Påskrisets historia – från piska till pynt
Innan påskriset dekorerades med fjädrar och ägg, brukade man piska varandra med riset. Syftet med denna smärtsamma ritual var att symbolisera Jesu lidande.
Försäljning av fastlagsris på ett torg i Stockholm någon gång i mitten av 1900-talet.
Många av oss gör idag ingen skillnad på fastlagsris och påskris. Men från början var det två skilda ting. Fastlagsriset kom till nytta på fettisdagen. Denna dag vankades det nämligen pisk på bara huden!
Fastlagris – symboliskt piskande
Tanken var att smyga sig in i sängkammaren med ett knippe björkris (eller enris om man ville vara bryskare) och väcka sina sovande vänner med några snärtar.
En som klarade sig undan denna risning 1767 var den 16-årige Johan Gabriel Oxenstierna, som växte upp på Skenäs gård i Sörmland. Däremot blev hans bror lidande: ”Fastän det var fettisdag idag, blev jag inte slagen, och för min del brydde jag mig inte heller om att gå och piska de andra, och var glad att man lämnade mig ifred i min säng. Men min bror, som ännu sov klockan 11, hedrades med några slag”, skriver den unge adelsmannen i sin dagbok.
Ingen vet vad detta piskande kan vara en symbolisk rest av, men en tanke är att den som risades skulle få ta del av trädets inneboende kraft.
Påskriset blev pynt
Senast under 1700-talet började man använda riset i dekorativt syfte och hängde färgglada pappersremsor i det. Att fästa fjädrar i riset har förekommit i närmare tvåhundra år, men blev vanligt först på 1930-talet. På fjädervipporna kunde man hänga remsor med rim, där det exempelvis kunde stå ”Hilma sköna, unga flicka, får jag i ditt öga blicka?”
Påskriset däremot kom till pass på långfredagen, åtminstone från 1600-talet och framåt. För att minnas Jesu lidande lät man piska sina vänner och familjemedlemmar. Med tiden övergick detta till en lek. Så småningom började även påskriset att pyntas med ägg, kycklingar och fjädrar. Traditionerna smälte samman.
Publicerad i Släkthistoria 4/2022
