Föremål och textilier berättar om livet förr

Allmoge har varit gångbart i alla tider. För visst är vi alla förtjusta i trasmattor, lerkrus, gamla kökssoffor och fint målade skåp. Möbler och föremål som gått i arv från generation till generation och fortfarande skänker glädje.

Bruksföremål med flera hundra år på nacken har alltid spännande historier att berätta.
Allmogekonst kan vara allt som fanns i ett bondehem förr i tiden. Det var vardagsföremål, men som ofta förskönades med målade mönster. När något gick sönder lappades och lagades det så länge det gick.
Allmogeföremål bär på mycket nostalgi och historia. Långt tillbaka i tiden var alla möbler väggfasta, men från cirka 1750 och framåt blev det vanligt med fristående möbler. Dessa dekorerades till en början ibland av målare som fått inspiration från de fina slotten.
Perioden 1750–1850 bodde de allra flesta människor i Sverige i torp och backstugor, och många möbler och husgeråd var gjorda av trä. Allmogeföremålen tillverkades hemma eller av en lokal hantverkare. Man dekorerade gärna vissa föremål med målade mönster – alla landskap fick sin egen stil. Dalarna, Jämtland och Skåne är särskilt omtalade.

Att hålla i en handgjord träskål som använts i generationer ger en helt annan känsla än en liknande ny som är massproducerad. Vackra färger, naturmaterial och utsökta mönster gör att allmoge passar bra även i modern inredning.
De mest värdefulla föremålen är orörda saker som inte är lagade på senare år och inte heller ommålade. Normalt slitage drar inte ner priset. På auktion brukar de stora fint målade skåpen bli dyrast. Skånska änglaskåp och stenbord samt höga klockor från Ångermanland är också eftertraktade. Liksom så gott som allt allmoge från Jämtland.
Men för alla som har ärvda föremål med en historia rankas förstås de som mest värdefulla – åtminstone känslomässigt. Här visar vi exempel på några olika typer av allmogeföremål med uppskattade värden.

1. Flätad ostform (1850). Värde 500 kr.
2. Tre formar för sötost (1790-1800). För äggost, Bohuslän. Värde 2 500 kr/st.
3. Skjutlockslåda (slutet av 1700-talet). Målad i rokoko, olika mönster på alla sidor, Skåne. Värde 3 000 kr.
4. Grön flaska (första hälften 1800-talet). Svensk. Värde 2 000 kr.
5. Brun flaska (1700-tal). För vin, svensk. Värde 3 500 kr.
6. Svepask (1844). Användes till att bära mat vid slåttern, Bohuslän. Värde 6 000 kr.
7. Korg (första halvan 1800-talet). Kan ha varit en morgongåva, Hälsingland. Värde 4 000 kr.
8. Skäktekniv (1850). Den breda formen skvallrar om ursprunget, norra Skåne. Värde 2 500 kr.
9. Kudde (1790-1810). Bröllopskudde, en i ett par, vävd i röllakan, Gärds härad, Skåne. Värde 8 000 kr.
10. Pall (1850). Oumbärlig i gårdarna förr, Skåne. Värde 1 000 kr.
11. Stol (1650-1750). Motivet är Holger Danske och trollet Burman, Skåne. Värde 15 000 kr.
12. Brännvinsflaska (början 1800-talet). Cederbergs glasbruk, Linköping. Värde 2 500 kr.
13. Stånka (1855). För öl, med inskriptionen ”Drick min wänn”, Dalarna. Värde 8 000 kr.
14. Lerfat på bordet (1808). Med skvalpkant, Halland. Värde 6 000 kr.
15. Lerkrus med trätallrik (1850). Förningskruka till sjuka eller nyförlösta, Skåne. Värde 1 000 kr.
16. Stor kärlhylla med plats för glas och porslin (första halvan 1800-talet). Fin originalmålning, Småland. Värde 20 000 kr.
17. Bålskål med pelargon i (sekelskiftet 1800/1900). Motiv ”bonnarosen” från Gustavsberg. Värde 500 kr.

Gästgivardöttrarna i Everlöv var kända för sina fantastiska flamskvävnader – och det arvet fördes vidare i många generationer.

