Ryssar blev svenskar efter krigen

Ulf Lundström är lokalhistoriker i Skellefteå och har forskat om hur hans hembygd påverkades av kriget 1809, när ryska armén ockuperade merparten av Västerbottens kustlandskap under sommaren.
– Egentligen var den ryska ockupationen förhållandevis mild. Precis som i Finland ville ryssarna inte skapa någon fientlighet hos lokal-
befolkningen, berättar Ulf Lundström.

I juli bröt dock strider ut vid Hörnefors när en svensk armé avancerade norrut från Öreälven. Troligen var det här som den ryske soldaten Alexander Gerasimov deserterade tillsammans med ett par kamrater. De tog sig till Junsele i Ångermanland och där blev Gerasimov kvar. I Junsele förhörsbok 1811–20 står det att pigan Christina Pehrsdotter hade gift sig med ”Ryssen Alexander”. Vid sidan av dessa sparsamma anteckningar finns det i släkten en omfattande muntlig tradition. Gerasimov själv ska ha berättat att han hade fötts i en välbärgad familj i Kazan vid Volga, men förlorat en lottdragning med sina bröder och därför tvingats bli soldat under Napoleonkrigen. Han stred i flera år, men tröttnade på allt dödande och deserterade första gången i Österbotten varpå han tillsammans med några kamrater tog sig över Kvarken till Umeå. Där blev de upptäckta när ryssarna anlände sommaren 1809 och åter instuckna i armén innan de deserterade igen.

Efter ett par år i Junsele blev Gerasimov dock soldat en gång till, men nu för Sverige. Hans namn finns med i rullan ”Extra roteringsmanskap å 2:a Norrlands 1:a kompani uti
Vesternorrlands län”. Innan han ryckte in i april 1813 erkände han faderskapet för den son som Christina Pehrsdotter då hade fött. Först efter hans återkomst till Junsele året därpå kunde de båda gifta sig. Drygt tio år senare dyker Gerasimov upp i källorna igen sedan han hade anklagats av sin tonåriga styvdotter för att ha gjort henne med barn. I rätten nekade han till anklagelserna och friades, medan styvdottern fick böter.

Berättelserna om Gerasimov är många och hans ättling Lars Sjödin fick lyssna till dem redan när han var liten: – Mycket av det jag fick höra om honom låter som skrönor. Till exempel att han simmade från Finland efter att han hade deserterat där. När jag började intressera mig för honom så läste jag vad Hans Sjökvist, en tidigare medlem i den lokala släktföreningen, hade skrivit och då fick jag veta mycket som jag inte hade hört talas om. Till exempel att han var anklagad för att ha utnyttjat sin styvdotter sexuellt.

Lars Sjödin härstammar enligt kyrkböckerna från Alexander Alexandersson som var Gerasimovs äldste son. Gerasimov fick även en dotter med Christina Pehrsdotter och några år senare, troligen en dotter med sin då blott 16-åriga styvdotter Brita Ersdotter.
– Vi har pratat i min släktförening om möjligheterna att kontrollera om styvdotterns ättlingar också verkligen är Gerasimovs, men jag tror det skulle bli svårt att få något säkert resultat, eftersom det ju inte finns någon rak manslinje i den grenen, menar Lars.

Ett autosomalt dna-test skulle bara visa hur mycket dna som delas mellan de båda grenarna, men några säkra bevis skulle det inte bli eftersom Lars släktgren också härstammar från Christina Pehrsdotter, Britas mamma. Lars har dock gjort flera typer av dna-test för att kunna belägga sanningshalten i de berättelser som har förmedlats genom släkten i generationer.
– Jag ville veta om han var ryss och om jag härstammade från honom. Det första autosomala dna-testet visade att jag möjligen hade kopplingar till Östeuropa och Centralasien. Sedan gjorde jag ett Y-dna-test för att testa den raka faderslinje som jag påståtts ha från Gerasimov.Men då blev jag väldigt överraskad, för resultatet
pekade på att min haplogrupp härstammade från Finland omkring år 50 e Kr. Om berättelserna om Gerasimov skulle stämma så måste hans förfäder ha flyttat från östra Finland till Kazan vid Volga, den ort som han själv påstod att han kom ifrån.
Sommaren 2024 blev Lars kontaktad av en finländsk släktforskare och via ett nytt test kunde de placera sina gemensamma förfäder på 850-talet en bit in i Ryssland längs floden Volga.
– Det resultatet förstärkte möjligheten att mina anor kan ha rört sig bortåt Kazan innan Gerasimov föddes där på 1780-talet. Det finns uppgifter om att finnar hjälpte vikingar att ta sig fram längs floderna i österled, vilket stämmer bra med årtal och placering av min haplogrupp. Det förekom även slavhandel med finnar, så det saknas inte uppgifter om att personer med finländskt ursprung hamnade i Ryssland.
– Ett annat mindre trevligt indicium var att jag upptäckte att Valerij Gerasimov, som leder ryssarnas invasion av Ukraina, är född i Kazan. Det är ju inte säkert att han är av samma släkt, men det är väl inte heller omöjligt, säger Lars.

