Adliga anor? Riddarhuset ger svaren

Varför har adeln så noga koll på sina rötter?

– Adeln har alltid haft intresse av att noggrant dokumentera sina anor, uppdiktade eller inte. Genom långa dokumenterade släktled har man velat hävda och förstärka sin egen legitimitet. Det har gällt både den inhemska svenska adeln – som manifesterat sin position bland andra släkter – och när utländska adelsmän sökt naturalisation i Sverige, eller nytt svenskt adelskap. Ofrälse familjer har inte haft samma praktiska behov av dokumentation av familjens historia, varför detta i de flesta fall inte heller gjorts.

Var ska man börja forska?

– En central plats för adlig släktforskning är självskrivet Riddarhusets material och utgivna handlingar. Om man stöter på en person som hör till en på Riddarhuset introducerad ätt kan man lättast söka mer information i Den introducerade svenska adelns ättartavlor, sammanställda av posttjänstemannen och genealogen Gustaf Elgenstierna mellan 1925 och 1936. I nio band presenteras där ätternas historia med personbestånd så som man då kände till dem.

– Vid sidan av detta verk för Riddarhuset egna stamtavlor för samtliga där introducerade ätter, vilka är än mer genomarbetade än Elgenstiernas ättartavlor, då även nyare och utländsk forskning är påförd. Sedan 1854 har Riddarhuset även givit ut Adelskalendern, vilken listar samtliga vid utgivningen för Riddarhuset kända levande ättemedlemmar. Den utkommer var tredje år, och nästa utgåva kommer 2019.

Fanns det föregångare till Elgenstierna?

– Redan omkring tvåhundra år tidigare sammanställdes genealogier för att utreda de adliga ätternas historia och personbestånd av dåvarande riksantikvarien Johan Peringskiöld. Då ansågs arbetet med genealogierna inte bara ha en antikvarisk betydelse, utan också en rent praktisk – man skulle hålla reda på vem som var respektive ätts huvudman, och därigenom veta vem som hade rätt att representera ätten under riksdagarna. I och med att generationerna följde utökades och bearbetades Peringskiölds genealogier i flera omgångar.

FLER FORSKARTIPS I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

– Dessa reviderade stamtavlor kom senare att ligga till grund för de ättartavlor som utgavs 1858–64 av Gabriel Anrep. Hans tryckta verk var det som blev basen för Elgienstiernas forskning. Elgenstiernas tjänst är stor, då han rättade och korrigerade många av de fel som Anrep uppgivit i sin presenterade forskning – Elgenstierna hade tillgång till större och mer uppdaterade materialsamlingar än Anrep.

Är Elgenstiernas verk heltäckande?

– Nej, det kan man inte påstå. Elgenstierna tog i sina genealogier inte med de personbestånd som rörde sig vid sidan av den adlade personen och dennes agnatiska (manliga) anor. Man hittar till exempel inte dennes syskon, farbröder eller fastrar, om det inte finns en speciell anledning att nämna dem. För att finna dessa får man istället söka sig till de på uppdrag av Riddarhuset äldre uppritade genealogierna. I en del fall kan de presenteras i Elgienstiernas verk, men då endast om de själva är upphovsmän eller stamfäder till en adlig ätt.

Andra tips på källor till adlig genealogi?

– Ganska många av de släkter som blev adlade i Sverige hörde till prästerståndet, där till exempel barnen till en biskop adlades för sin faders förtjänster. För att söka mer detaljerad information om dessa familjer bör man vända sig till de herdaminnen som hör till det stift där prästen eller biskopen tjänstgjorde. Herdaminnen kan lättast beskrivas som en lista över de präster som tjänstgjort i ett visst stift, med biografier och genealogier.

– Beroende på vilken typ av uppgifter man är intresserad av att finna, får man söka sig till olika arkiv. På Krigsarkivet kan man hitta uppgifter om de personer som varit i militär tjänst, med allt från rusttjänstlängder till räkenskaper och generalmönsterrullor. Och på Riksarkivet finns handlingar från den svenska statliga förvaltningen, med material från bland annat myndigheter. Där finns också en hel del enskilda privatpersoners samlingar och stora gårdsarkiv. Om man söker bouppteckningar efter adliga personer får man söka information i hovrätternas arkiv, dit adliga personers bouppteckningar inlämnades så sent som till 1916. De vanliga kyrkböckerna är också ofta till stor hjälp – där kan man detaljerat finna var och när personer är födda, vigda och döda, samt familjekonstellationer i husförhörslängderna.

Ser du speciella källkritiska problem?

– Förutom att finna rätt material till sin forskning står man även inför problemet med de fallgropar man kan hamna i. Att ”försköna” sina anor var ett vanligt sätt att förstärka sin egen legitimitet som adelsman – ju äldre familj, desto mer förfinad kunde man anse sig vara, och desto tyngre vägde ens ord därmed i riksdagen.

– Att i dagens forskning blint lita på källor författade under 1800-talet är högst riskabelt. Den genealogiska kunskapen byggde då främst på traderad information. Det är kanske lätt att minnas sina föräldrars födelseår och var de föddes, men för de allra flesta är det svårare att med full säkerhet minnas sina mor- och farföräldrars födelseuppgifter. Kanske kom man inte ihåg i detalj var släkten kom ifrån, eller kanske hade man ett fåtal dokument med bristfällig information. Man berättade alltså sin familjs historia med grund i osäker information. Det förekom inte så sällan att man skarvade ihop en familjehistoria. Man kan helt enkelt tala om förfalskade anor.

Kan du ge exempel?

– Exempel på anor som kanske inte helt och hållet stämmer överens med verkligheten hittar vi hos en del familjer som sade sig ha rötter i Skottland. Den skotska adeln är bland den äldsta än idag existerande, och genom att binda sin familjs historia till de från Skottland utvandrade ätterna sökte man på ett enkelt sätt uppvisa sin familjs historia såsom gammal och ädel. Modernare forskning påvisar dock att vissa så kallade ”skotska” anor inte alls är det, utan att familjerna istället kommer från exempelvis Nederländerna – där många verkliga skottar vistades direkt efter att ha lämnad fäderneslandet – eller till och med Sverige, men att man här haft en enklare bakgrund.

Vad ska man tänka på om adligt namnskick?

– Stavning av namn har historiskt inte varit lika viktigt som idag. Efternamnsändelsen -sköld kan stavas just så, men också alternativt -skiöld , -schiöld , -skjöld eller -skiölld. Olika stavning kan alltså användas för samma släkt och samma person.

– En annan fallgrop är den motsatta. Man kan blanda ihop olika personer med samma namn. Bara för att namnet Johan Horn förekommer i en handling, betyder inte det att det är densamme Johan Horn som finns i en annan. Flera olika släkter och ätter förde samma namn, utan att egentligen vara befryndade.

– Detta gäller också till viss del ättevapnen. Om man ser till de äldsta familjerna har de ofta fått sina namn efter vad de förde för vapenbild – så kallade ”talande vapen”. Om flera ätter förde något sorts horn i vapnet, fick de ofta sedermera namnet Horn, även om de respektive ätterna inte hade genealogiska band.

Publicerad i Släkthistoria 4/2018