Vårdträdet – gårdens beskyddare

Föreställningen att gamla träd besitter magiska egenskaper är gammal. De fornnordiska gudasagorna berättar om världsträdet Yggdrasil, en evigt lövbärande ask, där gudarna bodde vid rötterna och vars grenar sträckte sig över hela himlen. När asatron trängdes bort till förmån för kristendomen fanns istället Edens trädgård där både Livets träd och Kunskapens träd var centrala och satte Adam och Eva på prov.

Att ha ett träd vid sin egen bostad var som en förbindelse till andevärlden och var därför länge en självklarhet. Vårdträdet, där man trodde att familjens eller gårdens vård (skyddsande) tagit sin boning, blev med tiden ett givet inslag både på större gårdar och vid mindre torp.

Respekt för gamla träd

I det gamla bondesamhället visade man djup respekt för gamla träd som stod på samma plats i århundrade efter århundrade. Man såg dem som en länk mellan generationerna och det faktum att träd har sina rötter i jorden och att grenarna sträcker sig upp mot himlen uppfattades som ett tecken på att de hade särskilda förmågor. Stora händelser i det forntida samhället, till exempel offerfester och tingsmöten, hölls ofta i skuggan av mäktiga trädkronor där kontakten med det eviga var påtaglig och viktig.

När människan efterhand flyttade ut till enskilda gårdar var det ännu viktigare att hålla sig vän med naturens krafter. Man kunde placera sin bostad i närheten av ett stort (och gärna lite annorlunda) träd eller helt enkelt plantera ett nytt träd i samband med byggandet av gården, vilket blev det vanligaste fram mot 1800-talet.

Vättar och troll under trädet

Den centrala uppfattningen var att det i och under trädet bodde olika väsen – tomtar, troll, vättar, skogsrån – med direkt inflytande över framtida händelser. Om de blev störda eller behandlades respektlöst av människorna på gården hade de förmågan att ställa till med elände.

Det var till exempel otänkbart att hugga ner ett vårdträd eller ens att bryta av grenar eller ta löv från det och även om det var gammalt och råkade falla i en storm såg man det som ett illavarslande tecken. Skadade man trädet med flit kunde man förvänta sig repressalier: bränder, galenskap, sjukdomar, blixtnedslag. På många håll aktade man sig för att hälla ut hett vatten eller att tömma pottan i närheten av vårdträdet av rädsla för att störa friden.

Offrade till vårdträdet

En typisk berättelse om vad som händer när ett vårdträd sågas ner är att små dansande varelser kan ses vid stubben där de sjunger ”Nu är vi husvilla, då ska du också bli det”. Det gick så långt att man till och med regelbundet offrade åt sitt vårdträd. Framförallt inför stora helger ville man hålla sig extra väl med makterna och hällde ut mjölk eller öl över trädets rötter, som näring till de osynliga invånarna.

FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Hade man möjlighet att plantera sitt vårdträd sattes det ofta helt centralt mitt på gårdsplanen. På så sätt hade gårdens invånare daglig och naturlig kontakt med trädet förutom att det också fungerade som ett blickfång och en prydnad. Det var inte ovanligt att man som en liten ritual både påbörjade och avslutade dagens sysslor under trädet och det var också där man kunde duka upp till kalas.

Oftast var det ett ädellövträd, främst ek, kastanj, lind, lönn, ask eller alm. Också valnöt och oxel förekommer och längre norrut i landet även björk. Bara i undantagsfall förekommer fruktträd medan barrträd aldrig haft rollen som vårdträd.

Man trodde också att olika trädslag hade olika magiska egenskaper vilket kunde spela in i valet. Linden representerar till exempel kärleken och därför var det inte alls ovanligt att nygifta par fick ett lindträd i bröllopspresent. Blotta närvaron av en vacker lind med sina hjärtformiga blad vid huset kunde kanske hindra att det uppstod osämja mellan makarna.

Lindormen under linden

Lindormen, som bodde under rötterna, skulle man dock akta sig för: den var ondsint och förflyttade sig genom att bita sig själv i svansen och rulla fram. Rönnar sades skydda mot olika slags häxerier, blixtnedslag och mot oväder, något som sjöfarare tog fasta på och därför ofta hade med sig föremål av rönn i båten.

Folktron och den andliga dimensionen var länge enda skälet till att ha ett vårdträd men med tiden började man också uppskatta andra egenskaper. Mot slutet av 1800-talet och framåt blev de praktiska fördelarna allt viktigare. Ett stort, pampigt träd på gårdsplanen tydde på välstånd och stolta traditioner och det var en prydnad för hela fastigheten.

Man uppskattade också vårdträdets förmåga att suga upp fukt från marken och därmed hålla husgrunden torr vilket var en inte alls oviktig effekt. Men föreställningarna om vårdträdets magiska krafter levde på många håll kvar långt in på 1900-talet.

Förlorat sin ursprungliga mening

I takt med landsbygdens avfolkning och städernas expansion, har vårdträden successivt förlorat sin ursprungliga mening. Många människor har helt tappat den kontakt och kontinuitet med släktgården som tidigare var så självklar och viktig.

Att ha en fysisk och geografisk plats att knyta an till är idag inte alls lika vanligt och de gamla vårdträdens förmåga att strävsamt spegla tiden och skapa ett långvarigt sammanhang har i det moderna samhället trängts undan. Nybyggda boendemiljöer har många fördelar men kanske saknar de den dynamik och ursprunglighet som ett växande träd kan ge.

Vårdträdets roll som långlivad övervakare av livet på en gård, en spegel av årstiderna och samtidigt en länk till andevärlden är svår att ersätta med något annat.

Publicerad i Släkthistoria 8/2018