Vallonerna blev en elit

Först måste vi teckna bakgrunden till Sveriges första storskaliga arbetskraftsinvandring. Det historiska Vallonien är ett område i södra delen av dagens Belgien och norra Frankrike, som sedan gammalt är ett centrum för järnframställning. Redan på 1100-talet började munkarna i cistercienserklostret Orval producera järnföremål för eget bruk. Med tiden växte en livskraftig industri fram. Vallonien var rikt på järnmalm och täckt av skog, vars virke kunde förädlas till kol som var bränslet i masugnarna.

Under 1500-talet utvecklades artilleriet, och efterfrågan på järn till kanoner ökade kraftigt i Europa. I trakterna runt Liège växte näringen snabbt under århundradets andra hälft, för det vallonska järnet höll en kvalitet som inga konkurrenter kunde mäta sig med. Avgörande för denna fördel var tre innovationer: en ny och effektivare typ av masugn, en likaledes förbättrad kolmila, samt en helt ny smidesmetod där järnet hamrades till renhet och formbarhet i dubbla steg. Den vallonska huvudorten Liège låg strategiskt på en plats där handelsvägar till lands korsade floden Maas (Meuse). Staden blev centrum för handeln med järn, koppar, kol och ved. Men även färdiga produkter som rustningar, vapen och hjälmar exporterades. En rad affärsmän gjorde sig själva och sina familjer mycket förmögna på denna verksamhet: de Besche och De Geer, Gérard, Trip, Grouwels med flera. Paradoxalt nog skulle ett krig bli slutet för denna krigsrelaterade vinstmaskin.

Vallonien var en del av det som vid 1500-talets mitt kom att kallas Spanska Nederländerna, eftersom området då hamnade under spanskt styre. Under samma tid spred sig reformationen i Europa, och när de protestantiska provinserna i norr år 1579 bröt sig loss från det katolska Spanien, utbröt ett krig som skulle vara i fyrtio år. En stor del av striderna utkämpades i Vallonien med förödande resultat. När gränser dessutom stängdes och handelsvägar spärrades, tvingades många vallonska järnbruk att lägga ner. Följden blev en betydande arbetslöshet. När 1600-talet inleddes var Vallonien visserligen krigshärjat, men ändå i besittning av tre viktiga tillgångar: ledig och kvalificerad arbetskraft i form av yrkesskickliga smeder, konkurrenskraftig spetsteknologi med en oöverträffad produkt, samt investeringsvilligt kapital som hade ackumulerats i de stora handelshusen. I den gryende stormakten Sverige rådde en skriande brist på allt detta. Däremot fanns här stora naturtillgångar i form av skog, järnmalm och vattenkraft. Den som vill illustrera lagen om tillgång och efterfrågan har här ett lysande exempel.

Den (så vitt vi vet) förste vallonen som begav sig till Sverige hette Willem de Besche (1573–1629). Han var född i Liège och dyker upp i den svenska historien som 25-åring, i ett brev som hertig Karl (den blivande Karl IX) undertecknade på Nyköpingshus den 7 juli 1598. Av brevet framgår att den tekniskt kunnige ynglingen rekryterades för att starta tillverkning av järntråd, en ny produkt i Sverige. Efter Karls trontillträde fick de Besche i uppdrag att anlägga ett fullskaligt järnbruk efter vallonsk modell i Nyköping. Från 1607 gjorde han flera affärsresor hem till Vallonien för att rekrytera lämplig arbetskraft. Han kom så småningom i kontakt med finansmannen och vapenhandlaren Louis De Geer, som snabbt insåg att landet i norr var ett utmärkt ställe att etablera sig i.

Tre innovationer gjorde den vallonska järnproduktionen överlägsen i Europa under 1500-talet.

1. Den nya masugnen
I denna koleldade ugn smältes järnet i malmen, tappades ur och fick svalna i stora stycken, tackjärn, på 700 till 1 600 kilo. Vallonerna konstruerade en masugn som var större och hållbarare än tidigare typer, i Sverige kallades den "fransösk" ugn.

2. Den nya kolmilan
Bränslet träkol utvanns ur virke i en kolmila. Vallonerna utvecklade en ny typ där veden staplades stående, inte liggande som tidigare. I denna "resmila" kunde man använda sämre virke och därmed utnyttja skogens resurser effektivare.

3. Det dubbla smidet
Tackjärnet innehöll slagg och kol och måste i smedjan renas med en stor hammare för att bli formbart. Vallonerna smidde järnet två gånger istället för en. Två härdar krävde visserligen mer personal, men gav en produkt av betydligt högre kvalitet.

Den 17-årige Gustav II Adolf ärvde tre krig av sin far när han besteg tronen i december 1611. Det med Danmark slutade med en svidande förlust ett drygt år senare. För att få tillbaka Älvsborgs fästning tvingades Sverige att betala en miljon riksdaler specie (silver) i lösen, en oerhörd summa.

