Väckelserörelsen på 1800-talet

Vid 1800-talets början fanns en enda kyrka, med monopol på förkunnelsen. Vid århundradets slut kunde våra förfäder välja mellan flera olika trossamfund. Historikern Daniel Braw beskriver här hur religionen i ökad grad blev en privat angelägenhet – men hur väckelserörelsen samtidigt bidrog till att förändra samhället.

Frikyrkopredikanter

Frikyrkopredikanterna ville väcka folket från sin »andliga sömn». Ofta var de också
nykterhetsförespråkar, som i Bengt Nordenbergs målning från 1866 »En läsare stör fröjden i en gillestuga».

© Nationalmuseum

En kväll i mitten av 1800-talet hade folket i en by i Värmland samlats ”till trängsel” för att lyssna på en kringresande predikant. Byns stadigvarande förkunnare, prosten på orten, var dock också närvarande och avbröt besökaren: ”Tig, du fanatiske villoande!” Prostens anhängare stämde in: ”Tig, din lede landsvägsstrykare!”

Predikanten blev tyst, men husbonden som stod värd för kvällens samling erinrade om husfriden och bad att få vara ifred i sitt hem. En ung man undrade om Kristus verkligen hade bjudit sina tjänare att avbryta och kasta ut dem som försökte föra folket till honom.

En kvinna vände sig till prosten med en annan väl så brännande fråga: ”Om vi samlat oss kring brännvinsflaskorna till kortspel, dans, skändligt tal och andra mörkrets gärningar, hade prosten nog icke kommit hit för att hindra oss. Varför då se så illa därpå, att vi kommit samman för att i Guds ord söka tröst för vår själ samt hjälp mot våra synders nöd?”

Rörelse för andlig fördjupning

Om det verkligen gick till på det här sättet är svårt att säga. Händelsen finns beskriven i Inre missionens historia (1896), en skildring av 1800-talets väckelse skriven av en av rörelsens egna ledargestalter, Jakob Ekman. Oavsett sanningshalten sammanfattar historien mycket av det som väckelsen handlade om: Det var en rörelse för andlig fördjupning som ansågs hota den allmänna ordningen.

Det var en rörelse med början i människors hem som efter hand växte och blev en offentlig angelägenhet. Det var en rörelse för moralisk uppryckning som ifrågasatte moralens väktare, den etablerade kyrkan. Och det var en rörelse som, i sin tro på att lekmäns omdöme i andliga ting var väl så gott som de prästvigdas, kom att bidra såväl till ökad individualism som till hela samhällets sekularisering.

Väckelserörelsen inföll under 1800-talet. Vid seklets ingång fanns en enda etablerad kyrka i Sverige – vid århundradets slut hade inte bara flera frikyrkosamfund tillkommit, utan också en stark missionsrörelse inom statskyrkan.

Moraliskt uppvaknande

Själva ordet väckelse syftar i första hand på ett uppvaknande från en andlig sömn. Och frågor om synd och det eviga livet fick genom rörelsen stark aktualitet. Men det handlade också om ett moraliskt uppvaknande.

Trots att kyrkan och kristendomen formellt hade en stark ställning i samhället, fanns det åtskilliga företeelser – alkoholkonsumtion, kortspel och så vidare – som vittnade om helt andra livsmönster i praktiken. Det etablerade samhället uppvisade en dubbelmoral där väckelsen utgjorde en motkultur.

baptister i Klarälven

Baptisterna vägrade ofta attlåta döpa sina barn i svenska kyrkan utan hade sina egna ceremonier. Här baptister i Klarälven, Värmland.
Odaterad bild.

© Anna Ollson/Värmlands museum

Redan på 1600-talet hade en skara tyska teologer noterat ett oroväckande glapp mellan den teologiska förkunnelsen och hur livet i allmänhet levdes. Guds ord förkunnades visserligen och människor deltog i kyrkans högtider. Men gudstjänsterna upplevdes som tomma och andefattiga, och människornas sinnen och intressen riktades åt annat håll.

En väg framåt som förordades var att de kristna skulle samlas för bön och bibelstudier i mindre grupper, så kallade konventiklar.