Vid mitten av 1700-talet drevs gästgivargården i Everlöv, ett par mil öster om Lund i Skåne, av Pehr Olsson och Bolla Andersdotter. De hade sex döttrar som med tiden kom att lägga grunden till en unikt stark tradition av flamskvävning i bygden. Pehr och Bolla ville att barnen skulle gifta sig välbärgat och la mycket tid på att bygga upp ordentliga hemgifter, därav handarbetstraditionen som sedan fördes över mellan mödrar och döttrar i flera generationer. Många av de tidiga arbetena – ofta täcken, filtar och dynor – finns idag på olika museer.
Kvaliteten var mycket hög, mönstren komplicerade med vindruvsblad, papegojor, lejon och blommor och färgerna starka. Gästgivardöttrarna och deras ättlingar fortsatte att producera textilier i generation efter generation.

På gården Lilla Rödde växte två systrar, Anna och Hanna Olsson, upp runt sekelskiftet 1900. Båda deras föräldrar var i rakt nedstigande led släkt med två av de ursprungliga gästgivardöttrarna och vävningen var fortfarande viktig. Det planerades tidigt för systrarnas hemgifter men de blev aldrig gifta och när föräldrarna och även Anna dog under 1950-talet var bara Hanna kvar. Hon levde ensam i ett enda rum på gården, utan rinnande vatten eller elektricitet, och blev med tiden något av ett original.
De sista åren kunde hon gå runt klädd i en jutesäck med ett hål för huvudet och ett rep runt midjan. När hon dog 1985, 89 år gammal, uppdagades de textilskatter som fanns gömda på gården. Prydligt nedpackade i målade brudkistor fanns systrarnas orörda hemgifter: mängder med täcken, dynor, kläder, linne och handdukar.

På gården fanns också två magnifika matsalsmöblemang, länsstolar, soffor och fotpallar, alla med den typiska, färgstarka flamskvävnaden i dynorna. Lilla Rödde gård tillhör idag Färs Härads hembygdsförening och är museum.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

De allra äldsta trähästarna från Dalarna var vita med prickar. På 1840-talet fick de den klassiska kurbitsmålningen.

Dalahästar tillverkades från 1500-talet lite vid sidan av den ordinarie möbelindustrin i Dalarna. Det välkända kurbitsmönstret fick också pryda hästarna som mest var avsedda som en barnleksak och under 1800-talet fungerade de dessutom som en slags valuta när dalfolk åkte söderut på marknadsresor och betalade för mat och husrum med dalahästar. Svenska Akademiens ordbok var dock inte särskilt imponerad och skrev att en ”dalhäst är en i Dalarna tillverkad och i bjärta och onaturliga färger målad leksakshäst af trä”.

1886 öppnade Hans Erik Mattson en handelsbod i Bergkarlås utanför Mora och köpte in dalahästar, första året 50 dussin för tio öre styck. I början av 1900-talet hade han ett par tusen hästar i lager och allt fler skickliga hantverkare runt byarna Bergkarlås och Vattnäs kunde försörja sig på att tälja och måla dalahästar. Föreningen Svensk Hemslöjd deltog på världsutställningar i Chicago (1933–34), Paris (1937) och New York (1939) med bland annat dalahästar. I Paris blev det ett genombrott med mycket uppmärksamhet och i New York blev dalahästen rentav frontfigur i den svenska paviljongen med en tre meter hög variant vid ingången och 15 000 normalstora till försäljning.

Grannas Anders Olssons Hemslöjd i Nusnäs blev den tillverkare som lyckades bäst, mycket beroende på att de tidigt investerade i bandsågar och kunde tillverka volymer som ingen annan var i närheten av. Under andra halvan av 1900-talet blev de rödmålade dalahästarna successivt en symbol för hela Sverige. Nusnäs är än idag centrum för tillverkningen och ett stort besöksmål. Processen är densamma idag som på 20-talet: bandsåg, täljkniv, pensel och färg.

Samlarobjekt
Dalahästar har tillverkats både kommersiellt och för eget nöjes skull. De äldsta är blå eller vita och prickiga. Från 1840-talet blev de kurbitsmålade. Det är många som samlar och priserna varierar från en femtiolapp till flera tusen för en gammal, sällsynt häst.

Publicerad i Släkthistoria nr 2/2019