En av de nederländska långivare som bistod den pressade kungen var vallonen Louis De Geer. I december 1616 kunde de svenska sändebuden kvittera ut en första post om 150 000 riksdaler i holländskt mynt. Mer skulle följa. Tidigare samma år hade Willem de Besche arrenderat det gamla bruket i Finspång för att där starta kanontillverkning. Detta blev en lysande affär, och år 1618 köpte han bruket av staten. Kanonerna från Finspång fick internationellt rykte.

Lockad av möjligheterna norröver begav sig Louis De Geer några år senare till Sverige för att exploatera produktionen av metall och metallvaror. Han köpte in sig i Finspångs bruk och grundade ett mässingsverk i Norrköping. Hans plan var att arrendera en lång rad järnbruk i Uppland och Bergslagen, med målet att senare köpa dem. Efter Finspång följde 1626 Lövsta, Österby och Gimo i Uppland. Till slut fanns det ett fyrtiotal vallonbruk i Sverige. Affärsidén var hela tiden att modernisera bruken och driva dem med vallonsk teknik och vallonsk personal. Finansfamiljerna i Liège och Amsterdam (där De Geer hade sitt huvudkontor) var förenade genom vänskap och giftermål.

Under etableringen i Sverige hade Louis De Geer ovärderlig nytta av sitt nätverk. Svågern Jacob Trip och hans bror handlade sedan länge med järn, och satsade stora pengar i det svenska projektet. En annan svåger till De Geer var Steven Gérard, som skötte de formella kontakterna med rikskansler Axel Oxenstierna och svenska myndigheter. Vidare var kusinen Mathieu De Geer expert på den tekniska processen. Han fick nödvändig utrustning på plats och blev senare bruksföreståndare på Österby, Lövsta och Gimo. Svågern Barthélemy Grouwels satte upp värvningskontor i trakterna kring Liège och rekryterade den arbetskraft som behövdes.

I grova drag kan man dela upp denna arbetskraft i fyra yrkeskategorier, utifrån vari processen den verkade:

Vid masugnen: Bokare krossade malmen till lagom stora stycken. Malmdragare drog upp den till ugnens krans. Uppsättare fyllde malm och kol i ugnen. Hyttdrängen hjälpte till. Mästaren var chef.

I smedjan: Här fanns mästersmed, övriga smeder, mästersven, smältdrängar och kolgossar. Mästersmederna var vallonsmidets främsta yrkesarbetare.

I skogen: Här arbetade huggare, kolare och körare. Bruket kunde också ha ett jordbruk som behövde sin egen arbetskraft.

I verkstäderna: Hantverkarna svarade för brukets service och var exempelvis snickare, murare, klensmeder, bälgmakare, vagnmakare, hjulmakare, hovslagare och mjölnare.

Enligt sina kontrakt förband sig vallonerna att arbeta ett eller två år i Sverige. Det första jobbet i det nya landet var ofta vid någon av Louis De Geers fabriker i Norrköping. Några stannade där, de flesta for vidare till ett av järnbruken. Vid de gamla bruken utgjordes arbetslagen av svenskar. De fick nu valloner som arbetsledare. Men även nya järnbruk etablerades och där anställdes huvudsakligen valloner. På Lövsta arbetade 1670 ungefär 85 personer, varav 70 var valloner. Svenskarna hade de lägsta positionerna och kunde vara bokare, malmdragare, uppsättare och kolgossar.

De invandrade smederna var medvetna om sin tekniska överlägsenhet och var i det nya landet måna om sin identitet som valloner, något som de inte hade haft anledning till hemma. De gifte sig länge ogärna med svenska kvinnor, och värnade sitt franska modersmål. De nya anläggningar som från 1630 och framåt byggdes upp av vallonska bruksherrar formades till små mönstersamhällen, vilka skilde sig tydligt från den svenska allmogens vardag. Smederna fick slita hårt, men de hade bra betalt och visste att brukets lönsamhet och bestånd hängde på dem.

I boken Jernets fångar (2019) skriver journalisten Kersti Kollberg: ”När smeden gick på veckans arbete på söndagskvällen hade han tre slitsamma, tunga timmar framför sig. Han fick använda hela sin kroppsstyrka och hela sin långa erfarenhet när han skulle hantera det glödande järnet vid härden och den tunga hammaren. Sedan blev det tre timmars vila och något att stoppa i magen, kanske en brödbit, skorpa och lite kaffe. Och så in i hettan igen i tre timmar. Så gick hela veckan, ända fram till lördagen. Dag som natt, månad efter månad, år efter år.”

