma ställe i Falun än idag.

Kort före Johans död flyttade familjen. Av Falu rådhusrätts lagfartsprotokoll framgår att Johan i maj 1763 förvärvade en stor fastighet tvärs över gatan, i kvarter 37. Familjen stannade kvar på gården efter Johans död. Gården finns kvar än idag och går numera under namnet ”Elsborgs slott”.

Vem var Johans far?

På den första gården, i kvarter 38, bodde också Kerstin Jansdotter (1686–1761), änka till Anders Persson Tunkarl (Tune), som hade avlidit år 1740. Av namnskicket att döma var det naturligt att tro att det rörde sig om Johans föräldrar, men i Kerstins bouppteckning nämns att hon var styvmor till Johan. I Faluns annars så omfångsrika bouppteckningsmaterial finns dock ingen bouppteckning efter Anders, som hade kunnat bekräfta att han var far till Johan. Trots detta tydde mycket på att Johan var son från ett tidigare äktenskap, men med de källor som fanns tillhands skulle det bli svårt att bevisa detta. 

Eftersom ingen Johan, son till en Anders Persson (Tunkarl), kunde påträffas i födelseböckerna för någon av de båda Faluförsamlingarna (Kristine och Stora Kopparberg) antogs att fadern måste ha flyttat in till staden i ett senare skede av sitt liv, efter Johans födelse. Ett intensivt, men resultatlöst, letande i närliggande församlingars födelseböcker tog vid.

FLER FORSKARTIPS I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

Ibland är det lätt att fastna i en bestämd föreställning om att något bara måste ha varit på ett visst sätt. Det var länge svårt att göra sig av med övertygelsen att Anders Persson måste ha varit Johans far. Men när Anders liv kartlades uppstod tecken på att saker inte stämde. Var han verkligen far till Johan? Mer och mer talade för att han inte var det, men det gick ändå inte att få rätsida på det hela.

Anders och Kerstin gifte sig 1729

Anders Persson Tunkarl och Kerstin Jansdotter dyker först upp som gift par och boende i kvarter 38 i 1729 års mantalslängd. Vigselboken saknas, men att paret gifte sig 1728 eller 1729 står utom tvivel. 

Innan dess levde Anders som ogift och ensamstående son till den avlidne gruvdrängen Per Göransson Hantlangare i kvarter 46 på Övre Elsborg. Besked om vad som hade tilldragit sig lämnas i lagfartsprotokollen samt i faderns bouppteckning (källor som båda kan förmedla värdefulla släktskapsuppgifter): i samband med ett arvsskifte lämnade Anders faderns gård och flyttade till kvarter 38.

Gruvarbetarstadsdelen Elsborg på en karta över Falun från 1780-talet. Till tomt 1 i kvarter 53 (pilen) flyttade familjen Tune i september 1721.

© Lantmäteriet, Historiska kartor, LMS U9-1:2.

Namnbyte vid flytt

Det var också först då som han började kalla sig för ”Tunkarl”. Innan dess använde han faderns efternamn, ”Hantlangare”. Namnbyten tycks ha förekommit då man flyttade. Ingenting stödde därför antagandet att Anders skulle ha varit Johans far. Kunde det istället vara så att Kerstin var länken och att föräldrarna stod att finna i hennes förflutna? Hur skulle det gå att få svar på det i så fall?

Sökandet pågick länge på alla möjliga sätt, men utan resultat. Försöken att identifiera släktingar till Johan lyckades heller inte. Hans barns dopvittnen gav inga ledtrådar. Ingenting tydde på att Johan i vuxen ålder hade några syskon i Falun. Åtminstone gick det inte att bevisa detta. 

En ledtråd hade kunnat vara den Erik Andersson Svärdbom som i egenskap av ”skyldeman” vid Johans död utsågs till förmyndare för hans minderåriga barn, Anna och Anders. Men mer gick inte att fastställa än att Erik förmodligen var gift med en kusin till Johan. Alla vägar tycktes till slut uttömda.

Det var i det läget som jag fick kontakt med en forskare i Dalarna, Stefan Jernberg. Jernberg forskade å sin sida på en förmodad bror till Johan, Erik Andersson Tune (som senare visade sig inte alls vara besläktad med Johan).

Anders Ersson på Nedre Elsborg

Vid en grundlig genomgång av Falu Kristines födelsebok gjorde Stefan en viktig upptäckt, som bidrog till att mysteriet slutligen kunde lösas. Den 17 december 1714 föddes på Nedre Elsborg ”Lisken” (Elisabeth), dotter till en ”Anders Ersson Tune”. Namnet drog genast till sig intresse. På Elsborg levde alltså vid tiden för Johans födelse en man som hette ”Anders …Tune”. 

Lite längre fram i födelseboken gjordes nästa avgörande upptäckt: den 19 februari 1717 föddes en ”Johannes”, som son till Anders Ersson på Nedre Elsborg. Saken var klar, Johan hade äntligen hittats.

Fadern måste således ha hetat Anders Ersson, inte Anders Persson. Men det behövdes fler indicier som kunde bekräfta släktskapet. Inte minst behövdes en förklaring till hur Johan hade hamnat hos sina styvföräldrar, Anders och Kerstin. 

Ett viktigt steg på vägen blev en intressant notis som uppmärksammades av en ren händelse i en bouppteckning efter Karin Ersdotter, hustru till bergsmannen Johan Mickelsson Styfver och sannolikt faster till Johan Andersson Tune. 

Den 21 februari 1717 döptes Johannes, son till Anders Ersson på Nedre Elsborg i Falun.