Denna strömning kom att kallas pietismen, efter latinets ord för fromhet, och svenska utlandsstudenter och hemvändande krigsfångar tog med sig dess litteratur och idéer till Sverige.

Statens suveränitet och fortlevnad

Men snarare än att välkomna rörelsen betraktade såväl prästerskapet som lagstiftarna den med oro. Vad som stod på spel var inget annat än den enhetlighet i religionen som ansågs vara en förutsättning för statens suveränitet och fortlevnad, menade man.

För att stävja pietismens utbredning infördes i Sverige 1726 ett förbud mot alla privata samlingar för bön och bibelläsning utöver rena husandakter. "Konventikelplakatet” gällde även kyrkans egna företrädare, i så måtto att en församlingspräst inte heller fick anordna några sammankomster utöver församlingsgudstjänster och husandakter.

Redan på 1700-talet fanns alltså en efterfrågan på andlig fördjupning vid sidan av kyrkans ordinarie utbud, och samtidigt en uppfattning bland de styrande i kyrka och stat att sådana strömningar måste undertryckas. Under 1800-talet stegrades efterfrågan – och därmed växte också konflikten.

FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

År 1812 ägde bara omkring fyra procent av svenskarna en bibel.

Liksom för den tidigare pietismen var väckelsen en rörelse där böcker och skrifter stod i centrum och på ett tidigt stadium kom de väckta att även gå under ett annat namn – läsare.

Och lästes gjordes det verkligen. Genom ökad tillgång till tryckta medier, i kombination med att allt fler blev läskunniga, gick väckelsen, som den nutida kyrkohistorikern Joel Halldorf skriver, ”från ett kyrkligt randfenomen till att bli en verklig folkrörelse”.

Det var helt enkelt i läsandet som det hela började – organisationerna och samfunden kom senare, som en utveckling ur gemenskapen kring det skrivna ordet. Det andliga uppvaknandet hade alltså sina rötter i boktryckarkonsten, med vilken väckelsen hade gått hand i hand ända sedan pietismen uppstod i Tyskland. Väckelsens historia är därmed i hög grad också det tryckta ordets historia.

Dyr och svåråtkomlig

Vad var det då som lästes? Länge var psalmboken den mest spridda religiösa skriften i Sverige. En bibel var jämförelsevis dyr och svåråtkomlig, och år 1812 ägde bara omkring fyra procent av svenskarna en sådan. 1800-talet innebar i detta avseende en revolution – efter omfattande insatser från olika bibelspridningssällskap hade i stort sett alla svenskar på 1880-talet tillgång till en bibel i hemmet.

Men det lästes också annat. Den tyske 1600-talsteologen Johann Arndts bok Den sanna kristendomen och den engelske författaren John Bunyans Kristens resa från 1600-talets slut (den första svenska översättningen kom 1727) var tidiga klassiker, liksom Martin Luthers skrifter.

Tidskriften Pietisten

Tidskriften Pietisten, grundaddes 1842 och hade stort inflytande
på väckelsen i Sverige.

© Lars Ericsson (Pietisten)

De väckta läste alltså ivrigt, men så harmlöst som detta läsande kan tyckas, innebar det dock ett ifrågasättande av den rådande ordningen. Genom att studera och diskutera gjorde sig lekmän till lika goda uttolkare av den kristna tron som prästerna. Här uppstod en spänning i förhållande till det monopol på förkunnelse som var kyrkans.

Öppen separatism

Däremot var väckelsen inte från början en rörelse i direkt strid med kyrkan. Tvärtom ägde den inledningsvis rum inom dess ramar, och många av de tidiga väckelseförkunnarna var präster i den ”statskyrka” som senare dömdes ut som ”andligen död”. Det ömsesidiga ifrågasättandet blev dock efterhand alltmer öppet och radikalt. Till sist tog det sig uttryck i öppen separatism och bildandet av självständiga kyrkosamfund.

