Huset som gav adeln utrymme

Ett första enkelt riddarhus byggdes på drygt ett år kring 1626 vid Prästgatan, nära den plats i Gamla stan där Tyska kyrkan ligger idag. Det visade sig snart vara för litet – det tillgodosåg inte ridderskapets lokalbehov och önskemål om praktfullhet. Bygget sågs därför tidigt som ett provisorium. Pådrivande för ett nytt riddarhus var rikskanslern Axel Oxenstierna, skaparen av det nya administrativa systemet i landet, och en av de ledande inom adeln. Vid sin sida hade han överståthållaren i Stockholm, tillika amiralen, Klas Fleming (1592–1644). Denne var ansvarig för planeringen och utbyggnaden av Stockholm till en huvudstad värdig en stormakt. I detta ingick också Riddarhuset.

Simon de la Vallée, som skulle få uppdraget att leda bygget, var född i Paris någon gång på 1590-talet. Efter arkitektstudier och studieresor i Medelhavsländerna engagerades han år 1633 av den nederländske prinsen Fredrik Henrik av Oranien för ett slottsbygge. Till Sverige kom de la Vallée 1637 för att på uppdrag av fältmarskalken Åke Tott leda en utbyggnad av Ekolsunds slott utanför Enköping. När Tott fick ekonomiska problem engagerades arkitekten istället av Axel Oxenstierna och dennes bror Gabriel. För deras räkning utarbetade han förslag till tre slott: Fiholm, Rosersberg och det numera så bekanta Tidö. Därefter kom riddarhusbygget.

Tomten i Gamla stan där det nya riddarhuset skulle byggas låg centralt, öppet och vackert vid Norrström och den inre delen av Riddarfjärden. Sedan dess har mycket av vattnet här fyllts ut för att ge plats åt kajer, broar, nya byggnader och senare även järnväg och motorleder. Grundarbetena inleddes på våren 1641. De var besvärliga eftersom tomten låg på gammal sjöbotten. En omfattande pålning måste göras för att ge en stabil grund till ett så stort byggnadskomplex som man planerade. Tusentals ekstockar slogs ned med hjälp av tunga stenblock, som hissades upp i en träställning och släpptes ned med full kraft. I början av 1642 lade de la Vallée fram två förslag till byggnaden, ett större och ett mindre. Adelns ledning och riksrådet antog det större, och arbetet sattes igång. Tre murarmästare med gesäller och drängar engagerades och startade med grundmuren.

Längre än så hade man inte kommit den ödesdigra höstkvällen när Simon de la Vallée överfölls på Stortorget. Gärningsmannen visade sig vara friherren och översten Erik Karlsson Oxenstierna, syssling till rikskanslern. En rättsprocess inleddes mot Erik Oxenstierna. Något motiv till dådet framkom inte, men han beskrivs som ”en känd bråkmakare”, och han var sannolikt berusad vid tillfället. Översten hade mäktiga beskyddare och slapp fängelse, livs- eller kroppsstraff. Istället träffades en förlikning som innebar att han fick betala ett större skadestånd till offrets änka och barn.

Dessutom beslutade riksrådet att staten skulle bekosta en arkitektutbildning för sonen Jean de la Vallée, med omfattande resor och studier utomlands. Med det i bagaget skulle han så småningom bli ny ledare för riddarhusbygget, och tillföra många av dess arkitektoniska och konstnärliga kvaliteter. På det sättet förde den mörka händelsen på Stortorget ändå något gott med sig. Men dessförinnan skulle flera andra få träda in. Den förste av dem var stenhuggarmästaren Heinrich Wilhelm från Hamburg. Fasaderna skulle smyckas med en riklig sandstensdekor, och sådant var Wilhelm expert på. Åren 1643 till 1645 låg arbetet nere på grund av det pågående kriget mot Danmark. Ledningen för adeln hade då annat att tänka på än sitt palatsbygge i Stockholm. Dessutom stupade den för bygget så engagerade överståthållaren och amiralen Klas Fleming i samband med ett sjöslag mot danskarna 1644.
Efter den för Sverige lyckosamma freden i Brömsebro 1645 återupptogs arbetet med Riddarhuset. Men 1650 gjorde man en obehaglig upptäckt: grundkonstruktionen var för svag för att kunna bära upp hela det planerade trevåningsbygget. Man tvingades helt enkelt att slopa den översta våningen.

