Sommar på kollo
Flera miljoner svenska barn har tillbringat några sommarveckor på kollo. I början var det en form av fattigvård – och barnen fick lära sig att lyda och hålla ordning.
Barnens ö invigdes 1912, och består av flera barnkolonier som ligger på södra Väddö i Stockholms skärgård. Här bedrivs fortfarande kollo och lägerverksamhet i regi av Barnens dag, Stockholms stad.
Bus, lek och bad. Det har alltid varit höjdpunkterna på sommarkollo. Ett par miljoner barn har sedan 1885 fått fly staden och komma ut på landsbygden under sommarlovet. Men det som i dag är ett rent nöje var förr en del av fattigvård och barnomsorg.
– Vi badade massor. Varje morgon tvättade vi oss i kallvatten, men en gång i veckan fick vi bada varmbad. Men jag älskade Ålands hav, det var första gången jag kom till havet. Jag lärde mig simma, men det tog tre somrar. En gång rymde vi, klättrade ut på brandstegen i natten. Vi tänkte gå ända hem, men kom inte så långt, det var ju en ö. De hittade oss ganska snabbt och vi fick nesligen gå tillbaka.
Flickkolonin Tallåsen
Fem somrar tillbringade Losita Garcia från Vällingby på Barnens ö, på flickkolonin Tallåsen, första halvan av 1960-talet. Men allt var inte bus, barnen fick lära sig att ta ansvar också, hjälpa varandra. De turades om att ta hand om uppgifter som måste skötas på kolonin: tömma kisshinken, städa sovsalen, tvätta, skala potatis, hämta posten.
– Det var mycket tid för gymnastik och idrott också. Killarna spelade fotboll förstås, men vi tjejer skulle av någon anledning alltid spela korgboll. Vi åt väldigt mycket gröt och välling, vi skulle lägga på hullet. Men jag tycker det var god mat, ungefär som skolmaten, minns Losita Garcia.
Meningen var att barnen skulle lägga på hullet så gröt och pannkakor serverades i stora lass. Det var också viktigt med disciplin – och att tålmodigt vänta på sin tur.
Sommarkollo för arbetarbarn
Uppemot ett par miljoner svenska barn, mycket grovt uppskattat, har gått på sommarkollo. När sommarkollo var som mest populärt var det runt 40 000 barn per år som åkte iväg på kollo. Kolonierna uppstod redan på 1880-talet efter framförallt tysk förebild. Församlingarna i Stockholm gick i spetsen och bildade föreningar med syftet att ge klena och sjuka barn ur städernas arbetarklass ett stärkande miljöombyte under ett par sommarmånader.
Föreningarna drevs av det borgerliga skiktet. Att uppfostra arbetarglin som drog omkring på gatorna var för en del lika viktigt som att stärka folkhälsan. Man ville komma till rätta med industrialiseringens och urbaniseringens avigsidor, med barn som lämnades vind för våg när föräldrarna arbetade.
Agnes Lagerstedts sommarskola
Idén med att skicka arbetarungarna till lantlig miljö var ganska revolutionerande när lärarinnan Agnes Lagerstedt 1884 tog med sig tjugotalet barn ut på sommarskola. Att tillbringa sommarloven i skärgården var annars bara för grosshandlare och andra välbeställda familjer.
Stockholms församlingar startade redan året därpå ett antal koloniföreningar. Pengar samlades in genom donationer och allmosor – och församlingar och staden sköt till de ytterligare medel som behövdes. Andra städer följde efter i samma spår och mot slutet av 1800-talet även mindre orter i landet.
Urvalet av barn gjordes av lärare och skolläkare.
– Man skulle plocka ut ”de goda plantorna”, barn som hade en god prognos. De fick inte vara för sjuka eller för stökiga. Därför tog man inte barn ur de allra eländigaste familjerna, utan ur den välmående arbetarklassen. Men lärarna som såg armodet valde ändå av humanitära skäl att plocka ut de sjukaste och fattigaste, berättar Ann-Charlotte Münger, forskare vid Linköpings universitet som doktorerat på Stockholms barnkolonier.
Kolonierna uppstod på 1880-talet efter framförallt tysk förebild. Här är ett inspektionsbesök.
Fragmentariska arkiv
När barnen kom fram till kolonin vägdes de in, och när de for hem efter ett par månader med mycket gröt – medalj till den som åt mest! – god mat, fysiska aktiviteter och frisk luft vägdes de ut. I långa listor noterades längd, vikt och bröstvidd. Det var mycket viktigt att kunna visa upp vid de årliga inspektionerna. Såväl listor som inspektionsrapporter finns i arkiven.
Ska man däremot hitta släktingar som varit på kollo får man ha en rejäl dos tur. Mycket material har slängts när kolonierna upphört. Även i en församling som Engelbrekt, med mycket material på Stockholms stadsarkiv, är det fragmentariskt.
Listor finns för enstaka år, och de uppgifter som noteras är tyvärr inte fullständiga.
Exempelvis skrivs bröstvidd i vissa serier och vikt i andra. Vad som bevarats tycks vara helt slumpmässigt. Men det finns ändå pärlor, som till exempel personliga omdömen. De korta noteringarna säger kanske inte så mycket om barnen, men desto mer om tiden, samhället och förväntningarna som fanns.
En av tio åkte hem i förtid
I liggare över inskrivna barn ser man att ungefär vart tionde lämnade kolonin frivilligt eller skickades hem. Skälen kunde vara ”Hemlängtan, svår”, ”Dåliga öron. Olämpl.”, ”Sängblötare”, ”Mässling” eller ”Upprepade synnerligen svåra förseelser. Uppstudsig”.