Till saken hör att enhetskyrkan inte var alldeles så enhetlig som den ofta har framställts. Motstridiga teologiska strömningar förekom sida vid sida. En av de viktigare var den så kallade neologin, en teologisk riktning som präglad av upplysningens idéer tog avstånd från vissa kristna lärosatser.

Konventikelplakatet

Konventikelplakatet från 1726 förbjöd konventiklar, alltså bönemöten i andra lokaler än i kyrkan, med undantag för familjeandakter.

Under 1800-talets första hälft ägde sedan ett annat slags prästväckelse rum. Den visade sig bland annat genom att människor sökte sig till dem vars förkunnelse de uppfattade som sann, äkta och angelägen. Till dessa senare präster hörde Peter Lorenz Sellergren, Henric Schartau, Jakob Hoof och Lars Levi Læstadius. De blev alla kända för sina engagerande predikningar och samlade människor från vida omkring; så utpräglad var deras framtoning att deras efternamn snart förvandlades till -ismer.

Det finns förklaringar till detta sökande efter präster med en mer innerlig framtoning. Prästyrket var under det tidiga 1800-talet ännu ett slags karriärväg, en utkomstmöjlighet för personer vars religiösa engagemang och teologiska utbildning kunde lämna mycket i övrigt att önska.

Ett missnöje med lokala präster bidrog till att människor efter veckans arbete gav sig ut på milslånga vandringar för att få höra något annat än det som de fick sig till livs i sin hembygds kyrka.

Avsändare och budskap

1700-talspietismen hade också inneburit en mycket närmare koppling mellan avsändare och budskap. Underförstått: eftersom andlig kunskap i så hög grad var en fråga om erfarenhet, måste prästen ha upplevt vissa kriser eller ha uppnått viss mognad för att veta vad han talade om.

Det saknar därför inte betydelse att de ovan nämnda populära prästerna alla hade gått igenom andliga och delvis offentliga kriser – Sellergren hade till exempel varit svårt alkoholiserad.

Men om prästen däremot saknade erfarenhet, med vilken rätt förkunnade han då Guds ord? När frågan väl hade ställts på detta vis föll det sig naturligt att undra över varför de prästvigda överhuvudtaget skulle ha en särställning som förkunnare och andliga ledare. Kunde inte lekmän vara precis lika bevandrade i Skriften och ha skådat lika djupt i Guds mysterier? Det var en hållning som ledde bort från den etablerade kyrkan.

Lars Levi Læstadius

I sina predikningar talade Lars Levi Læstadius om syndens förbannelse och helvetets fasor. Här bland samer på en målning
av François-Auguste Biard 1840.

© Nordnorsk Kunstmuseum

I centrum för väckelsen stod alltså ett trängande behov av andlig – och moralisk – pånyttfödelse och för dess ändamål utvecklades en egen infrastruktur. Så kallade traktatsällskap etablerades med uppgiften att sprida andliga småskrifter.

Ett av dem, Evangeliska sällskapet, uppges under åren 1808–56 ha spridit hela tre miljoner traktater i Sverige. Försäljarna, som kallades kolportörer, fungerade samtidigt som ett slags predikanter.

I Stockholm tog sig väckelsen ett speciellt uttryck, här blev en utländsk predikant tongivande. Den skotske metodistpastorn George Scott verkade på industri­mannen Samuel Owens initiativ som själasörjare bland brittiska arbetare i huvudstaden, men kom också att nå ut till svenskar.

Utländska predikanter

Detta var egentligen förbjudet – till de lagar som hade stiftats för att skydda enheten i religionen hörde att utländska predikanter inte fick vända sig till svenska åhörare. Förbudet åtföljdes dock inte och Scott lärde sig till och med svenska och kunde förkunna på värdlandets modersmål.

Enligt kyrkohistorikern Anders Jarlert har knappast någon enskild utländsk person efter reformationstiden betytt så mycket för förändringen av Sveriges religiösa struktur som Scott.

En av Scotts lärjungar kom också att få ett oerhört inflytande över väckelsens vidare utveckling: Carl Olof Rosenius, som efter avbrutna präststudier blev medhjälpare i den ursprungligen engelskspråkiga Betlehems-
kyrkan i Stockholm. När George Scott lämnade Sverige 1842 fick Rosenius ta över som lekmannapredikant, och genom den tidskrift han gav ut, Pietisten, nådde han en stor läsekrets.