Efter Alexander Gerasimovs tre sonsöner förgrenar sig släkten. Nu har Lars Sjödin kontaktat en ättling från en annan gren än hans egen och bett honom att göra ett dna-test för att kunna verifiera släktskapet med Gerasimov.

Historierna om Alexander Gerasimov är ovanligt många när det gäller ryska krigsfångar och desertörer, men åtminstone i vissa delar är hans öde inte unikt. I sin bok Människor och miljöer i Skelleftebygden under 1800-talet räknar lokalhistorikern Ulf Lundström upp flera före detta ryska undersåtar som 1812 antogs som förstärkningssoldater i Skellefteå kompani, bland dem Johan Gregorov som fick soldatnamnet Polack eftersom han troligen var just det. I alla fall flyttade han 1831 med sin fru, förra pigan Britta Andersdotter Marklund, och deras barn till Polen.

I samma kapitel nämns också en annan polack som deserterade under kriget, men blev kvar i Skelleftebygden.
– Jag var 16 år när jag började fråga min pappa om vårt efternamn Fredman. Av honom fick jag veta att det kom från en Daniel Fredman som hade deserterat under finska kriget.
Det berättar soldatens sondotters sonsons sonson, Jan Fredman. När han släktforskade hittade han en artikel i en tidning från Skelleftebygdens släktforskarförening som berättade att Daniel Fredman hade deserterat från den ryska armén i byn Avan norr om Skellefteå. Han gömdes av en bondfamilj i byn trots att ryssarna erbjöd tio rubel till dem som angav desertörer. Ganska snart blev han och pigan Greta Nilsdotter ett par. Jan fortsatte att söka efter sin förfader som i olika handlingar benämndes med skiftande namn. Ibland kallades han Vasilij, ibland Daniel Matsson, men det vanligaste efternamnet var Fredman. Ofta betecknades han som ”den ryske drängen”, men till slut hittade Jan källor som visade att Daniel Fredman ursprungligen kom från den del av Polen som var ockuperad av Ryssland vid den här tiden.
– Troligen hade han tvångsrekryterats till den ryska armén. I slutet av 1810-talet reste Daniel med sin familj till Stockholm, men där har jag inte hittat några spår efter dem under det år de var borta från Västerbotten, så min hypotes är att de återvände tillfälligt med fartyg till Daniels hembygd i Polen. Väl tillbaka i Skellefteå gifte de sig och då är Daniel noterad som ”den polske drängen”, berättar Jan.

Han har inte lyckats få veta så mycket om sin förfaders liv före ankomsten till Sverige, förutom att han föddes 1786. Daniel Fredman var alltså ganska ung när han kom till Sverige och levde sedan ända till 1864. Men han berättade aldrig någonting om sina minnen från uppväxten eller tiden i ryska armén.
Jan härstammar från Daniels äldste överlevande son Augustin. Denne fick senare dottern Charlotta som i sin tur fick sonen Edvard utom äktenskapet. Namnet Fredman fördes alltså vidare via Daniel Fredmans sondotter. Det är ovisst om Daniel Fredman deserterade när den ryska armén var på väg att inta Skellefteå eller när de passerade orten under återtåget. Lokalhistorikern Ulf Lundström tror mer på det senare alternativet.
– De flesta deserteringarna i Skelleftebygden skedde i samband med det ryska återtåget efter fredsavtalet hösten 1809, konstaterar han.
Men innan fredsavtalet undertecknades i september hade våldsamma slag utkämpats vid Ratan och i Sävar norr om Umeå, samt vid Röbäcksänget söder om staden där en liten rysk styrka hade lämnats kvar för att stoppa eller fördröja de svenska enheter som var på väg att undsätta de svenskar som stred mot ryssarna i Sävar. Ryssarna vid Röbäcksänget var få, men de lurade svenskarna genom att måla stockar med tjära och placera dem så att de såg ut som kanoner. Till slut stormades och massakrerades ändå den ryska styrkan.

