Helgedom med väggar som berättar

Det var också på 1300-talet som de flesta av kyrkans omtalade kalkmålningar kom till. Många av dem var bortglömda fram till 1950-talet när kyrkans innerväggar skulle renoveras. När den gamla putsen togs bort upptäckte man medeltida målningar föreställande livsträd, änglar och djävlar. Här finns också bilder som skildrar Jesu födelse, liv och död. En fuktskadad vägg tros ha haft en målning som visade uppståndelsen. En sådan här bildserie brukar kallas en fattigmansbibel. Under denna bibliska bildsvit finns på kyrkans norra vägg också en skildring av böndernas liv månad för månad. Bland annat kan man i majbilden se en kvinna vid blommande träd, i juli en man som skördar säd med en skära, i oktober en såningsman och i december en man som slaktar en gris. Högst upp längs långhusets väggar finns latinska texter ur Uppenbarelseboken.

En tredje grupp väggmålningar har tillkommit efter reformationen, antagligen på 1600-talet. Där avbildas en scen ur legenden om Sankt Kristoffer som bär Jesusbarnet över en flod. På bilden skyddar det jättelika helgonet Jesus mot de båda som vid den tiden uppfattades som den lutherska kristenhetens värsta fiender – påven och profeten Muhammed. Denna propagandamålning kom troligen till på 1670-talet, när många fortfarande hade trettioåriga kriget i färskt minne och då det bara gått något år sedan en protestantisk armé besegrats av den osmanske sultanen Mehmed IV.
De yngsta målningarna kom till under kyrko-herde Erich Petraeus tid. Han kom till försam lingen några år efter att Gotland hade blivit svenskt igen 1645 och ledde församlingen ända fram till 1697. Petraeus som var smålänning såg till att de gotländska prästerna började predika på svenska. Det var också han som skänkte kyrkan en ny altaruppsats och bänkinredning. Bänkarna målades år 1784 av klarinettblåsaren Anders Norberg och dekorerades då i en grå ton med bilder av profeter, apostlar och djur som är omnämnda i Bibeln.

Liksom i andra äldre kyrkor hade alla helgonaltare tagits bort efter reformationen. På den plats där tidigare kyrkans skyddshelgons altare hade funnits placerades på 1700-talet den predikstol som ännu finns kvar. Den kom till under kyrkoherden Nils Luttemans tid och bär Karl XII:s namnskiffer, vilket har ett visst samband. Lutteman hade nämligen varit fältpräst under stora nordiska kriget och predikade flera gånger i krigarkungens närvaro. Vid sin prästvigning hade han fått löfte om Gothems pastorat, men det dröjde några år efter krigets slut innan han tog sig till Gotland. Till sin första gudstjänst ska han kommit ridande i uniform och på kyrkbacken avlossat sina två pistoler åt varsitt håll. Sedan steg han av hästen, bytte om och höll sin första predikan för Gothemsborna. Lutteman blev med tiden en inte bara fruktad, utan även omtyckt kyrkoherde och stannade i församlingen till 1742.

Fram till 1822 begravdes vissa personer inne i själva kyrkan. Under de gravstenar som finns kvar i kyrkgolvet vilar främst präster och deras familjer, men där finns också en nött gravsten med en runinskrift som många, bland dem Carl von Linné, har försökt tyda. Det man kunnat läsa är följande: ”Här vilar Garviat … Garviat … han kom inför konungen och ärkebiskopen och vår biskop … så ville Gud honom väl … Så länge sedan var jämmeriet som var söndagsruna.”
Ett spår efter dessa oroliga tider utgör också ruinen av den kastal som låg intill Gothems kyrka och utgjorde ett värn för lokalbefolkningen när fientliga styrkor anlände via havet. Kastalen rasade år 1867, men resterna av den finns alltså kvar.

Gotland har alltid varit ett eget län, men ön blev inte ett eget kyrkligt stift förrän två år efter Danmarks erövring 1570. Dessförinnan hade de gotländska församlingarna hört till Linköpings stift. När Gotland åter blev svenskt 1645 fick Visby förbli stiftsstad. Till stiftet hör 39 församlingar på Gotland, Fårö och Gotska Sandön. Biskopen heter sedan i fjol Erik Eckerdal.

Publicerat i Släkthistoria nr 4/2023