Häxhysterin i Mockfjärd – präst anklagades för vidskepelse

När predikan var avslutad denna söndag bad en av församlingsborna att få tala med Blumenberg. Det var den avdankade soldaten Mats Andersson Rask från byn Myrholmen. Han var orolig över sin nioåriga dotterdotter Anna.

Lilla Myr Anna berättade en skakande historia för prästen. Ondskefulla kvinnor hade satt henne och några andra barn på ett kalvskinn och sedan flugit till Blåkulla som låg på fäbovallen Bastberget. Här hade barnen fått kakor och slutit förbund med djävulen.

”Den onde” kallades Nåsgubben eftersom han gick klädd som männen i grannsocknen Nås. Djävulen hade hållit häxsabbat och också delat säng med flera kvinnor, berättade Anna.

En av dem kom från bygden och hette Mann Anna Hansdotter. Det var inte första gången som präster i Gagnef fick höra historier om Blåkullafärder, men de hade som policy att avfärda detta som vidskepligt prat. Blumenberg däremot lyssnade noggrant på Myr Annas historia.

Det var inte så att prästen trodde på Blåkullafärder, men han ville förstå vad som låg bakom berättelsen. Dessutom ville han gärna vinna sockenbornas stöd och lugna den orolige morfadern.

Efter några veckor kallade Blumenberg de inblandade till ett möte. Mann Anna nekade bestämt till alla anklagelser. Hon var förtvivlad över trolldomsryktena och kände att hon inte kunde gå till nattvarden när sådant förtal klibbade kring henne. Blumenberg såg till att Myr Anna bad Mann Anna om förlåtelse och uppmanade alla att leva i kristen sämja med varandra.

Men en tid senare sökte Mann Anna upp Blumenberg för att be om hjälp. Hon berättade att hon tillhörde en släkt som i generationer ansågs ha sysslat med trolldom. Hennes egen mor hade färdats till Blåkulla som barn innan en präst lyckades befria henne. Mann Anna oroade sig för att hon var skyldig till Blåkullafärder utan att själv veta om det och därför skulle hamna i helvetet.

Blumenberg märkte av att många var arga på Myr Anna för hennes anklagelser och för att få slut på talet om trolldom fick hon i början av april bo en vecka hos honom i kaplansgården. Här fick hon undervisning i kristendom och stickning av Blumenberg och hans fru Karin.

När Myr Anna återvände hem var hon på gott humör och talade inte längre om Blåkulla. Prästen trodde att trolldomsryktena nu skulle dö bort – men så blev det inte. Istället trädde andra barn fram och berättade att de hade förts till Blåkulla, oftast av sina gudmödrar. För att hjälpa barnen bad Blumenberg för dem och sjöng psalmer.

Flera stycken fick också bo hemma hos honom och hans familj. När barnen ”blivit fria från trollen” berättade de om ytterligare barn de sett på Blåkulla. Så småningom steg antalet Blåkullabarn till över 130 stycken. De flesta kom från Mockfjärdsområdet, men en del bodde omkring byn Gagnef i norra delen av socknen.

Oroliga mödrar och fäder sökte upp Blumenberg och bad att han skulle döpa deras barn för att skydda dem från Blåkulla. Föräldrarna trodde att barnen aldrig hade blivit döpta eftersom en trollkunnig person, oftast barnets gudmor, förvänt prästens syn vid dopet så att han döpt ett vedträ istället. Men Blumenberg förkastade detta som orimligt och vägrade.

Så vad trodde prästen låg bakom Blåkullaberättelserna? Till en början ansåg han att barnen på något sätt var sjuka eller på grund av bristande kristendomskunskaper var fångade i vidskepliga föreställningar. Efter hand ändrade Blumenberg dock åsikt och menade att djävulen plågade barnen med illusioner. Gud tillät detta för att mana till en allvarligare kristendom.

Mockfjärdsborna tog Blumenbergs uppmaning till andlig pånyttfödelse till sina hjärtan och människor kom till honom för att bekänna synder som de begått för åratals sedan. Prästens tolkning av Blåkullaberättelserna gjorde att föräldrarna rannsakade sig själva, istället för att anklaga de kvinnor som pekades ut som häxor.

Men Blumenbergs överordnade såg med oro på hans förehavande. De ansåg att trolldomsanklagelserna borde ha tigits ihjäl från första början och Blumenberg fick veta att han skulle förflyttas till en annan socken och förbjöds att ha något samröre med barn som talade om Blåkulla. Tills vidare bodde han dock kvar i Gagnef.

Även tidningar i Stockholm tog upp Blåkullaberättelserna. Det hela beskrevs som ett utbrott av vidskepelse och religiös fanatism hos okunniga bönder, vilket riskerade att leda till våldsamheter och anarki.

De flesta klandrade Blumenbergs agerande. I en inflytelserik artikel i Västmanlands Läns Tidning beskylldes han för att vara oduglig och oförnuftig och att ha anfört ”musiken till denna ohyggliga häxdans”. Trolldomsutbrottet kopplades samman med framväxten av frikyrkosamfund och en insändare till tidningen Dahlpilen beskrev Blumenberg som ”sektens maskinist”.

I månadsskiftet augusti–september kom så en kommission från domkapitlet i Västerås till Gagnef. Första dagen läste en grupp Gagnefkarlar upp en skrivelse där de begärde att få behålla Blumenberg och prisade hans arbete för bättre sedlighet i socknen.

Kommissionen fördömde dock tron på Blåkulla som farlig vidskepelse. Detta skapade oro bland de närvarande föräldrarna att deras barn skulle bli utan hjälp. Dagen därpå besökte komissionen kapellet i Mockfjärd. Här läste Blumenberg upp en lång lista med personer som han hade hjälpt. Även två vuxna kvinnor vittnade om att prästen befriat dem från färder till Blåkulla.

Ett trettiotal föräldrar lämnade fram en skrivelse där de försäkrade att när Blumenberg bett för deras barn så hade han samtidigt förklarat att Blåkullafärderna var illusioner från djävulen. Den församlade allmogen betonade att man var ett fridsamt och laglydigt folk.

Inget av detta hjälpte dock Blumenberg utan samma september förflyttades han till en socken i Västmanland.