Axel Oxenstierna, som var angelägen om att Riddarhuset skulle bli en av Stockholms förnämsta byggnader, fann på råd. Som kompensation för den uteblivna tredje våningen skulle husets hjärta, Riddarhussalen, göras till den finaste i staden näst Rikssalen på Kungliga slottet.

Vid denna tid uppstod det problem med finansieringen av bygget. Alltför många adelsmän slarvade med att betala in sina ”riddarhuspengar”. Oxenstierna var arg och skällde ut de försumliga: ”The som hafva lofvat att gifwa och intet det göra, teras wapen skulle man kasta gönom fönster och wijsa dem på dör.”

De ”wapen” som kanslern hotade med att kasta ut genom fönstret var ätternas målade vapensköldar, tänkta att pryda någon av husets salar. Oxenstiernas avbasning av berörda ståndsbröder hjälpte tydligen, och bygget kunde fortsätta – nu under ny ledning av den holländske arkitekten Justus Vingboons. Vingboons blev emellertid en besvikelse. Inte för att han gjorde ett dåligt jobb, utan för att han inte höll den kontraktsbundna tiden. Nu var det istället dags för den dräpte Simon de la Vallées son Jean, som hade återvänt efter åren av studier utomlands, att ta över. För att effektivisera arbetet och undvika sin företrädares misstag med fördröjningar, utarbetade Jean de la Vallée i december 1658 en skriftlig arbetsordning. Tack vare den kan vi idag få en bild av hur ett stort palatsbygge kunde gå till vid den här tiden.

Arbetsstyrkan bestod som regel av femtio man. Som medhjälpare vid sin sida hade arkitekten en byggnadsskrivare. Denne gjorde materialinköpen och betalade ut lönerna.
Under sommaren började arbetet vid fem på morgonen och slutade vid sex på kvällen, med en timmes frukost och en timmes lunch. Arbetarna fick en kanna (cirka tre och en halv liter) öl per dag ”för törsts skull, som sigg aff flitigt arbetande förorsakas kan”. Mångsysslaren de la Vallée var en jäktad man. Parallellt med riddarhusbygget ansvarade han för uppförandet av riksskattmästaren (motsvarande finansminister) Gustaf Bondes privatpalats på tomten närmast öster om Riddarhuset. Det inrymmer idag Högsta domstolen.

Efter 1663 tyckte sig riddarhusdirektionen ha en extra anledning att skynda på de la Vallées arbete. Han utsattes då för ett giftmordförsök, och uppdragsgivaren var rädd för att det som hade hänt hans far nu skulle upprepas. Jean de la Vallée hade fått sig tilldelad en ingenjörselev vid bygget av Bondes palats, en ung man vid namn Johan Gerner. Denne fick, som brukligt var, kost och logi i sin läromästares hem. Dock uppstod det snart misshälligheter mellan mästaren och hans elev. Enligt de la Vallée var Gerner ute och ”deltog i slagsmål” på nätterna och var klen i arbetet på dagarna. När arkitekten anmälde detta för Gustaf Bonde greps Gerner av hat mot sin lärare och blandade arsenik i familjens mat. Jean de la Vallée, hans hustru, barn och tre av tjänstefolket blev sjuka och sängliggande, men alla överlevde. Gerner klarade sig inte lika lindrigt undan som Simon de la Vallées aristokratiske baneman hade gjort. Han dömdes till döden. Riddarhusbygget fortsatte och Jean de la Vallée kunde sätta sin prägel på det. Arkitekturhistoriker framhåller idag några karakteristika som särskilt betydelsefulla för byggnadskonstens utveckling i Sverige. Ett sådant är det tvådelade, brutna taket, som kom att kallas säteritak. Ett annat är den vertikala indelningen av fasaderna med pilastrar, breda pelarliknande utskjutningar. Båda dessa grepp blev stilideal för förnäma hus, alltifrån palats till herrgårdar, fram till mitten av 1700-talet. Mest förbryllande i våra moderna ögon bland det som tillkom under Jean de la Vallées ledning är de många skulpturerna på det yttre taket. Vad föreställer de? Och varför står de på taket?