I bouppteckningen från 1728 omtalas en skuld som Styfver hade till Kerstin Jansdotter på Nedre Elsborg, änka till ”Tunes Anders Ersson”. Kunde det vara samma Kerstin Jansdotter som bara några månader senare gifte om sig med Anders Persson Hantlangare?

Anders Ersson Tune började så småningom framträda allt tydligare i källorna. Hans ursprung är fortfarande okänt, men klart står att han var bergsman, även om han inte omnämns som det i alla källor. Han förekommer som ”Tunes Anders Ersson”, ”Anders Ersson Tune”, ”bergsman Anders Ersson” och ibland bara som ”Anders Ersson”, vilket är lite problematiskt eftersom det fanns flera Anders Ersson på Nedre Elsborg vid denna tid.

Ytterligare två systrar till Johan

Anders gifte sig 1711 eller 1712 med Elisabet Johansdotter och flyttade då in i hennes gård i kvarter 36 på Nedre Elsborg. Förutom Lisken och Johannes verkar paret, efter vad som kan antas utifrån födelseboken, ha fått ytterligare två döttrar: Margareta (1712) och Anna (1714). De tre döttrarnas vidare öden har emellertid inte gått att utröna. Elisabet Johansdotter var dotter till Johan Andersson Tune, som var son till Anders Tune. Båda dessa var smältare vid gruvan. Familjen hade sedan gammalt sin hemvist på Nedre Elsborg.

Anders Tune förekommer redan i 1653 års mantalslängd. På samma sätt som Anders Persson senare skulle göra lade sig Anders Ersson till med ett nytt namn, ”Tune”, när han gifte sig.

Som bergsman ägde Anders Ersson Tune en andel (så kallad fjärdepart) i Falu gruva. Ett försök att spåra ursprunget till den fjärdepart som hans son ägde sedan 1743 (och som omnämns i hans bouppteckning 20 år senare) gav snart utdelning: genom partalsböcker (förteckningar över fjärdeparter) gick det att utläsa att samma fjärdepart en gång i tiden hade stått på Anders Ersson. Fjärdeparten hade således gått i arv.

Anders försvinner ur böckerna

Det fanns flera saker som visade på att Anders var Johans far. Men det fanns bara ett frågetecken som ställde till det. Anders försvinner från kvarter 36 efter 1721 års mantalslängd. Vart han hade tagit vägen förblev länge en gåta. 1721 var Johans föräldrar i livet. 1728 bodde han hos styvföräldrar. Hade Anders Ersson Tune flyttat iväg? Det hela gick inte ihop. 

Flera hänvisningar tydde på att familjen fortfarande bodde på Nedre Elsborg, till exempel då Anders änka omtalas år 1728. Jag antog att Anders måste ha avlidit omkring 1721, men att änkan kanske bodde kvar, utan att stå upptagen i mantalslängden. 

Flyttat till grannkvarteret

Frågetecknet kunde emellertid till sist rätas ut genom upplysningar i rådhusrättens domböcker och lagfartsprotokoll, tillsammans med mantalslängderna.

Enligt lagfartsprotokollet löste Anders Ersson Tune i september 1721 in en gård i kvarter 38. Det visade sig handla om just den gård som Kerstin Jansdotter och hennes styvson Johan senare bodde på. Anders hade inte dött, utan bara flyttat till grannkvarteret. I mantalslängden från februari 1721 levde han fortfarande som gift man i kvarter 36, men i nästföljande mantalslängd, från mars 1722, står han antecknad som änkling och bosatt i kvarter 38.

Hans hustru Elisabet hade alltså avlidit någon gång mellan 1721 och 1722 års mantalsskrivningar. Eftersom dödböcker saknas går det inte att fastställa dödsdatumet. Möjligtvis var hennes död anledningen till att Anders köpte gården i kvarter 38 och att det var som nybliven änkling som han flyttade dit. I juli 1723 sålde han sedermera sin andel i hustruns gård i kvarter 36 till en svåger.

Anders skulle snart följa Elisabet i döden. Hans dödsdatum inföll under 1724 års första par månader. Han förekommer i 1724 års vågbok (en förteckning över bergsmännens kopparproduktion), men finns inte med i mantalslängden från mars det året. I maj utsågs bouppteckningsförrättare för den ”avlidne bergsmannen Tuhnes Anders Ersson”. Anders efterlämnade änka och fyra barn, heter det. 

Gifte om sig 1723

Några månader före sin död hade Anders nämligen hunnit gifta om sig. Detta skedde någon gång efter mantalsskrivningen i februari 1723, då Anders fortfarande var änkeman. Det nya äktenskapet förblev barnlöst. Anders andra hustru hette Kerstin Jansdotter.

Hon försvinner ur mantalslängden efter makens död (förmodligen eftersom hon inte behövde betala skatt längre), men dyker sedan upp igen på samma plats i kvarter 38 några år senare, men då som Anders Persson Tunkarls hustru. Det känns som en ödets ironi att Kerstin var gift med två personer med så snarlika namn.

Alla pusselbitar föll äntligen på plats. Delvis får det nog tillskrivas ett visst mått av tur. Men som vi sett går det faktiskt ibland att lösa de svåraste släktforskningsfall genom tillgång till andra typer av källor än kyrkböcker.

Det vore önskvärt för Faluns del att dessa andra källor blev mer tillgängliga för forskarna än vad de är i dag, främst genom registreringsinsatser, som en kompensation för förlorade kyrkböcker.

Publicerad i Släkthistoria 11/2018

Läs också

Kanske är du intresserad av...