Prästens perfekta partner – prästfrun var förebild för församlingen

I Roslagen blev prostinnan Elisabeth Deckberg (1721–87) i Hållnäs den ledande kraften i vaccinationsrörelsen på 1770-talet. Här och var skymtar det att man och hustru var ett par även i mannens ämbete. Det berättas om präster som läste sina predikningar högt för frun innan de mötte församlingen, om prästfruar som skötte kyrkböckerna och skrev rent söndagens manus, men också om fruar som lade sig ut för församlingsborna när mannen hotade med hårda straff.

Oloph Bexell, professor i kyrkohistoria, har gått igenom begravningspredikningarna över prästfruar, där de också framträder som föredömen i tron. ”Också när katastrofer drabbade henne – eldsvådor var ju inte ovanliga i den tidens samhälle – skulle hon, som några 1700- och 1800-talsprostinnor visat, mitt i det rykande eländet vända sig till Gud med bön om hjälp och förbarmande.”

Bexells professorskollega Cecilia Wejryd noterar samma blandning av dådkraft och innerlighet: ”Minnestecknarna synes vilja skapa bilden av prästfruar som förenar Martas handlingskraftiga klokskap med Marias fromhet.”

I ett avseende passade prästerna illa in i bondesamhället. Där var det jord och arv som gav trygghet och kontinuitet. Det hade kyrkan satt punkt för redan under medeltiden – kyrkans och prästens egendom skulle hållas noga isär. I detta ändrade reformationen ingenting, utan gjorde snarast saken värre. Genom att uppmuntra prästerna att gifta sig – och därmed skaffa barn – ställdes frågan om de efterkommandes försörjning på sin spets. Vem skulle trygga hushållet när husfadern dog?

På många håll tog socknarna ansvaret för detta. Det blev tidigt vanligt att ändå närma sig ett arvsförhållande. Söner blev hjälppräster åt sina fäder och tog sedan över. Ibland vidgades kretsen till pastorat i närheten. Carl von Linnés bror Samuel efterträdde sin far som kyrkoherde i Stenbrohult i Småland; fadern hade i sin tur efterträtt sin svärfar. Linnés systrar gifte sig med kyrkoherdarna i grannsocknarna Ryssby och Virestad. Sådana mönster går att hitta lite varstans.

När en präst avled fick den nyblivna änkan sitta kvar ett ”nådår” i prästgården för att skrapa ihop något att leva på. Det var ett socialt skyddsnät, men också en form av rättvisa. Prästen hade plöjt och sått för det kommande året, och det var rimligt att de efterlevande fick skörda. Under tiden avlönade änkan en ”nådårspredikant” som domkapitlet sände ut. Helst skulle det vara en ogift präst, så att prästgården inte behövde försörja hans fru och barn.

Nådåret räknades från den 1 maj, då det ”ecklesiastika” året började, lagom till att jordbrukets årsrytm drog igång. För prästfamiljer blev det därför viktigt att far i huset överlevde Valborg – då hade man nästan ett helt år till godo innan nådåret skulle börja räknas. I en del prästhem i ärkestiftet skålades på denna kyrkans nyårsdag.

Historikern Erik Sandstedt har gått igenom 879 kyrkoherdar i Lunds stift. Om dödsfallen hade fördelat sig jämnt skulle två eller tre ha dött varje datum – men för den 30 april hittar han inget dödsfall, den 1 och 2 maj vardera åtta. Systemet avvecklades genom att ingen präst som tillträtt efter den 1 maj 1927 fick rätt till nådår – men det sista beviljade nådåret i Uppsala stift tog inte slut förrän 1948.

Ännu ett steg togs med det som kallas konservering. Sockenborna såg gärna att det lediga pastoratet besattes med någon som gifte sig med änkan eller någon av hennes döttrar. Kung Johan III hade uttryckligen anfört detta som skäl vid flera prästtillsättningar, men det var först framåt mitten av 1600-talet som det började bli vanligt.

Kyrkolagen 1686 uppmuntrade konserveringen, även om den påpekade att ”slika prästgäll intet ligga under någon arvsrätt”, utan att de ”mest skickliga och bäst förtjänta” måste utses genom ”ett fritt och ordentligt val”.

Men trots reservationerna var budskapet ändå tydligt: ”Härvid böra de präster besynnerligen ihågkommas … vilka den frånfallne kyrkoherdens hus upprätta och understödja kunna … Om son eller måg är som prövas därtill så tjänlig och så värdig som någon annan, då bör han och billigt ihågkommas och befordras.”