Takskulpturerna föreställer figurer ur klassisk mytologi, som i allegorisk (symbolisk) form visar hur den svenska adeln såg på sig själv, och hur den ville bli betraktad av andra. Anledningen till att de står på taket är en koppling till de inhuggna textraderna, som löper längs taklisten runt hela huset. Det är sentenser på latin, som förklarar hur skulpturen närmast över ska tolkas.

Om vi börjar till vänster på husets sydsida ser vi en yngre mansperson som skriver i en bok. Det är STUDIUM. Han personifierar boklig förkovring. Under honom läser vi den första textraden: CONSILIO ATQUE SAPIENTIA (”genom rådighet och vishet”). Över den stora entrén på samma sida står det: PALATIUM ORDINIS EQVESTRIS (”ridderskapets palats”) och ARTE ET MARTE (”genom konstnärlig verksamhet och krigiska bedrifter”). På mittpartiets krön står en kvinnofigur med en lans i den ena handen och en liten Minervaskulptur (visheten i romersk mytologi) i den andra. Det är NOBILITAS, som symboliserar ridderskapet och adeln. Texten understryker ättens betydelse: CLARIS MAJORUM EXEMPLIS (”efter förfädernas lysande föredöme”). Till höger står VALOR, Tapperheten, en krigare med ett svärd och en lagerkrans i händerna. Texten under lyder ANIMIS ET FELICIBUS ARMIS (”genom mod och segerrika vapen”).

På takets östra kortsida finner vi ytterligare en krigare, med ett så stort svärd att han greppar det med båda händerna. Det är AMOR PATRIAE, Fosterlandskärleken. Texten under förkunnar: DULCE ET DECORUM EST PRO PATRIA MORI (”det är ljuvt och ärofullt att dö för fosterlandet”).

Till vänster på den norra långsidans mittformation står PRUDENTIA, Klokheten. Hon har ett ansikte vänt framåt och ett bakåt. Texten under låter oss veta att PRUDENTIA MURUS SACER NEC DECIDIT NEC PROBITUR (”klokheten är en helig mur som varken sviker eller faller”). Den äldre mannen på krönet är HONOR, Äran. Han har en lagerkrans både på huvudet och i höger hand. Texten under är uppbygglig: PER LABORES ITUR AD HONORES (”genom arbete når man ära”). Till höger om HONOR står FORTITUDO, skrämmande försedd med lejonhud och en klubba. Texten lyder: FORTITUDO CIVIUM PRAECIPUUM REGNI FIRMAMENTUM (”medborgarnas mod är rikets grundvalar”). På den västra kortsidan finner vi slutligen AMOR DEI, Kärleken till Gud, en kvinnofigur med ett kors och en bibel. Texten lyder: DIVINO SINE NUMINE FAUSTUM EST NIHIL (”utan Guds makt är ingenting lyckosamt”). I övrigt består takdekorationerna på Riddarhuset av obeliskformade skorstenar i det övre takfallets fyra hörn, smyckade av förgyllda troféer och medaljonger.

Enligt de ursprungliga planerna skulle palatset ha två flyglar mot söder, och de la Vallée ritade två förslag – ett större och ett mindre. Direktionen bestämde sig av ekonomiska skäl för det mindre. Men även det visade sig bli för dyrt och några flyglar blev det därför aldrig. År 1668 var Riddarhuset tillräckligt färdigt för att ridderskapet skulle kunna lämna sitt provisorium vid Prästgatan och ta sitt nya hus i besittning. Då återstod fortfarande mycket arbete, särskilt med de inre salarnas utformning och utsmyckning.