Rosenius blev genom dessa plattformar den ledande gestalten för den inomkyrkliga väckelsen som 1856 kom att organiseras i Evangeliska
Fosterlandsstiftelsen.

Nyevangelismen

Men även om nyevangelismen, som den kallaades, höll sig inom kyrkan innebar den samtidigt ett underkännande av den senares sätt att fungera. Man ”hade svårt att tänka sig ett framgångsrikt andligt arbete i statskyrkans bundna former, där ”oomvända, döda världsmänniskor” stod i ledningen”, som kyrkohistorikern Carl Henrik Martling uttrycker det.

1850-talet innebar, utöver Evangeliska Fosterlandsstiftelsens grundande, en rad viktiga förändringar som påverkade väckelsens fortsatta historia. 1857 hölls den första baptistiska konferensen i Sverige; det fanns då 45 baptistförsamlingar med drygt tvåtusen medlemmar i landet. Det är en remarkabel siffra, med tanke på att den första baptistförsamlingen hade grundats så sent som 1848.

Det var nu den verkliga separatismens epok inleddes, med mängder av nya samfund.

År 1858 avskaffades konventikelplakatet, eller snarare ersattes lagen av en mildare förordning: den som ville ordna sammankomster av religiöst slag utan prästs närvaro var tvungen att ansöka om särskilt tillstånd om samlingen skulle äga rum samtidigt med gudstjänsten i församlingen.

Under 1850-talet ökade antalet rättegångar med religiösa förtecken i Sverige. Det var inte bara konventikelplakatet, innan lagen ändrades, som tillämpades utan också missgärningsbalkens förbud mot ”gäckeri” med sakramenten, det vill säga att förrätta dop och utdela nattvarden utan att vara prästvigd.

1855 tillkom ytterligare en lag, den så kallade sakramentallagen, som innebar att såväl den som delade ut nattvarden utan att vara präst, som den som tog emot denna från en icke prästvigd, riskerade bötesstraff.

Dopet och nattvarden

Dessa båda frågor, dopet och nattvarden, illustrerar en djupnande konflikt mellan väckelse och kyrka vid denna tid. För olika teologiska idéer fanns det under 1800-talet en ganska stor tolerans. Gällande dopet och nattvarden däremot, fanns inget tolkningsutrymme alls. De reglerades båda i lag och var avgörande för en persons ställning i samhället.

Dopet skulle ske inom åtta dagar efter att ett barn hade fötts, annars kunde föräldrarna av tingsrätten straffas med kyrkoplikt, vilket innebar att de offentligt tvangs bekänna sin synd under gudstjänsten. Lagstiftarna hade dock inte räknat med att någon medvetet skulle bryta mot förordningen. Men nu utmanades doptvånget av baptisterna som medvetet avstod från att låta döpa sina barn.

Det hände att barn till baptister tvångsdöptes med hänvisning till lagen, men den extrema åtgärden bidrog till ytterligare främlingskap inför den etablerade kyrkan.

svenska väckelserörelsens förgrundsgestalter: Henric Schartau, George Scott och Carl Olof Rosenius.

Tre av den svenska
väckelserörelsens förgrundsgestalter: Henric Schartau,
George Scott och
Carl Olof Rosenius.

Även nattvarden var lagstadgad. Något tvång att gå i kyrkan fanns inte, även om sådana uppgifter förekommer ibland, men däremot fanns det ett slags nattvardstvång i så måtto att en person som inte hade tagit emot sakramentet inte heller var vittnesgill. Därmed kunde personen inte heller skriva under några handlingar.

Mot detta bruk invände de ”väckta” med kraft. Tvånget innebar, menade de, att det samlades både troende och icke troende, frälsta och syndare, vid nattvardsbordet. Att sakramentet användes för rent borgerliga syften innebar också, enligt kritikerna, att det fråntogs sin karaktär av helig handling.