Bestämmelsen gjorde att prästsläkterna dominerade tillsättningarna under ett par hundra år. Historikern Sten Carlsson återger en gratulationsdikt från ett prästbröllop på 1720-talet, där giftermålen mellan släkterna gjordes till princip:

Jag råder var en vacker sven
som aktar taga sig en vän,
att han ej utom ståndet kliver;
ty då står sig en prästman bäst,
när han till prästgård spänner häst
och prästens dotter prästmor bliver.

Då hade systemet börjat urarta. I ett memorial 1731 klagade fjorton kaplaner – de obefordrade prästerna – att innan en kaplan hinner anmäla sig till en vakans, ”är där redan en herde, ofta icke sänd eller gången genom dörren utan stigen annorstädes in, antingen genom skattkammaren eller genom sovekammaren”.

I en argsint pamflett 1739 levererade teologie kandidaten Gustaf Lund Olsson (död 1792) den vassaste kritiken. ”Är kvinnan mer än församlingen”, frågade han retoriskt, ”att för henne först och för denna sedan besörjas skall? Är kvinnan fru och Kristi brud legopiga, efter denna sig efter den rätta skall? Är sängen härligare än Guds tempel? Ruttet äpple uti oren skal!”

Vid 1738 års riksdag framkastades tanken att prästtjänsterna borde tillsättas genom lottkastning. Det var ett hugskott, men prästvalsförordningen året därpå bestämde att domkapitlet skulle sätta upp tre kandidater på förslag, som församlingen sedan fick rösta om. Därmed minskade utrymmet för sockenborna att själva hitta en kandidat som var beredd att ta hand om änkan eller någon dotter.

Det betyder inte att konserveringarna upphörde. En av Linnés första ”apostlar” var skolläraren Christopher Tärnström, som i februari 1746 följde med ostindiefartyget Calmar som skeppspräst. Han hade i uppdrag att hemföra en tebuske och guldfiskar till drottning Ulrika Eleonora. Men Calmar blev liggande ett halvår i stiltjen utanför Vietnam, och Tärnström insjuknade och dog.

Hans hustru vände sig till Linné i sin förtvivlan, som besvärad skrev till Vetenskapsakademien 1749, samma dag som han gav sig iväg på sin skånska resa: ”Gud hjälpe mig för änkan, som ropar om conservation, jag är gift och förhindrad. Ingen präst är i academien. Huru skola vi få någon åt stackars änkan: hon ropar himmels högt över mig, som rådde dess man.”

Under återstoden av 1700-talet blev konservationerna allt färre. Under 1800-talet förekom bara fem i ärkestiftet, den sista 1891 – och då var detta den första sedan 1825.

Därmed blev frågan om försörjningen av änkehushållet än mer brännande. Alltfler nådår beviljades. Det blev vanligt att änkan fick ett extra nådår utöver det lagstadgade, och i en del fall ännu ett, så att hon och hennes barn kunde sitta kvar på prästgården i tre år och ytterligare ett antal månader, om maken hade dött efter den 30 april.

Ibland stannade änkan kvar så länge att efterträdaren hann dö innan han kunde tillträda. Det var vad som hände Johan Olof Wallin, främst ihågkommen för 1819 års psalmbok. Han utnämndes till ärkebiskop efter Carl von Rosenstein 1837, men Rosensteins änka, friherrinnan Henriette Elisabeth Cederström, fick tre nådår fram till den siste april 1840.

Wallin dog den 30 juni 1839, efter att ha varit ärkebiskop utan lön i två år. I gengäld fick hans änka Anna Maria Dimander – dotter till en tobaksfabrikör – nådår från hans befattningar både som pastor primarius i Stockholm och som ärkebiskop.

Därmed blev behovet av nådårspredikanter ännu större, och ännu fler adjunkter fick kuska runt på ”konsistorii kärra”, som det kallades när domkapitlet skickade ut dem än hit, än dit. Det var något som fungerade bara så länge prästöverskottet bestod.

Fler och fler präster gifte sig utom ståndet, men prästdöttrarna hade inte lika lätt att hitta nya friare. Av dem som föddes under 1700-talets sista årtionde gifte sig bara 30 procent med präster, mot 60–70 procent hundra år tidigare, och för dem som föddes på 1840-talet var andelen nere i 13 procent.

Prästgårdarnas mamseller hade för det mesta ingen ärvd gård att erbjuda traktens bondsöner, och ute på landet fanns det inte många andra unga ståndspersoner. Ända fram till 1835 hade andelen ogifta kvinnor varit lägre inom prästeståndet än i riket som helhet, men sedan vände det.

Tjugo år senare var drygt 44 procent av de vuxna prästdöttrarna ogifta, mot riksgenomsnittet 40 procent. Inom adeln var det ännu värre. I synnerhet lågadelns unga män gifte sig i allt högre grad med ofrälse. Därför var nästan hälften av de vuxna adelsdöttrarna ogifta vid denna tid.

