Nöden har ingen lag – dassens historia
Nattstolar och pottor, avträden och utedass... Alla behöver vi gå på toaletten, som vi säger idag, och så har det ju också varit historiskt. Hur gjorde man före den vattenspolande toalettens tid? Följ med på en resa genom dass-historien!
Alla behöver vi dagligen uträtta våra behov. Det vill vi helst göra i avskildhet – och efteråt är det praktiskt att kunna spola i toaletten. Så har det ju inte alltid varit.
Här i Sverige är vattenklosetter, mjukt toalettpapper och badrum i varje hem en självklarhet idag, men det är faktiskt inte särskilt länge sedan det såg annorlunda ut. Så sent som in på 1960-talet var utedass fortfarande vanliga. Så, hur gick vi då på toa innan vi hade toaletter?
Det finns många språkliga spår från hela världen som vittnar om att människor generellt ofta gått lite avsides för att uträtta sina behov, till exempel ordet avträde som är en översättning från tyskans abtritt, som betyder just ”gå iväg”. Var som helst fick duga förr: på gården, ute på ett fält, i skogen i det fria.
1300-talslag reglerar avträden
Principen var densamma både på landsbygden och i staden, men i Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet gjordes ett försök att stävja vanan att uträtta sina behov lite varstans och i lagen gavs instruktioner om hur man skulle bygga avträden och hantera avföringen.
På landsbygden fortsatte man ännu en bit in på 1900-talet att bara sätta sig när behovet trängde på, det kan man bland annat läsa om i en uppteckning från Sörmland 1914 där en man berättar att det i vissa byar inte fanns avträden, utan där gick man till skogen och satte sig under ett träd.
En annan lite mer ordnad variant var att exempelvis ha en särskild plats invid en vägg, kanske med en planka att ha fötterna på när man hukade sig och som flyttades fram i takt med att bajshögen växte. Från folklivsuppteckningar 1918 och 1927 berättas att man satte sig på huk ut från förstubron, helt ogenerat.
Såväl nattstolen (med hål i sitsen) och porslinspottan kunde hittas i förmögnare hem från 1600-talet.
Stång vid gödselhög
En viss utveckling innebar stången. Den kunde sättas upp mellan två stolpar eller i en vägg och den satt man på och lät avföringen falla ner bakom sig. Det var mycket vanligt att man satte upp stången vid en gödselhög. När högen blev för hög skyfflade man bort den eller så flyttade man fram stången en bit.
Att sitta så här lite högre upp i det fria var riskabelt, om det fanns grisar i närheten. De åt begärligt av människoavföring och kunde råka bli för närgångna om man inte passade sig.
På medeltida slott kan man fortfarande se avträden i form av små rum som skjuter ut från fasaden. Rummen hade hål i golvet så att urin och avföring kunde åka rakt ner i vallgraven.
Liknande utskjutande avträden har faktiskt även ända in på 1800-talet funnits på vanliga bostadshus, men då föll avföringen på marken intill husväggen, där den stank och drog till sig flugor. Grisar åt som sagt med stor aptit människobajs, så det var ganska vanligt att man anlade svinstiorna under de utskjutande avträdena, för då blev man snabbt av med avföringen.
Utedass med tre sitthål
Hemlighuset eller utedasset är en mindre byggnad som innehåller en sittbänk, ”fjöl”, med hål i. De blev vanligare under 1700- och 1800-talen. De utedass vi ser idag, de små röda dassen med utskuret hjärta på dörren, har oftast bara ett enda sitthål, men så var det inte förr. Det vanligast förekommande var att det fanns tre sitthål, enligt historikern Kalle Bäcks forskning.
Han poängterar dassens sociala betydelse. De kallades allmänt för hemlighus, inte för att behoven man uträttade var hemliga, utan för att man kunde sitta och prata på tu man hand där, något som var svårt i de trångbodda stugorna.
Många, många privatsamtal har förts på dass. Mor och far kunde passa på att diskutera ekonomi och ta stora beslut och ungdomar pratade hemligheter. Och så kan man ju förstå att det kunde vara trevligt att ha sällskap dit ut när kvällarna var kolsvarta.
Innergård med utedass på Majorna i Göteborg 1964.