Teologiska idéer

Att striden kom att stå omkring just dessa båda frågor säger också något om vad ”enheten i religionen” egentligen innebar. Det handlade inte främst om teologiska idéer eller uppfattningar om den rätta evangeliska läran – även bland biskoparna fanns företrädare för en mångfald av uppfattningar, somliga av dem betydligt längre ifrån de lutherska bekännelseskrifterna än väckelsens förkunnare. Snarare gällde enheten de kyrkliga sederna.

Nattvarden och dopet var kyrkliga och borgerliga monopolhandlingar, nära kopplade till civilsamhällets funktioner, och i och med väckelsen uppstod en strid om vem som egentligen ägde rätten till dessa symboler, förvaltandet av sakramenten.

Det fanns beröringspunkter med sekulära krafter i samhället. Under 1800-talets första hälft befanns den rådande samhällsordningen illa anpassad till de sociala och ekonomiska förändringar som pågick. Den framväxande medelklassen passade varken in i skråväsendet eller det politiska systemet med fyra ständer, och började därför kräva liberala reformer.

Till dessa hörde inte bara uppenbara behov som näringsfrihet och representationsreformer, utan också tryckfrihet och religionsfrihet.

Bönhusen

Bönhusen som
byggdes runt om
i landet var enkla i sin utformning. Riseberga, Närke, invigdes 1855 och är ett av Sveriges äldsta missionshus.

© Fallet

Religion som en privat angelägenhet, och framförallt som en fråga om vilja, samvete och eget förstånd, är idag självklarheter. Likaså tanken att församlingar bildas genom att medlemmar sluter sig samman. Men allt detta är ett arv från väckelsen. Enhetskyrkan som idé är desto mer främmande för oss i dag. Den måste dock betraktas mot sin historiska bakgrund.

Religionskrigens 1600-tal var inte långt borta när konventikelplakatet blev till. Det fanns högst levande farhågor för irrläror och söndring i kyrkligt hänseende. En sammanhållen kyrka var en förutsättning, så uppfattades det, för fred och samhälleligt fortbestånd.

1634 års regeringsform

I 1634 års regeringsform hade tanken formulerats så att ”enigheten i religionen och den rätta gudstjänsten är den kraftigaste grundval till ett lovligt, samdräktigt och varaktigt regemente”.

Samtidigt innehades många samhällspositioner, som idag uppfattas som sekulära, av kyrkliga företrädare. Enigheten i religionen var även i detta sammanhang en statlig angelägenhet. Vad som förkunnades och av vem blev en existentiell fråga, i betydelsen en fråga om statens fortlevnad.

De nya missions- husen gestaltade väckelsens ideal.

Men undan för undan nedmonterades kyrkomonopolet under 1800-talet. 1860 förekommer för första gången uttrycket ”Svenska kyrkan” i en lagtext; ett starkt anspråk kan tyckas, men att kyrkan överhuvudtaget fick ett namn innebar samtidigt underförstått att den inte var det enda tänkbara samfundet i Sverige. Och just detta var innebörden av den aktuella lagen, den så kallade dissenterlagen.

För första gången blev det nu möjligt att begära utträde ur Svenska kyrkan och inträda i något annat trossamfund som hade godkänts av staten.

En ny typ av samlingslokal fick även sitt genomslag på 1850-talet: missionshuset. Runtom i landet började det byggas särskilda hus för väckelsens gemenskaper. Efter konventikelplakatets upphävande tog byggnationen verklig fart.

Byggandet av järnväg

Från seklets slut rapporterar landshövdingen i Jönköpings län: ”Antalet af de så kallade missions- och bönehusen, hvilka de frikyrklige låtit bygga åt sig, uppgick vid periodens slut allenast å länets landsbygd till 138. Från Vestra härad omtalas, att i en socken inom häradet finnas sex missionshus. Tre missionshus inom en och samma socken förekomma ganska ofta.”

Byggandet gick hand i hand med det nya Sverige som växte fram i och med järnvägsbyggandet. ”På landsbygden drogs järnvägarna ofta långt från kyrkbyarna. De nya stationssamhällena hade ingen ›kyrka mitt i byn›, däremot byggdes ofta ett missionshus där”, som Anders Jarlert skriver.