Det var där och då som mannen som skulle bli känd som ”Ryss-Abraham” deserterade. Han gömdes först av några stadsbor innan han flydde inåt landet för att inte bli fångad av ryska eller svenska styrkor. När han kom till Lycksele fick han arbeta för kronofogden på orten, som sedan sände honom vidare till sin bror som var präst i Vilhelmina, längre in i landet.
– I prästgården blev han kär i pigan Susanna Kristoffersdotter. Eftersom hon var en hemmansägares äldsta dotter fick hon ta över faderns gård tillsammans med Abraham när de hade gift sig, konstaterar Håkan Filipsson, som började att släktforska på allvar i tjugoårsåldern efter att han i kyrkböckerna hade hittat sin förfader med beteckningen ”deserteur”. Då intervjuade han äldre släktingar och fick tips om boken Gamla byar i Vilhelmina av Olof Petter Pettersson.

Håkan vet inte säkert varifrån hans ryske förfader fick efternamnet Filipsson, men misstänker att det är en försvenskning av det ryska fadersnamnet Filipovitj. I Sverige registrerades han dock som Abraham Filipsson. Lite senare förlängdes hans namn i kyrkböckerna till Abraham Filipsson Jäger, vilket kan vara en variant av det ryska efternamnet Jegorov. En av hans söner lade av någon anledning till efternamnet Rudoff som också kan ha ryskt ursprung. Idag finns det tre grenar av den släkt som ”Ryss-Abrahams” ättlingar utgör – Filipsson, Jäger och Rudoff.
I Petterssons bok presenteras ”Ryss-Abraham” som född i Moskva 1784, i en läkarfamilj. När kriget bröt ut 1808 inkallades han i den ryska armén och deltog i flera strider i Finland innan han deserterade i Umeå året därpå. I boken beskrivs ”Ryss-Abraham” som mörk och liten till växten. Han hade glittrande ögon och kunde lätt brusa upp. När han blev riktigt arg kunde han hota med att han skulle återvända till Ryssland, men när hustrun Susanna började packa åt honom skrattade han bort det hela och stannade. Om kriget sade ”Ryss-Abraham” bara att han hade fått ˝”mycket stryk och mycket frys och mycket svält”.

Under 1990-talet skrev Håkan Filipsson flera brev till olika ryska myndigheter. Tyvärr hade flera arkiv försvunnit i samband med att Moskva brann under Napoleonkrigen, men han fick ändå en del svar på ryska som han såg till att få översatta i Sverige. De besked han fick kunde dock varken bekräfta eller dementera de uppgifter som ”Ryss-Abraham” hade lämnat i Sverige, men bekräftade att han tillhörde det 26:e jägarregementet.
– Därför är jag inte säker på om Jäger var hans efternamn eller om det anspelade på hans regemente. Han ska ha sagt att han aldrig ville åka tillbaka till Ryssland, men att han sörjde att han inte kunde få ut sitt fädernearv. Han påstod att hans far var förmögen.
Håkan Filipsson har också gjort dna-test och fått träffar med ryssar som heter Jegorov. Några mejl har växlats, men något riktigt genombrott har det inte blivit. Via Family Tree DNA har han också gjort ett så kallat Big-Y-test som följer de manliga linjerna. Det visar att han har rötter i olika delar av Ryssland.

En rolig detalj som Håkan upptäckte under arbetet var att det regemente som förevigats i Runebergs bok Fänrik Ståls sägner deltog i striderna mot ”Ryss-Abrahams” regemente. Förebilden till den fiktiva personen Sven Dufva hette Johan Zacharias Bång och denne finlandssvenske veteran höll sig kvar i Sverige efter freden 1809. Enligt sockenstämmoprotokoll dök Bång och några av hans stridskamrater upp i Vilhelmina många år senare med en önskan om att få bosätta sig i socknen. Stämman, där ”Ryss-Abraham” deltog, sade dock nej eftersom veteranerna uppfattades som bråkiga. Bång ska ändå ha stannat i fjälltrakterna på en plats som senare blev känd som Bångnäs.