Sten Carlsson menar att detta kan ha påskyndat kvinnornas ekonomiska frigörelse. Bland adeln och prästerna i riksdagen fanns det säkert fäder som var bekymrade över sina döttrars framtid. Från 1840-talet genomfördes en rad åtgärder för att underlätta ogifta kvinnors försörjning. Näringsfrihetsförordningen gav ogifta kvinnor samma rätt som män att bedriva handel, hantverk och industri, medan gifta kvinnors rätt att anställa medhjälpare fortfarande begränsades.

På 1700-talet hade de ogifta prästdöttrarna framförallt försörjt sig genom hushållsarbete, ofta hos släktingar eller andra närstående. Det förekom fortfarande under 1800-talet, men snart blev undervisning den vanligaste sysslan. Prästdöttrarna ägnade sig också åt sjukvård och handel. Mot århundradets slut tog de anställning inom post- och telegrafverken. Däremot verkar ganska få ha blivit ogifta mödrar – den sociala kontrollen var stark inom deras kretsar.

Med 1800-talets omvälvningar förändrades även prästfruarnas roll. Mot slutet av århundradet blev det vanligare att kvinnorna hade en egen utbildning, som lärare, inom sjukvården eller inom musiken. Även för hushållet fanns det utbildningar.

I en antologi om prästhem i Växjö stift berättar konstskribenten och tv-producenten Katarina Dunér, som kommer från en prästsläkt, att hennes morfar skickade dottern till Margaretaskolan och Märtaskolan i Stockholm, för den händelse att hon skulle bli prästfru – och det blev hon. Det blev då naturligt att prästfruarna använde sin utbildning till olika sysslor i församlingen, när kyrkans diakoni började byggas ut.

En annan stor förändring var att jordbruket skildes från prästgårdarna 1910. Därmed blev arbetet i prästgårdshushållet mindre betungande, men fortfarande sköttes en stor del av församlingens administration där.

Barn som växte upp på prästgårdar i Småland under 1900-talets första hälft beskriver hur hemmets privata sfär låg på övervåningen, medan far hade expedition och sal för vigslar och dop på nedervåningen. Från 1952 fick prästerna betala hyra för sina tjänstebostäder, men 1988 upphörde skyldigheten att bo i prästgården för att vara till hands.

Så småningom ledde det till att allt fler ordnade bostad på egen hand. Prästgårdens roll som församlingshem och expedition minskade också påtagligt när Skatteverket tog över folkbokföringen vid halvårsskiftet 1991.

Det dröjde innan utbildade prästfruar fortsatte i sitt yrke sedan de gift sig, men i det organiserade församlingslivet kom deras kunskaper till nytta. Runt sekelskiftet 1900 började kyrkans verksamhet att organiseras i föreningar och särskilda institutioner.

I en antologi om prästfruar påpekar historikern Ulrika Lagerlöf Nilsson och etnologen Birgitta Meurling att prästfruarna ofta tog på sig ledande uppgifter i syföreningar, Röda Kors-kretsar och söndagsskolor.

Det fanns en spänning mellan förväntningarna på vad utbildningen skulle ge och rollen som prästfru. Prästdottern Karin Wittenmark berättar att hennes mor vantrivdes med begränsningarna, men att varken hon eller hennes man såg något val. Sin sjukvårdsutbildning fick hon dock nytta av – församlingsborna kom till henne för att lägga om sår och få sprutor, eftersom det var långt till läkare och distriktssköterska.

Länge förblev hustruns underordning självklar, även om det verkar som om intellektuella prästfruar ibland var mer accepterade än självständiga kvinnor i andra sammanhang.

I en antologi om prästfruar citerar Cecilia Wejryd författaren Selma Lagerlöf, som beskriver hur hennes faster prostinnan var mer omtyckt än sin man, men ”lika säkert är det också, att om min faster hört detta tal om att man gärna hade önskat sig henne till prostinna, men mindre gärna hennes man till prost, skulle hon ha känt sig djupt sårad och bedrövad. Hon hyste för mannen hela livet igenom inte bara stor kärlek utan också stor beundran”.

Men bilden var inte densamma över hela landet. I Göteborgs stift innebar den schartauanska avogheten mot föreningslivet att de nya formerna hade svårt att vinna insteg i kyrkan. Därför hittar Wejryd inga noteringar om prästfruar som ledde syföreningar eller söndagsskolor på västkusten. ”Istället påpekar en
minnestecknare att prästfruns roll i församlingsarbetet bestod i att vara ett föredöme, inte genom att delta i eller leda några nya verksamhetsformer.”

Publicerad i Släkthistoria 2/2022