Finska församlingen och andra exterritoriella församlingar

Vid sidan av våra vanliga kyrkoförsamlingar så har det i flera städer funnits (och finns delvis ännu) så kallade exterritoriella församlingar. En sådan församling kunde man, av olika skäl, höra till även om man rent fysiskt var bosatt inom en vanlig kyrkoförsamlings gränser.

Fram till 1927 fanns det till exempel särskilda militära eller garnisonsförsamlingar i flera städer. Till dem hörde militärer och deras familjer, oavsett var i staden de bodde.

Finska och tyska församlingar

På motsvarande sätt har det funnits främst tyska församlingar i flera städer, och i Stockholm finns således även Finska församlingen. Gemensamt för de senare är att verksamheten bedrivits på tyska respektive finska.

Dessa församlingar har varit en del av statskyrkan, till skillnad från andra trossamfund, som till exempel den 1942 grundade Estniska evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige (som idag har sin moderkyrka i Estland), armeniska apostoliska kyrkan och självfallet den katolska kyrkan, för att bara nämna några.

Stockholm Finlands huvudstad

Förklaringen till dessa särskilda församlingar var självfallet ytterst ett behov. Ännu i slutet av 1500-talet beräknas tyskarna ha utgjort runt 12 procent av Stockholms befolkning.

Stockholm var ju fram till 1809 också Finlands huvudstad och i flera hundra år beräknas mellan 10 och 20 procent av stockholmarna ha varit från Finland. De ekonomiska och sociala kontakterna över Ålands hav var täta – Stockholm låg ju mitt i det gamla svensk-finska riket – även under de två seklen efter skilsmässan 1809.

Finsk predikan 1533

De flesta svenskspråkiga finländarna gick till kyrkan i den församling där de bodde, men för de finskspråkiga växte krav på predikan på det egna språket fram. Det första belägget för en finländsk församling kan dateras till år 1533 då den skulle mötas till predikan i det gamla svartbrödraklostrets lokaler.

Då noterades i Stockholms tänkebok att golvet i Svartbrödraklostret skulle jämnas ”och en Finsk Predicaner hållas, som der i klostret predika skulle, och hafva sin våning derstädes”. I samband med det beslutet drevs de sista svartbröderna, dominikanermunkarna ut, som ett led i den av Gustav Vasa påbjudna stängningen av alla katolska kloster.

Redan under 1500-talet dominerade predikan på finska, men det förekom uppenbarligen även predikan på svenska för de finlandssvenska församlingsmedlemmar som inte ville gå till de vanliga Stockholmsförsamlingarna.

Finnarna till Riddarholmskyrkan

Men redan 1547 blev församlingen husvill och under de följande decennierna konkurrerade man tidvis med den tyska församlingen om gudstjänstlokal. Mellan 1607 och 1719 hade dock församlingen huvudsakligen sin hemvist i gråmunkarnas gamla klosterkyrka, som under 1600-talet började kallas Riddarholmskyrkan.

När tyskarna år 1607 och 1612 gavs ensamrätt till S:ta Gertruds kyrka så hänvisades finländarna till Gråmunkekyrkan, vilket förorsakade en hel del bitterhet hos de senare. Gråmunkeholmen ansågs utgöra Stockholms fattigaste del. Först vid mitten av 1600-talet, med byggandet av en rad adelspalats (som gav upphov till det nya namnet Riddarholmen) fick området en helt annan social status.

Egen finsk församling 1577

År 1577 bröts Finska församlingen formellt ut ur Storkyrkoförsamlingen (S:t Nicolai). Under några år i mitten av 1600-talet möttes församlingen på Helgeandsholmen, där tidigare det medeltida Helgeandskapellet hade legat. Men när man 1674 började bygga ett kungligt stall på platsen så återförvisades församlingen till Riddarholmen. Idag ligger riksdagshuset på den platsen.

Under några korta år, 1723–25, var Holmkyrkan på Skeppsholmen (föregångare till den 1842 invigda Skeppsholmskyrkan) hemvist för Finska församlingen, innan man 1725 fick kung Fredrik I:s tillstånd att köpa det kungliga Lilla Bollhuset vid Slottsbacken, för att brukas ”till evärdelig tid”.

Byggnaden, där tidigare fjäderbollarna for och det gavs teaterföreställningar, byggdes om till kyrkorum och invigdes 1725.

I taket hänger malmkronor som ursprungligen kommer från kyrkan i den svenska staden Nyen vid Nevas mynning i Finska viken. Staden föll 1703 i ryska händer, revs och ersattes med ett större nybygge – staden S:t Petersburg. Finska kyrkan saknar egna kyrkklockor men Storkyrkans klockor får ringa till högmässa även för denna.

Framtiden säkrades 1840

I slutet av 1830-talet utreddes Finska församlingens framtid men 1840 beslöt Kungl Maj:t att ”Finska nationella församlingen komme att ega fortfarande bestånd”.

I samband därmed beslöts att medlem i församlingen var ”i Finland eller annorstädes af Finska föräldrar födde personer, män af Finsk börd och deras hustrur, om ock dessa härstamma af annan nation än den finska: barn efter samma föräldrar så länge de tillhöra föräldrarnes hus samt äfven derefter om de sådant åstunda”.

Svenskar som var medlemmar i församlingen 1841 fick fortsätta att vara det, men inga nya svenskar fick bli medlemmar. Finländare som redan var medlemmar i en annan exterritoriell församling (till exempel Hovförsamlingen eller en militär församling) fick inte bli medlemmar av Finska församlingen.

Numera reglerar Svenska kyrkans kyrkoordning vem som kan bli medlem av Finska församlingen, som idag har runt 7 500 medlemmar.

Publicerad i Släkthistoria 6/2017