Efter 1670 kunde adelsmännen, när de tog en paus från sina möten i angränsande rum, kika in i Riddarhussalen. Där arbetade konstnären David Klöcker och hans lärlingar för fullt med den stora takmålningen. Istället för att bygga höga ställningar hade konstnären konstruerat en hissanordning så att jobbet kunde göras nere vid golvet, och den väldiga målningen hissas upp och sättas på plats. David Klöcker var född i Hamburg 1628 som son till en skräddare. Han blev, arton år gammal, skrivare i svensk tjänst vid fredsförhandlingarna i Osnabrück efter trettioåriga kriget. Vid sidan av sitt arbete tecknande han, och fältmarskalken Carl Gustaf Wrangel fick ögonen på hans konstnärliga talanger.

År 1651 tog Wrangel Klöcker till Sverige, bekostade tillsammans med änkedrottningen Maria Eleonora hans konstnärliga utbildning, och gav honom uppdrag som porträttmålare. När David Klöcker 1670 anlitades för takmålningen i Riddarhuset var han etablerad som kunglig hovmålare och betraktad som Sveriges ledande konstmålare. Under arbetets gång i Riddarhuset adlades han med namnet Ehrenstrahl.

Takmålningen ”Dygdernas rådslag” i Riddarhussalen är Sveriges största, med en yta av hundra kvadratmeter. Enligt Ehrenstrahls egen beskrivning var syftet med verket att förhärliga stormakten Sverige. Det kan man lugnt säga att den gör. Bland myllret av figurer lägger vi särskilt märke till några. I centrum tronar Suecia, Moder Svea, med en krona på huvudet och en spira i handen, vaktad av de svenska lejonen. Över henne svävar tre figurer, var och en hållande en krona så att de bildar det svenska riksvapnet. På trappstegen till tronen uppvaktas Suecia av gestalter symboliserande olika goda egenskaper. Där finns Gudsfruktan, Rättvisan, Jämlikheten, Sanningen och Godheten. Lite längre ned figurerar Tapperheten, Ädelmodet och Hjältemodet, förda mot tronen av Försiktigheten och Fosterlandskärleken. På ett moln ovanför sitter bland andra Härligheten, Storsintheten och Segern. Fama, Ryktet, blåser i en basun och förkunnar för himlens invånare om alla Suecias förträffligheter. Detta med sådan kraft att himlen rämnar och ut svävar Aeternitas, Evigheten, höjande Odödlighetens stjärngloria.

År 1674 avslutade Jean de la Vallée sitt arbete med Riddarhuset. Han hade tre år tidigare utsetts till borgmästare i Stockholm, med ansvar för stadsplaneringen. Han behövde nu koncentrera sig på denna uppgift.

Adeln hade från tidig medeltid varit det politiskt ledande ståndet. Men dess makt hade varierat genom århundradena. Under perioder med stark kungamakt, och motsättningar mellan kungen och adeln, hade ståndets inflytande minskat. På motsvarande vis hade adelns makt stärkts när kungamakten var svag. Det hade den även gjort när adeln kunde samverka med en stark kung som Gustav II Adolf, när riddarhusbygget inleddes. Lagom till att Riddarhuset stod helt färdigt på 1700-talet kom ”frihetstiden” med dess svaga kungamakt. Nu var adeln kanske som starkast. Landets öden avgjordes då i praktiken vid riddarhusdebatterna mellan ”fredspartiet” mössorna och ”krigspartiet” hattarna. Detta förhållande bröts dramatiskt i och med Gustav III:s statskupp 1772, som innebar ett nytt kungligt envälde. Efter statsvälvningen 1809 följde en gradvis liberalisering av det svenska samhället, med den växande borgarklassen som motor. Processen kulminerade med ståndsriksdagens avskaffande år 1866. Kvar vid Norrström i Stockholm tronar dock Riddarhuset på minnen från fornstora da'r, och med kulturvärden som vårdas på bästa vis för framtida generationer.

Publicerad i Släkthistoria nr 4/2025