I Vilhelmina skötte ”Ryss-Abraham” sitt hemman, men han blev också känd för att vara duktig på att tillverka sjalar. Jonas Nensén – en präst från trakten som samlade in uppgifter om svensk, finsk och samisk folkkultur – intervjuade honom också för att upprätta en rysk-svensk ordlista. Dessa handskrifter finns nu i Uppsala universitetsbibliotek. ”Ryss-Abraham” bodde kvar i Latikberg utanför Vilhelmina tills han dog 1849, vid 65 års ålder. Många av de ryska krigsfångar och desertörer som inte lyckades hålla sig undan, som Daniel Fredman och ”Ryss-Abraham” gjorde, sattes istället i arbete av myndigheterna, bland annat med bygget av Göta kanal. En av dessa hette Gregorij Sjiskov och för några år sedan startade två av hans ättlingar, kusinerna Kjell Söderberg och Gerd Johansson, Facebook-gruppen ”Ryska krigsfångar och desertörer i Sverige under 1700- och 1800-talen”.
– Min mamma berättade för mig att vår släkt härstammade från en rysk krigsfånge som hade varit med om att bygga Göta kanal. Enligt den historien hade han gift sig och fått barn med en svensk kvinna och när han arbetat flera år vid kanalen ville han ta med sig sin familj till Ryssland. Men när han skulle gå ombord på båten som de skulle resa med så ramlade han i vattnet och drunknade, berättar Gerd Johansson.

Samma dramatiska historia har Kjell Söderberg hört i sin familj. De ryska krigsfångarna och desertörerna organiserades i ett så kallat pionjärkompani. De deltog först i byggandet av Södertälje kanal, men överfördes sedan till Göta kanalbygget när det kom igång 1810. Efter att Sjiskov hade drunknat blev hans änka och barn kvar i Sverige och Gerd och Kjell är båda ättlingar i rakt nedstigande led från Sjiskovs son Karl August Göransson, han är deras mormors farfar. Uppgifterna om Sjiskovs äktenskap finns registrerade i de lokala kyrkböckerna. Dessutom har Gerd hittat uppgifter i Post- och inrikestidningar, där äktenskapet enligt tidens krav skulle registreras.
– Jag har dock inte kunnat belägga i källorna att Sjiskov verkligen dog på det sätt som berättas i familjehistorien. Däremot har jag hittat kvitton från hans begravning i Fredsbergs församling 1818, och där står det att han var korpral i pionjärkompaniet. Jag har inte heller hittat några uppgifter om att det återfördes några ryska krigsfångar just det året, så vi vet inte om det vi har hört berättas stämmer eller inte, konstaterar Gerd.
– Men vi vet att det förekom flera dödsfall i samband med Göta kanal och när vi tog upp vårt fall i radioprogrammet Släktband så hade en reporter där hittat uppgifter om att någon hade drunknat, även om det inte fanns något namn angivet, tillägger Kjell.
– Göta kanal-arkivet har ju rullor över de ryssar som ingick i pionjärkompaniet och där finns vår förfader med. Men visst kan det hända att han dog i en vanlig arbetsplatsolycka vid kanalbygget, menar Gerd.

Syftet med Facebook-gruppen är att samla historier och källuppgifter om olika ryssar som blev kvar i Sverige. Av de åttiotal som har gått med i gruppen har många sina förfäder bland de ryssar som kom under finska kriget eller under stora nordiska kriget. Som gruppens administratör kan Gerd konstatera att många av medlemmarna skriver in den historia de har hört inom sin släkt, och sedan hoppas de att någon annan i gruppen ska veta mer. Hittills har det dock mest varit Gerd själv som har fått förmedla det hon kan och tipsa om olika typer av forskning i ämnet. Både hon och Kjell hoppas att fler ska gå med i Facebook-gruppen och dela med sig av sina rysshistorier.
– Om man tror sig ha en rysk förfader bör man först söka honom i kyrkböckerna från den plats där man vet att han har varit. Om han arbetade vid Göta kanal kan det finnas mycket att hämta i kanalbolagets arkiv som finns i Vadstena. Det kan också finnas uppgifter i domböcker och mantalslängder, samt i historiska tidningar, exempelvis i Post- och Inrikes Tidningar, där alla giftermål mellan svenska och utländska medborgare skulle annonseras. Konvertering var också nödvändigt och sådant bör finnas i stiftens arkiv.

Publicerad i Släkthistoria nr 4/2025