Vallonernas kontrakt garanterade dem långtgående rättigheter. De var befriade från skatt de första åren och kunde inte rekryteras till armén. Och de garanterades religionsfrihet. Vallonerna praktiserade reformatorn Jean Calvins lära, och kalvinistiska präster följde med till Sverige – en anmärkningsvärd förmån i ett land där lutherdomen kopplade ett allt starkare grepp.

Huvudparten av lönen betalades in natura. Men vallonerna fick också en fast ersättning som inte var beroende av arbetsinsats, utan bestämdes av platsen i hierarkin. Vinpengar, kallades det. Vid sjukdom fick man behålla lönen. På bruket fanns det sjukstuga och i regel även bostäder för de gamla.

Pensionen kallades gratial och innebar rätt att ta ut varor i brukets handelsbod. Om en bruksarbetare avled eller omkom, så fick hans änka samma gratial som de äldre. Småbarnsföräldrar fick barnsäd, en extra tilldelning av spannmål. Barnen på bruket undervisades av vallonska lärare och präster. De fick därmed en möjlighet till skolgång och utbildning på ett sätt som var mycket ovanligt i det svenska samhället. Redan i samtiden väckte allt detta uppmärksamhet. Efter ett besök på Lövsta 1753 skrev Uppsalaprofessorn Christer Berch om hur bruksägaren och kammarherren Carl De Geer drog försorg om sina arbetare – "sedan de antingen kommit till hög ålder, at de ej kunna arbeta, eller varda utaf någon sjukdom behäftade, änkor, faderlösa, moderlösa barn, så är det Christendomsvärk, som hos de fläste är sällsynt, at han låter dem njuta fria husrum, och till uppehälle bestås dem 3 à 6 tunnor säd, strömming, victualier, med mera till döddagar".

Vidare visste Berch att berätta: ”Wid detta bruk är äfven en Schola inrättad, hvaräst 60 à 70 barn undervisas. Skolmästaren lönas utaf Herr Cammarherren sjelf.”

Beskrivet med nutida termer hade vallonerna alltså ett system med allmän grundtrygghet, sjuklön, hälsovård, äldreomsorg, ålderspension, änkepension, barnbidrag, skolgång och yrkesutbildning. Och det var med dessa 1900-talsbegrepp för ögonen som det svenska folkhemmets arkitekter betraktade de gamla vallonska bruken. ”Ett nytt tidstecken”, skrev 1958 Karl Kilbom som hade blivit socialdemokrat på äldre dagar.

”Man måste vara döv och blind för att inte känna igen det moderna svenska välfärdssamhällets grogrund i denna patriarkala utopi”, skrev den tyske författaren Hans Magnus Enzensberger efter ett besök på Lövstabruk 1982. Mot detta kan man invända, dels att det faktiskt inte var en utopi utan ett fungerande system, dels att det omfattade en synnerligen begränsad grupp. Kanske var det totalt 2 500 valloner som kom till Sverige. Siffran är osäker. En femtedel av dem beräknas ha återvänt hem. De som hamnade i skogs- eller jordbruket hade svårt att hävda sig språkligt, kulturellt och socialt. I kyrkböckerna försåg prästerna dem ofta med svenska namn och till slut försvann dessa ”agrarvalloner” som urskiljbar grupp ur historien.

Det skulle bli bruksvallonerna som satte sin prägel på sitt nya hemland. Ungefär trehundra av dem var smeder. De såg sig som en elit på bruksorterna, och var det också. Stolt förde de sin kultur och sina traditioner vidare ända in på 1800-talet, när de svenska vallonbruken konkurrerades ut av ännu nyare teknologi.
Eftersom bruksvallonernas barn fick gå i skola hade sönerna redan på 1600-talet möjlighet att skaffa sig teoretiska arbeten, som bokhållare och skrivare. Det öppnade vägen till socialt avancemang. Efter någon generation var smedens avkomlingar inspektorer eller förvaltare på bruket.

Men de kunde också söka sig andra karriärer – som hantverkare, köpmän, egenföretagare eller ämbetsmän i den statliga byråkratin. Med tiden skulle flera vallonsläkter skaffa sig framstående positioner i det svenska samhället. Louis De Geer avled 1652. Samma år stoppades utvandringen av myndigheterna i Vallonien. Två år senare gick drottning Kristina över till katolicismen och lämnade Sverige, en sensation som inte var ägnad att öka sympatin för andra religioner i Sverige. År 1655 utfärdades en kunglig stadga som gjorde slut på både katolikers och kalvinisters religionsfrihet i landet. Vid det laget beräknas en hel del av de invandrade vallonerna dock ha gått över till den lutherska läran, om inte annat så av strategiska skäl. Och Louis De Geers fyra söner var hemmastadda både på sina bruk och på
Riddarhuset i Stockholm. Vallonerna var integrerade och i flera släktled framöver skulle de göra sig berömda i olika sammanhang i det nya hemlandet.

Publicerad i Släkthistoria nr 1/2025