De nya missionshusen gestaltade väckelsens ideal: enkla till utformningen och med förkunnelsen i centrum. Men de förändrade också rörelsens inriktning och utbredning. Redan från början hade den i kraft av sina skrifter varit gränsöverskridande, en ”litterär offentlighet”, och samtidigt privat, med sin bas i människors hem.

Självständigheten stärktes

Nu blev den, genom de nya byggnaderna och de föreningar som nyttjade dem, en rörelse med egen organisation och geografi. Samtidigt stärktes självständigheten i förhållande till den etablerade kyrkan.

Det var också nu den verkliga separatismens epok inleddes, med mängder av nya samfund. Fribaptistsamfundet grundades 1872. Sex år senare, efter en kontrovers om nattvardsfirande, gjordes en utbrytning ur Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och Svenska Missionsförbundet instiftades. Adventistsamfundet bildades 1880, Helgelseförbundet 1887 och Örebro Missionsförening 1892. Frälsningsarméns verksamhet i Sverige kom igång 1882.

Under de årtionden som följde tillkom ytterligare samfund samtidigt som existerande splittrades. 1911 uteslöts en teologiskt konservativ gruppering ur Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och bildade istället Bibeltrogna vänner. Och 1913 uteslöts Filadelfiaförsamlingen i Stockholm ur Svenska Baptistsamfundet och blev den svenska Pingströrelsen.

pastor Ulf Ekman

Livets Ord är en av få frikyrkliga rörelser som har tillkommit
under senare decennier. Här pastor Ulf Ekman under ett möte 1998. Han grundade församlingen
i Uppsala 1983.

Det dröjde länge innan den ifrågasatta enhetskyrkan förmådde samla sig till ett konstruktivt svar på väckelsen. Vissa aspekter av rörelsen tillägnade man sig, såsom söndagsskolan. Men något eget, framåtsyftande arbete märktes inte förrän ungkyrkorörelsen tog fart i början av 1900-talet.

I dess program, med visionen av folkkyrkan, märks en tydlig önskan om att vinna åter Sveriges folk för Gud inom Svenska kyrkan. Efter årtionden av separatism fick Svenska kyrkan sin egen väckelserörelse.

På 1950-talet fick Sverige en ny religionsfrihetslagstiftning som sammanfattade allt det som 1800-talets väckelse hade kämpat för. Bland annat står det i den att: "Det står envar fritt att för religiös gemenskap deltaga i
sammankomst och sammansluta sig med andra. För offentlig gudstjänst gälla ej andra hinder än sådana som i allmänhet äro stadgade för sammankomst, till vilken allmänheten har tillträde."

Frivillig angelägenhet

Genom lagen förlorade Svenska kyrkan all kontroll över religiösa sammankomster, samtidigt som samfundstillhörigheten gjordes till en helt och hållet frivillig angelägenhet. Sambandet mellan svenskt medborgarskap och medlemskap i Svenska kyrkan upplöstes, och man behövde inte längre inträda i ett annat samfund för att få tillstånd att utträda ur Svenska kyrkan.

Paradoxalt nog tog här också väckelsens historia slut, eller i alla fall en annan vändning. Enstaka nya rörelser har etablerats efter 1950-talet, men inga har haft det breda anslag och den starka allmänna dragningskraft som 1800-talets väckelse hade.

De en gång så centrala livsstilsfrågorna hos de ursprungliga frikyrkorna – alkohol och dans, till exempel – har tonats ner, liksom skillnaderna mellan olika samfund. Flera kyrkosammanslagningar har också genomförts.

Men framförallt har väckelsens individualism, som fanns med redan från början i fokuseringen på den personliga gudserfarenheten, dragits till sin spets. ”Medlemmarna orienterar sig inte längre i förhållande till den egna traditionen, utan väljer fritt ur den breda kristna traditionen – eller i vissa fall ur ett ännu bredare religiöst utbud”, skriver Joel Halldorf.

Publicerad i Släkthistoria 4/2021