Gemensamma utedass i städerna
I städerna inrättades gemensamma utedass, ofta på en lång rad och med tunnor under, i särskilda längor på innergårdarna. I Stockholm, från 1700-talet till mitten av 1800-talet, hämtades avföringen av kvinnor som avtjänade straff på spinnhuset. De kallades skitbärarkärringar och de gick med tunnor upphängda på en stång.
Tunnorna tömdes på sophögar som kallades renovationsinrättningar. Den största fanns i Gamla stan och kallades Flugmötet i folkmun på grund av de stora spyflugorna som frodades där. Härifrån skeppades avfallet vidare med pråmar till andra platser utanför staden.
Vid mitten av 1800-talet inrättades Stockholms renhållningsverk och verkets latrinhämtare tog över. 1908 sattes ett rekord då 700 000 latrintunnor hämtades.
Pottor och nattstolar
I de högsta samhällsskikten använde man sig på 1600- och 1700-talen av en så kallad nattstol, med hål i som man satte ett kärl under, om man behövde uträtta sina behov nattetid. Kärlen tömdes på morgonen av en tjänare. I övrigt var det pottor som gällde, åtminstone i städerna – de förekom inte så ofta på landsbygden förrän längre fram i tiden.
Pottan hade man under sängen eller i ett särskilt pottskåp – sådana blev vanliga på 1800-talet. Pottorna var till en början gjorda i till exempel tenn eller trä, men på 1600-talet började det dyka upp pottor i porslin. Ju rikare hus desto finare pottor.
När Walther och Wilhelmina von Hallwyl lät uppföra Hallwylska palatset i Stockholm (1893–98) installerades torrklosetter på parets privata våning. De var cylinderformiga plåtbehållare placerade i mahognyklädda skåp. Samuel Norrby, verksamhetsutvecklare och junior curator på Hallwylska museet, berättar att det – förstås – fanns olika toaletter för herrskapet och för tjänstefolket.
På sovrumsvåningen ligger de två klosetterna för familjen. Dessa är fint inredda med mahognyboasering. Tjänarna och kontorsfolket hade varsin klosett i gårdsflyglarna. För middagsgäster och andra tillfälliga besökare fanns inga toaletter – det var inte brukligt att gå på toaletten när man var bortbjuden.
Reklamblad från 1886 för Magnussons fabriks klosetter i Stockholm.
Nej, var man bortbjuden var det bara att hålla sig! Det kunde visserligen finnas en skrubb på sällskapsvåningen där man kunde få gå in med en potta, men det var bara om man var man och då i yttersta nödfall. En kvinna kunde dock få gå om hon var gravid. Tänk att sitta igenom en hel middag och kanske några timmar till efteråt, utan att få gå på toaletten!
1913 bytte man till vattenklosetter i Hallwylska palatset, men en torrklosett lämnades kvar i gästrumsvåningen och minner om äldre tider.
Vattenklosett och avlopp
Det vi menar med wc, vår moderna vattenspolande toalett, kom inte i allmänt bruk förrän en bit in på 1900-talet då det blev tillåtet att koppla in dem på det allmänna avloppssystemet (i Göteborg 1906 och i Stockholm 1909).
Wc:n – som står för water closet – uppfanns i England på 1770-talet och i takt med att avsloppssystemen byggdes ut i städerna under 1800-talet, ökade intresset för den. Ett par av de första i Sverige fanns i Dickinsonska palatset i Göteborg, byggt 1862, och i Engelska villan i Ryfors, byggd 1886.
August Strindberg såg sin första vattenklosett i Tyskland 1883 och skrev: ”Den mest glänsande uppfinningen träffade jag i Hamburg. Där träckade man i något som liknade en soppskål och när man tittade sig om så var där ingenting att se, oaktat att man kunnat svära på att man nedlagt ett par meter; skålen var så fin efter förrättningen att man kunnat äta äkta sköldpaddssoppa ur den.”
Landets första offentliga vattenklosett uppfördes i Linköping 1885. Men utedassen levde kvar i Sverige länge till, i synnerhet i mindre välbeställda miljöer och områden. I städerna försvann de till slut med den stora rivningsvågen på 1960-och 70-talen.
Publicerad i Släkthistoria 1/2017
