Vad var egentligen frejdebetyg?
Jag har ibland sett begreppen "god frejd" och "frejdebetyg" i olika texter. Vad handlade det om och vilka var det som delade ut sådana betyg? Kunde man få dåliga frejdebetyg och vad medförde det i så fall?
Så här kunde ett svenskt frejdbetyg se ut. Just detta från 1906 intygar att Anna Viktoria Undeus »åtnjuter medborgerligt förtroende».
Att ha god frejd, alltså gott anseende, var synnerligen betydelsefullt förr. Redan i vikingarnas dikt Hávamál kan man läsa om hur viktigt en persons rykte var: ”Fänaden dör, fränder dö, själv dör du likaledes; ett vet jag som aldrig dör: domen som fälls om den döde.”
I konungabalken i Magnus Erikssons landslag från mitten av 1300-talet står skrivet att en blivande frälseman måste få sin ”mandom och frejd” prövade.
Och i 1734 års lag framkommer att bara de personer vars frejd man känner till får vittna inför rätten. Man kunde ju inte låta en opålitlig man eller kvinna vittna, frejd handlade om medborgerligt förtroende.
Behövdes vid flytt
Hur man skött sig skulle antecknas i kyrkoböckerna, och dessa rader låg sedan till grund när prästerna utfärdade frejdebetygen. Ville man exempelvis söka en tjänst, flytta eller få svenskt medborgarskap – ja då behövdes ett intyg om ens frejd.
Visst godtycke fanns när frejdebetygen skrevs. Dålig frejd eller vanfrejd, behövde inte endast vara kopplat till brottslighet – sådant som dryckenskap kunde också försämra ens rykte. Samtidigt finns exempel på hur kvinnor som fött barn utom äktenskapet ändå ansågs vara välfrejdade.
Publicerad i Släkthistoria 8/2019