Omdömen finns också i ”journalböcker” med en sida per barn och sommar. Där noteras till exempel vikt en gång per vecka. Även för 5 – 6-åringar antecknas 1941 omdömen som ”Fel på ena ögat, mycket plattfotad. Lugn, snäll.”, eller till exempel ”Äter oerhört långsamt. Pigg, rar, älsklig”, ”Klen, underlig, slapp.”, ”Stammar, fotsvett. Bör behandlas kärleksfullt. Olydig, bortskämd, sedan utmärkt.”
Barnkolonin Barnens ö omfattar Lingslätö på södra delen av Väddö och angränsande delar av Granö och Salnö. Området gränsar i öster till Ålands hav och i väster till Bagghusfjärden.
Kärlek ordinerades
Man får anta att det bara var grundtonen som var sträng eftersom det noterades att de mest behövande skulle få mer kärlek. I arkiven ser man också att ett antal ungar med omdömen som ”ett besvärligt barn” får långa och bitvis mycket gripande berättelser. En del av dessa uppstudsiga eller enstöriga barnen skulle i dag kanske fått diagnoser som ADHD eller autism.
En femårig Allan som 1941 kom till Barnens ö hade stora problem med hygien och disciplin, som dock personalen med stort tålamod lyckas få bukt med: ”Sköterskan och jag hade enats om, att vi skulle göra allt för att få honom till ett vanligt barn. Ju mer kärlek, ju mer lyckas det i livet”, skriver föreståndaren för en av Engelbrekts kolonier.
"Sol och bad varje dag"
En av dem som var där är Lennart Härje, fem år då och 81 år i dag. Hans omdöme löd: ”Ser alltid ren och snygg ut. Behagligt sätt, humoristisk, rekommenderas på det bästa.”
– Vi tillhörde inte de fattigaste, som fick fri skollunch, utan pappa betalade. Vi bodde i Hjorthagen som var ett arbetarsamhälle, med barnrikehus överallt. Jag var på kollo ett år, sedan fick jag vara sommarbarn hos olika släktingar tills jag var 12 – 13 år, berättar han.
– Det var aktiviteter hela tiden, det var sol och bad varje dag. När jag fyllde år fick jag en karamell.
Hur det gick för Allan och andra kamrater vet han inte, många lär vara döda nu.
Nybygge på Barnens ö år 1927.
Kontroller och inspektioner
Alla som kom till kollo var inte sjuka eller fattiga, och debatter kring det pågick länge.
– Staten tog initiativet och Socialstyrelsen gick redan på 1910-talet ut med väldigt hårda direktiv. Staten skötte kontrollen och inspektionerna, och det var en del kolonier som fick lägga ned, säger Ann-Charlotte Münger.
I 1941 års liggare finns barn med namn som Jägersköld, vars far anges som friherre. Det finns fabrikörer och disponenter i föräldrakolumnen, kanske var det donatorer eller engagerade i koloniföreningar som fick sina barn antagna.
I cirka 50 år drevs kolonierna privat av de olika föreningarna och organisationen Barnens dag, som ordnade fester, parader, uppträdanden och insamlingar på bland annat Barnens dag. Ett stort arkiv, med bland annat mycket bilder från 1920-talet, finns på Stockholms stadsarkiv.
Organisationen köpte 1911 det område i Roslagen som kom att bli Barnens ö, den största samlingen kolonier på ett ställe. Liknande kluster fanns även i andra delar av landet, främst längs västkusten.
Sommarkollo del av folkhemsbygget
Men på 1930-talet trädde staten mer aktivt in med statsbidrag, men bara om kolonierna följde stränga regler från Socialstyrelsen. Kolonierna blev en del av folkhemsbygget. En utredning 1938 skrev att kolonierna bör erkännas som en ordinarie del av välfärden och att samhället därför ska ”bära kostnaderna såsom en ordinarie del av den sociala budgeten. Den privata välgörenheten, offervilligheten och uppfinningsrikedomen för penningsamlande arrangemang skulle därmed frigöras för att kunna söka nya initiativ.”
Under efterkrigstiden blev kolonierna mer en del av barnomsorgen än fattigvården, även om barn från mindre bemedlade hem hade förtur. På 1960-talet tog kommunerna över driften och syftet med social omsorg har bleknat efter hand.
Sedan 1970 – 80-talen är kollo ett sommarnöje för alla. Även om syftet skiftat har kontentan för barnen alltid varit – bus, lek och bad.
Publicerad i Släkthistoria 7/2018
Dagsprogrammet visar att det var aktivitet från morgon till kväll. Flaggan hissades klockan åtta på morgonen, och klockan sju på kvällen skulle det vara tyst i sovsalen. Däremellan stod bland annat städning, bön, utspisning, bad, lek, vila och tvättning på programmet.
Fakta: Kollobarnen i arkiven
Börja söka i kommunarkivet för den plats där kolonibarnet var skrivet, rekommenderar forskaren Ann-Charlotte Münger. Där finns i bästa fall särskilda koloniarkiv med deltagarförteckningar med mera. Titta även i de sociala myndigheternas arkiv. Kommunala arkiv kan finnas på orten eller vara överfört till något landsarkiv.
I andra hand kan man söka mer allmänt material om specifika kolonier i arkiv från församlingar, arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen. Årsberättelser kan hittas i Folkskolans årsböcker.
Mycket material är också tryckt och finns i så fall på Kungliga biblioteket.
Publicerad i Släkthistoria 7/2018
